Tankarna gömda under min hatt

English, Because That's The Way I'm Thinking Right Now

2012-01-25T15:04:00.003+01:00

We're all raised on fiction, one way or the other. Whether it's by listening to our grandfather's tales, reading books, exposing ourselves to propaganda or living in front of the TV.
Our young impressionable minds can't help but apply parts of the fiction to reality, it makes us paint ourselves a picture of the future we imagine, the future we hope for.

The problem with the fiction we grew up with is of course that it was made in the past. The youth books we read in the nineties were written by some author in his thirties remembering how it was to grow up in the seventies. From the beginning, our picture of the future was painted on a dusty old canvas, with used and dry paint. We spend the rest of our lives watching the flakes of colour fall off the canvas and find ourselves having to fill the holes in with new paint.

That our childhood vision of the future is incorrect is of course a very obvious fact. But at some point even the most evident questions must be asked out loud. That is how humans transmit information, after all. However, people are oftentimes afraid to ask the obvious, we fear ridicule and mockery. We all need someone to whom we could end even the most self-explanatory statement with "Right?" Without anyone to verify our logic, we would have no grip left on reality.

I digress.

My point is that even though we spend our adult lives replacing the fiction of youth with the facts of life, we wouldn't be able to get there without the initial fantasy. If we didn't have the crumbling picture from our childhood, we wouldn't know where to fill in the paint and there would be nowhere to start.

I love you, Kierkegaard

2012-01-17T21:39:00.004+01:00

Kierkegaard är min nya favoritfilosof. Det är mycket överraskande eftersom jag inte trodde att jag var en person som har favoritfilosofer, men så kan det gå.

För att inte göra det här inlägget till ett enda långt kärleksbrev till Kierkegaard så tänker jag bara hänvisa till hans Wikipedia-artikel och sedan be er som undrar vad det är för fel på mig att läsa den (och om ni blir genuint intresserade, försök lära er mer om hans existentiella filosofi.)

Som ni kanske vet så är det numera udda för mig att uppdatera min blogg så här "ofta" (det har inte ens gått två veckor, holy shit.) Anledningen till det är att Milla precis startat en egen blogg och mina tävlingsinstinkter säger "Challenge Accepted." Det är inte mer komplicerat än så.

I helgen kom min sena julklapp från min mamma i brevlådan: Ett par sprillans nya hörlurar. Dessa hörlurar är inte som de hörlurar jag ägt tidigare, dvs gamer-headsets eller såna där billiga sony-snäckor som alltid går sönder efter 4 månader. Dessa hörlurar är tydligen kvalitetslurar som enligt en topplista jag hittade på google ska vara mycket välanpassade för all sorts musik.
Jag har använt dem för att lyssna på min otroligt oorganiserade spelmusiksamling jag lyckats trycka in i min mobil (omkring 700 låtar, varav ca 40% bara heter något i stil med "Track 01") och jag måste säga att jag inte visste att musik kunde låta så mycket bättre bara tack vare ett par hörlurar.

Jag hoppas att det här inte kommer leda till att jag blir en s.k audiophile som skryter om sitt "feta ljudsystem" och ser ner på alla som inte använder "respekterar musik."
Chansen för det är ju förstås rätt låg, med tanke på att min musiksmak är dålig (även enligt mig själv) och för att jag kanske bara intalar mig själv att det låter bättre än förut för att rättfärdiga en önskning värd 700 kr.

Igår for jag iväg och köpte nya kläder. Det är inte något som jag gör tillräckligt ofta med tanke på hur roligt jag faktiskt tycker att det är. Jag tror det kan bero att trots att jag är fylld med inspiration i affären och köper en massa plagg som jag nöjt tänker passar bra ihop, så struntar jag fullständigt i det tidigt på vardagsmornarna och slänger istället på mig första bästa t-shirt.

Jag tror det är därför som jag gillar högtider/events som kräver att jag klär och mig som därmed ger mitt trötta jag en ursäkt för att spendera 30 minuter kvällen innan på att exalterat välja något som blir fint (ni som känner mig vet nu varför jag tenderar att vara överklädd även när det bara hade räckt med en skjorta.)

För att avsluta sagan om Joakims bravader inom mode och klädstil så vill jag berätta om mitt stora beslut att köpa nya byxor. Det är nämligen så att jag för första gången i mitt liv köpte ett par blåa byxor (som inte var av jeans, jeans räknas inte.) Detta är mycket spännande eftersom jag inte vet om de kommer komplimentera mitt redan väletablerade blåa färgschema eller om de kommer leda till att jag ser ut som ett blåbär. Vissa risker får man ta, in the name of fashion.

Det har påpekats av mina vänner att jag faktiskt inte har haft min hatt på mig på typ jättelänge, så namnet på bloggen börjar förlora sin relevans. Jag vill dock inte riskera att ge min blogg identitetskris genom att byta namnet till något mer aktuellt (framtiden bortom min studentmössa?) utan det stannar som det är och istället får jag fundera på hur jag kan arbeta in min sedan länge förvärvade (men tragiskt nog försummade) stormhatt i min vardagliga utstyrsel. Är bara lite rädd för att den kan krocka rejält med de nya hörlurarna som just nu har monopol på min huvudyta.

Oh yeah, fick för övrigt mina biljetter till min studentskiva. Måste lura med mig 3 suckers om jag inte vill betala för tomma platser. Så om någon här känner sig intresserad av att spendera 120 kr för att göra mig sällskap den 8:e April så är det bara att skicka mig ett meddelande.

That's all there is for today. Ses senare.

Som ni vet så har jag aldrig fått koll på det här med titlar liksom

2012-01-09T23:10:00.004+01:00

Något som är extremt typiskt för mig är att när jag av olika anledningar lyckats senarelägga en massa ärenden och en gemensam deadline närmar sig, tar jag mig i kragen, sätter mig resolut framför datorn och börjar arbeta.

På något helt annat.

I det här fallet ett blogginlägg, om ni inte fattat det.
Anyhow så tycks min bakvända taktik fungera på något vis, det finns en gräns för hur många undanflykter jag kan ta mig an och till slut så finner jag mig själv med att avsluta något som jag startade för, säg, en sex månader sedan.
Hoppas bara att jag börjar göra mina läxor innan betygen är satta...

Jag tror det är typ ett halvår sedan mitt förra blogginlägg, antar att jag kanske skrev... 5 förra året? Ändå känner jag mig som en bloggare, hela tiden har jag tankar och upplevelser som jag vill skriva ner och dela med mig och känna mig duktig över.

Det är ganska lätt att summera mina erfarenheter under de senaste 6 månaderna, som tur är för er som är intresserade.
En stor bit av min tid har tillägnats mitt första långvariga förhållande. Man skulle tro att långdistansaspekten gör att det inte tar upp så mycket av min tid men då har man aldrig hört talas om tretimmarskonversationer på Skype sisådär 3 gånger i veckan. Det är mer tid än jag lade ner på raidande i WoW.

Ah, kan vara värt att nämna att jag inte spelat WoW i ett år nu. Slutade strax efter att jag kom hem ifrån USA och började helt enkelt inte igen. Det är helt magiskt vad mycket tid jag befriade efter det.

Något som också börjat bita in i den lilla tid jag har över är en nyligen uppdagad osläckbar törst för Discworld-böcker. Jag har sökt igenom huset efter de volymer som jag utan förklaring inte har läst ännu och har nu plöjt igenom 6 stycken. Är lite rädd för att när de alla är genomlästa kommer jag impulsivt spendera pengar för att få tag på de sisådär 25 böcker i bokserien jag inte ännu läst.

Det här inlägget tycks inte alls ha den längd som jag förväntar mig efter 30 minuters skrivande, jag tycks ha förlorat min edge under min viloperiod. Det suger ju.

Oh well, får bara hoppas att jag skriver något mer inom en inte för lång framtid och repar mig igen. Det här var i vilket fall som helst bättre än inget. (fast ändå sämre än att skriva historialäxa).

Jaha

2011-07-26T02:54:00.005+02:00

Jag bestämde mig helt hux flux för att lyssna på det här genast kunde jag känna hur inspirationen att skriva kom tillbaka till mig. Spelmusik är fantastisk på det vis den kan få en att direkt gå tillbaka till ett tidigare associerat känsloläge. I det här fallet är det känslan av vetskap, visshet, att ha ett trumfkort som man ska slänga i någons ansikte och därmed viljan att berätta det man vet.

Så ja, här har vi nu ett gott exempel på varför jag borde skriva oftare: Det har hänt så djävla mycket att jag har svårt att berätta om allt ordentligt.

Jaha, vad gör jag åt det? Struntar i allt och skriver bara det jag kan komma på bara sådär.

För sisådär 3 veckor och två dagar sen åkte jag till Finland i 5 dar. Det var en trevlig resa där jag bland annat bodde hos en speciell tjej, blev visad runt Helsingfors (av tidigare nämnda tjej) och fick chansen att träffa en internetkompis och besegra honom i Super Smash Bros. (ackompanjerad av tvenne gånger nämnda tjej).

För övrigt så försöker jag blanda in lite ovanliga ord här och var. Delvis för att återskapa det massiva ordförråd jag var så stolt över förr och delvis för att ge hon-som-jag-inte-nämner-vid-namn-utan-någon-specifik-anledning en utmaning ifall hon vill ta sig an att läsa det här inlägget.

Skimmar jag förbi Finlandsresan för fort? Det är möjligt att det finns mer att nämna men jag är kluven inom de antaganden att (1) det inte finns mer som är propert att nämna på en blogg, (2) de som läser redan vet allt och mer iallafall och (3) det som klarar sig igenom de tidigare kriterierna inte är tillräckligt intressant att skriva om.

Fast jag kan trots allt nämna att jag fick lära mig att Hund är Koira på finska. So there's that.

För att skippa historielektionen ett tag och istället hoppa in i mitt huvud för att se vad som pågår där så tänker jag berätta om en tro, eller en princip, som utformar en märkbar del av min livsfilosofi.

Jag avskyr att vara onödig, jag gillar inte att tänka att jag slösat tid eller gjort något som är poänglöst.

Men istället för att vara pedantisk och manisk över att vara 100% optimal hela tiden så har jag tagit åt mig att se allt från den ljusa sidan, hitta något användbart bland det som kallats värdelöst.
Som exempel kan jag säga att jag ofta försöker ställa mig på den ände av tunnelbanan som är närmast utgången där jag ska gå av (detta beteende är helt unikt och ingen annan i världen gör så). Men ibland så fungerar inte det, ponera att jag kommer precis när tåget ska gå och är tvungen att springa in i närmsta vagnen som är i motsatt ände av den önskade.
Istället för att falla på knä och gråta över de 33.4 sekunder jag förlorar på att gå tvärs över hela perrongen så vänder jag mig mot solen, ser det från den ljusa sidan, och inser att jag måste ha fått lite (understatement) väl behövd träning (också understatement) när jag sprang fram till tågdörrarna, vidare så slipper jag även trängas med alla de som sitter i "rätt" ände av tåget, jag kan ta det lugnt i min folktomma sub-optimala vagn.

Jag tror det är tack vare ett sånt här "finna värde i allt"-tänkande som gör att jag gillar Experience-konceptet i spel. Även om jag råkar hamna i en helt onödig strid när jag bara ska gå någonstans så är min tid spenderad på att slakta fienderna på kreativa vis inte slösad, för jag får ju experience, vilket i slutändan gör mig starkare.

Det finns förstås många vis där spel helt kan förstöra allt som gör experience bra, till exempel göra så att man inte får ett enda poäng av att döda monster som är för låg nivå. Då blir striden verkligen ett slös på tid. En annan, fruktansvärd, korruption av Experience, är att ha ett skoningslöst "börja om från senaste sparningen"-system när man dör. Istället för att behålla allt man samlat och bara flyttas tillbaka några steg eller få en chans att försöka igen på samma boss så invalideras allt man gjort fram till dess och spelet ber dig abrupt att göra om det igen. Återigen blir all tid man spenderat från senaste sparningen bortkastad (och kanske spelkontrollen också, ifall man har humörproblem).

Så ibland vill jag bli en speldesigner bara för att kunna rätta de "fel" jag upplever i vissa spel. Kunna spela ett spel, surt muttra "jag skulle kunna göra det bättre än de här klantarna" och sen faktiskt göra det.

Hmm, har min skrivhastighet sjunkit? Känns som om jag skrivit i en timme (har lyssnat igenom 10 låtar på spellistan) men har inte alls nått de TL;DR-längder jag är ökänd ifrån.
Håhå jaja, tyvärr så har min skrivarglädje tynat bort nu, dags att säga farväl för nu och oh my god precis när jag skrev det började "Ace Attorney 3 Epilogue" att spelas upp. I mitt nuvarande stadium tycker jag att det är världens bästa ending låt och alla borde älska den. (Fast för att förstå den helt måste man ha spelat igenom Ace Attorney 3 först, och för att förstå det spelet helt måste man ha spelat de två tidigare spelen...)

Kan inte hjälpas i vilket fall som helst. Slut för inatt.

Oh, Right. Bloggande

2011-05-04T22:49:00.005+02:00

Klockan är sisådär 22.50, tiden närmar sig det magiska tillfället som kallas 23.00, vilket är den tid jag siktar på att lägga mig varje dag så jag får mina 8 timmars sömn.

Jag misslyckas varje kväll.

Hade inte helt tänkt ut vad jag skulle skriva här den här gången heller, men jag är en mästare på att bullshitta, så det löser sig nog.

Tog ut hundarna på en extra lång promenad idag faktiskt men fick inte mycket tänkande gjort. Jag har börjat tänka i cirklar på något vis, skyller på det hårda skolarbetet som jag inte tar seriöst (min SO lärare kommer strypa mig vid slutet av kursen).

På andra fronter, såsom idépartiet, så kan jag berätta att det är fullt fräs med "saker som jag borde göra men aldrig gör för att jag hellre vill titta på roliga bilder på internet". Senaste idén har varit att kanske göra en videoguide till Starcraft 2 på svenska på ett så simpelt vis som möjligt för att tillochmed de värsta nybörjarna förstår (fick idén efter att ha försökt lära min far spela spelet).

Min lilla dröm om att bli speldesigner tog sig ett slag förra veckan, såg en video om viktiga färdigheter att ha om man vill designa spel. Ett av de viktigaste dragen var tydligen vida kunskaper i matte.
Jag som trodde jag skulle vara evigt fri efter Matte B...

Efter en snabb blick bakåt på det jag skrivit kan jag ju säga att det inte är så illa efter bara knappa 9 minuter. Lika bra att fortsätta på den här vågen och se vart den tar mig.

Har fått en uppgift i svenskan att läsa en bok. Vi hade vad som såg ut som ett ganska trist urval och efter en kort lek av "pest eller kolera" så bestämde jag mig för Ett Ufo Gör Entré av Jonas Gardell. Visade sig vara en helt okej bok som tydligen handlar om att vara tonåring under slutet av 70-talet/början på 80-talet.
En ganska intressant läsning då det gäller ungefär exakt samma generation som min mamma, speciellt eftersom huvudpersonen är någon som dricker och röker för att vara populär och att döma av de små glimtar jag fått av min mammas ungdom så var hon pretty much en sådan person också (fast hon gillar inte att tala om det, berätta inte att jag sade det till er).
Så det är väl lite ett sätt att få perspektiv på de få saker min mamma berättat om.

Relaterat till det. Ibland slår det mig hur lite jag vet om saker och ting i det stora hela. Jag tror jag tidigare nämnt hur lite jag egentligen vet om mina föräldrar och släktingar.
Trots allt så brukar ju de flesta beskrivningar vara vad de jobbat som och sen några små historier, jag lär aldrig känna dem i detalj.

Den här "obliviousiteten" (det fanns ingen svensk översättning på obliviousness i den ordbok jag kollade i) gäller inte bara familj utan även vänner. Jag tror det bara finns en vän som jag kan säga på rak arm att jag "känner fullständigt". Hos alla andra vänner jag har finns det hål här och var i deras backstory som jag inte fått höra om (om jag ens fått höra deras backstory alls). Ibland händer de bara att de säger något som är fullt naturligt för dem men som jag inte hade någon aning om.

Nu är jag faktiskt ovanligt oparanoid och antar inte att de döljer saker för mig men har helt enkelt glömt att nämna det, vissa saker kan vara så självklara så att man inte tänker på att berätta det.

Jag gillade det uttrycket för övrigt, "oparanoid", jag tror det säger mycket om mig. Det är lättare att vara paranoid än inte. Ibland så förvånar jag folk när jag berättar varför jag är orolig över även de simplaste saker (oftast med frasen "men om det spårar ur..."). De kan spendera ett antal sekunder på att ge mig en ny kreativ version av "WTF-blicken" och sedan säga åt mig att skärpa mig och ofta att jag tänker på sånt.

Skärp dig själv, tänk om du snubblar på tunnelbanespåret, då blir jag ju ledsen.

Det har varit en extrem brist på dubbla styckindelningar i det här inlägget, hoppas jag inte får era ögon att blöda med den här layouten.

För övrigt så kommer tiden då jag ska påbörja mitt projektarbete allt närmare, det ska ha något att göra med media och jag är öppen för förslag. Like, just so you know.
Om projektarbete så har jag många gamla idéer från så länge sen som 8:an som gör ont att tänka på i nutid (hur kunde jag vara så dum?), jag hade udda världsbilder på den tiden.

Egentligen så upplever jag en sån där "Hur kunde jag vara så dum"-flashback i regel en gång om dan. Ibland kan det vara så hemskt att jag stannar upp i det jag gör, ryser till och suckar våldsamt (det låter ungefär som "HAAAAAAAaaaaahg!"). Om jag gör det bland folk kan det skapa ytterligare pinsamhet.

Sommaren kommer allt närmare, fler och fler dagar som jag kunnat spendera i T-shirt (jag vet att det nyss blev kallare men det är bara en minor setback). Lär snart ge mig ut och shoppa efter fina sommarkläder med en större entusiasm än många av mina tjejkompisar (btw så hade jag säkert inte sagt tjejkompisar i en riktig konversation utan istället sagt "mina girlfriends" på ett extra fjolligt och campigt sätt, bara för att.)

Om värmen nu är någon sorts indikation för vad som väntar under sommarmånaderna så kanske det här är året som jag sväljer illusionen av könsroller och prövar på att crossdressa, en kjol skulle säkert vara mycket bättre ventilerad än ett par säckiga jeans och mina shorts tenderar att klämma åt midjan (kan vara för att de är i en storlek jag passade i när jag var 12... Jag kanske har omedveten anorexi trots allt)

Okej det här får duga för ikväll. Är 30 minuter över läggdags och har inga intentioner på att lägga mig. Good times.

Quasi-lov

2011-04-18T09:25:00.003+02:00

Sitter på vad som borde vara en Ljudmedier-lektion men som snarare är en "sega-framför-skoldator"-lektion eftersom läraren är sjuk (och var omtänksam nog att inte meddela oss innan vi kommit till skolan). Nästa lektion är svenska som också är inställd p.g.a ett nationellt prov förra veckan. Den enda lektionen är Matte som börjar om ca 5 timmar, och alla i klassen har inte ens det. Förståeligt att humöret är ganska blandat?

Jag har ingen direkt plan på vad jag ska skriva idag, har inte gått någon inspirerande hundpromenad i det fina vädret eller fått en snilleblixt.

På sistone har det kännts som om det inte finns tillräckligt med tid i världen till allt, varje gång jag gör något känns det som om jag offrar tid för något annat mot det. När jag umgås med vänner missar jag att spela ett spel, och min hög med "spel-jag-ska-spela" växer bara. När jag spelar spel missar jag att läsa böcker, och den högen är ännu högre (eller egentligen plattare, böckerna är spridda över hela mitt rum). När jag läser böcker missar jag att göra sysslor som att städa mitt rum (böcker överallt). När jag gör sysslor missar jag att göra läxor, har aldrig planerat så att jag blivit klar med en läxa innan dagen före inlämning. När jag gör läxor missar jag att sova, tror inte att jag någonsin får doktorns ordinerade 8-timmar-per-natt-sömn förutom på helgerna. När jag sover missar jag att skriva, det finns för många idéer till historier och blogginlägg som raderas under nattens gång. När jag skriver missar jag att umgås med vänner, and so the circle is complete.

Sen jag var liten har jag önskat att jag hade kraften att frammana och kontrollera eld, jag har dedikerat oändligt många timmar till att tänka ut hur denna kraft skulle se ut och fungera. Det går inte en dag utan att jag håller handen på "det där speciella viset" och hoppas lite vagt att ett eldklot ska materialisera sig.

Det gör inte det, förstås. Men man kan väl alltid försöka?

Iallafall så börjar jag undra om jag kanske borde omprioritera och börja tänka ut kraften för att styra tid.
Visst, jag har egentligen dedikerat minst 2 timmar till en genomgång för hur alla praktiska superkrafter skulle fungera, men kanske borde jag bestämma mig för en tidskraft jag vill ha.

"Tidsfickor" är lockande. Ett sätt att kunna spendera tid utan att tid går, få en massa saker gjort utan att oroa sig för morgondagen. Dock så skulle ju en nackdel vara att man blir tankemässigt äldre än alla andra, trots att man kanske fuskar med en "åldras-inte-i-tidsfickor-regel". Ponera att man gör en 8-timmars tidsficka varje dag för att bara sova så man kan utnyttja 100% av dygnet för att få saker gjorda. Det gör att man får en tredjedel så mycket mer tänkt på än alla andra. Nu när jag är 18 så skulle det vara som om jag tänkt lika mycket som en 24-åring.
Ett ganska stort mellanrum, fast det skulle kunna skakas bort som att vara mogen för sin ålder.
Senare i livet då? När jag vore 30 skulle jag ha tänkt lika mycket som en 40-åring. Skulle 40-års-krisen inträffa redan då? Är det någon speciell insikt man får vid 40-års-ålder när man statistiskt sett har fru, barn, sitt drömhus och det jobb man alltid kommer jobba kvar vid. Eller är det förståelsen att man lär ha kommit halvvägs i människans medelålder och att vad man än gör inte har en lika stor vikt?

Jag vet inte, kommer aldrig veta.

Känns som om kärlek och relationer är temat just nu. Tror jag har talat om det med alla mina kompisgrupper vid olika tillfällen, antingen är det par som firar någon milsten eller singlar som undrar hur de ska hitta någon. Jag vill tro att jag börjar få en ganska erfaren åsikt vad det gäller temat, ser vilka som är efter vem eller hur jag borde göra för att få tag på någon.
Men det är såklart mycket cyniskt, om alla mina teorier är rätt så är det minst 3 personer som är intresserade av mig just nu, vilket är mindre-än-troligt så att säga. Och trots att jag tror mig veta "hur jag borde göra för att få tag på någon" så har jag inte gjort något, right?
Det är bara cynism och hubris.

Borde jag göra något? Även om "de misstänkta" inte alls är intresserade av mig, skulle det inte kunna ske efter att jag "gjort något"? Jag måste inte vara så sjukt passiv att jag väntar på att den andre tar första initiativet. Är inte blyga personer något jag gillar? Då borde ju jag göra något, annars händer inget.
Men nej, jag rationaliserar det med något som att "den rätta för mig accepterar att jag är passiv och tar därmed första steget". Vad är det för bullshit egentligen? Jag kan lika gärna tänka "Den rätta för mig är rik, delar mina exakta intressen, tar initiativ men är ändå blygt gullig", dröm vidare, loverboy, sånt finns inte.

Så vad gör jag? Skriver vidare på det här inlägget trots att någon när som helst kan gå förbi och läsa dessa "pinsamma" saker jag skriver, trots att det är på en blogg som ska läsas av ett hundratal följare (yeah right) och ändå kommer reklameras stolt på min facebook vägg där alla som just nu kan råka se vad jag skriver även är vän med mig.

Jag tror jag börjar känna mig klar, ska gå över och titta på hur filmklippandet går (ljudmedier-lektion at its finest).

Ett Tag Sen

2011-03-15T20:23:00.003+01:00

"vad hände med tankarna gömda under din hatt...? :(" stod det på min Facebook sida häromdan.

Bra fråga, tänker jag.

Jag har inte haft tid? Inte ett perfekt svar, det har funnits många tidpunkter då jag kunde ha satt mig ner och knappa in ett inlägg här. Fast det har funnits många tidpunkter till allt för alla, man gör det bara inte ändå.

Dock så har jag ju förstås haft saker för mig. Skolan har varit mycket mer innehållsrik och inspirerande än den varit i ettan. Vid flera tillfällen har jag stannat extra länge för att fortsätta arbeta på en låt i Cubase, spela in audio eller filma till rörlig bild (och även en gång för att spela Tetris, good times). Jag bondar med klasskamrater, uttrycker mig kreativt, har kul.

Samtidigt så har även min fritid förändrats. Det har varit fester, spelkvällar, biobesök, allmänt häng på stan och många många McDonaldsbesök (säg vad ni vill, jag älskar den maten och kommer äta den tills jag dör).

Sen har jag ju även lyckats klämma in ännu ett misslyckat förhållande på min repertoar, det finns dock inte mycket att säga om det nu och detaljerna är ärligt talat ointressanta, så vi lämnar det där.

Framtiden knackar på dörren och undrar varför jag inte öppnar, "Vänta! Jag är fortfarande i den metaforiska duschen som kallas gymnasiet!" svarar jag. En valid anledning men det är viktigt att jag faktiskt spenderar den extra tid jag tar där i med att tvätta mig ordentligt, annars gör jag värsta dåliga första intrycket på framtiden bah.

Så jag har snackat med skolans syo, eller rättare sagt jag snackade med henne först för exakt en månad sedan och sen igen idag, efter att ha kollat igenom några länkar som hon gav mig och letat på egen hand.
Jag hittade faktiskt en högskola som verkar fett ball och som passar mig. Den har en spelskaparlinje med tre profiler, varav en fokuserar på design och projektledning, exakt den roll jag önskar ha! Utöver det så lägger den skolan tyngd på internationellt utbyte och har även lärarkurser. Så att åka till Japan ännu ett år och att bli lärare är inte heller omöjligheter.

Det löser dock inte min velighet med att skaffa jobb. ideellt så skulle jag ha ett sommarjobb nu i sommar som ger mig inte bara extra cash utan dyrbar erfarenhet som jag skulle kunna fullfölja med att skaffa ett deltidsjobb då jag tydligen kommer ha ett väldigt slappt schema i trean (jag lyckades peta in oerhört många kurser nu i tvåan).

På tal om sommar, folk i klassen talar om att åka till London. Det är alltför länge sedan jag besökte den underbara staden och jag skulle supergärna åka med, har dock ännu inte samlat modet att uttrycka det intresset (hittills är det bara tjejer som talar om det, skulle kunna missuppfattas som creepy, eller så är det bara en girl-thing... Jag tror fnittriga japanska skolflickor har sabbat mitt självförtroende på det området).

Det här får väl räcka för idag, börjar tala med folk på msn och då är det svårt att fokusera på skrivandet. Förhoppningsvis är det här inlägget början på något sorts oregelbundet bloggande i fortsättningen.

Hej då tills nästa gång, iallafall.

Min värld

2010-11-22T01:45:00.002+01:00

Det är mitt i natten på en Söndag och jag kan inte sova, dags att blogga!

Jag anser mig vara en person med mycket fantasi. Kanske inte mycket mer än vem som helst men jag låter det definitivt påverka mig mer. Jag har en mycket stor entusiasm till idéer, en entusiasm som de flesta inte tycks dela.

Ni vet de där gångerna då man snackar om något slumpmässigt och man kommer fram till att "Fan, man borde göra nåt sånt asså" (Starta ett band, göra en hemsida, osv osv) och sen nämner man det aldrig igen.

Min grej är att jag nämner det igen, på direkten. Så fort idén har satts i mitt huvud börjar jag arbeta på den (om jag inte redan tänkt på nåt liknande förut i mina dagdrömmar, då använder jag bara det råmaterialet). Det dröjer inte mer än några sekunder förrän jag börjar komma med förslag på hur denna idé skulle kunna bli en verklighet. Jag blir då oftast bemött av ett "Va!? Va du seriös?" och kanske ett "Nej asså det var ju bara på skoj" (tonåringar säger ofta "asså").

Sånt gör mig ganska ledsen. Jag trodde we were onto something, dude.
Ibland tänker jag på alla dessa bortkastade idéer som aldrig fick en chans att förverkligas. Tänk vad som hänt om vi faktiskt startat ett band, gjort det där spelet, skrivit den där listan? Min dröm är att jobba med något som låter mig använda alla dessa idéer jag fått (eller vidarebyggt på från andra, stäm mig). Jag vill kunna skriva böcker eller göra spel eller vad som helst. Dagen då jag faktiskt ska gå på arbetsintervju närmar sig med stormsteg, jag vill faktiskt ha något att visa den dagen. Tänk om jag faktiskt hade en kortfilm att visa upp i mitt portfolio för att bli anställd som regissör på SVT? Tänk om jag hade en webcomic att länka till i min ansökan som krönikör i Metro?

Alla dessa idéer finns här inne i mitt huvud, men lär nog aldrig komma ut därifrån så länge som folk förvånas av min seriösa inställning till balla idéer.

Ett nyligen uppdagat problem som också utkommer från min till synes överdrivna fantasi är att jag tydligen idoliserar jämlikar.

Jag har väldigt lätt för att lägga en stämpel på någon (ytligt, jag vet) och hålla fast vid den.
Nu är det inte så att jag bestämmer att någon är "töntig, dum i huvet" och skrattar åt denne hädanefter. Snarare så tar jag en tydligt positiv (eller negativ om jag ogillar personen på ett personligt plan) aspekt av individen och sen... Glorifierar den.
När personens namn nämns så ler jag och säger "hah, X är Y". X är då den omtalades namn och Y är aspekten jag fokuserar på.
Ett exempel är en god vän jag har som uppskattar att kallas "speciell" (med ironiskt tonläge). Jag skulle då kanske i någon msn konversation kunna säga "lol, X är så "speciell" :P". Eller bara direkt till personen "X, du är fett "speciell", vet du det?".

Jag undrar verkligen om mitt sätt att klassifiera folk på det viset är så lämpligt. Jag har redan fått höra av en person att jag borde lägga av med det men jag har svårt att förstå varför det är så illa. Det hjälper mig hålla koll på folk och ger mig något att le om när jag talar om dem. Är det respektlöst av mig att summera folk på det viset?

Är båda de här beteendena negativa bieffekter av för mycket dagdrömmeri? Borde jag lägga av med det och istället släppa ämnet när vi talat om en idé? Borde jag vänta tills jag förstått helheten av en person innan jag tänker på dem?

Should I have written this in English?

Screw the system, I don't need no title

2010-06-02T15:29:00.003+02:00

Bam. didn't expect this did you? Neither did I (Man I love the word "neither"). I was just sitting there on the couch thinking "It sure got late quickly, I've wasted yet another day I could've spent on writing an update". But nay, nay I say! I went to my blog bookmark for some reason and decided to see what would happen if I pressed "new entry". Little did I know this would happen.

(Have you ever noticed how many times the word "I" is used in a blog? Especially mine? Well I sure didn't notice!)

If you thought I would give a detailed explanation as to what I've been up to the last two months (or whatever the hell has been happening the entire spring here in Japan, for that matter), you'd be wrong. I made (had? I can't English anymore) an important realization recently: It's not entertaining to read stuff like "today I - and then I x and then ~ happened, followed by |. It was all very interesting and fun until * occurred, so embarrassing!"

Instead I shall do my best to write from my soul, that thing people make jokes about having sold to the devil and stuff, a bad name for pets and also part of what makes Soul Eater so awesome (also I've yet to try out God Eater, despite having had the game in my possession for quite a while).

So yeah today I got this cool idea for a character and I just have to tell somebody about it, not that it's great or anything but you know. Aaaaanyways it's probably based upon Princess Mononoke, an Eon character I once made and a tint of Discworld.
So there's this guy and no way, no damn way am I going to start a description that way. That would be so... Average!

So anyways imagine an academy for magicians and sorcerers (oh ho ho so original) where the character in question would be a talented student (yes, this is all very unique and inspiring I assure you) with just a bit too much curiosity. He befriends one of the teachers (adoptive father?) and asks an intriguing question: Why do the teachers have extremely powerful spells despite no such spells being described in any of the books at the academy? (he's obviously read them all, being the genius he is).
The answer is revealed to be a secret tome hidden somewhere in the dungeons (there has to be dungeons!) from which the magicians learn fascinating things.
After Harry Potter-esque investigations, the prodigy learns of the tome's location and finds a way to break into its vault. He then finds the tome and opens it.
That's where things go horribly wrong.
You see, it's by no means a normal book. Inside of it is a sealed demon, holder of immeasurable power and even more evil. Normally a fully educated mage would carefully put several layers of his most powerful protection spells on himself and then proceed to barely touch the book with his finger, hoping to only let a single fragment of a spell from the demon seep into him. All under careful supervision by at least 4 seniors.
Our hero (the poor bastard) instead opens the book wide, without any protective spells, all alone.

His inhuman scream of pain and terror is enough to alert the attention of the entire staff, the wizards teleport to the room instantly and manage to halt the demon's process to completely possess our poor guy.
While they do manage to save his life and psyche, his body is another story. Both of his arms that touched the book were completely covered in dark magic symbols, leaving the spellcasters no choice but to amputate them before they would start strangling everyone within reach due to the demon's influence. The rest of his body was only partially covered in symbols (and with covered I mean burned into his flesh), each containing powerful spells some people could only wish to hear about once in a lifetime. While there was no risk for the demon to take control over the character anymore, the warlocks were obviously reluctant to let someone with such immense power roam free. So he is virtually imprisoned inside the academy for a good portion of his life, rarely having anyone else to talk to but his own thoughts (slight insanity is cool I hear).

The adventure obviously kicks off once he makes his escape. (whaddya think?)

Alright so that took more time to write than I expected (ideas always do) but now that I've got that out of my mind for a while I feel like I can actually talk a little bit about what I've been up to, no details though (or rather, details without the big picture).

I've gone to karaoke recently, for a grand total of 4 times during this year (sad, I know). After the latest one I made the amazing discovery of finding out that I'm actually kind of good at it. I managed to sing Hito Toshite Jiku Ga Bureteiru, PAPERMOON, Zankoku Na Tenshi No Teese, Haruka Kanata and many others without great problems (and apparently my Japanese sounds solid when I sing songs). It's enough to make me go "Yay!" a few times.

Oh yeah, the end is getting near. I got my flight information in the (virtual) mail the other day. It looks like I'll be arriving at Arlanda around 19.35 on the 12th of June (that's like totally soon man).

It being so near to my return. I've decided to do something fun and go to school dressed in all those fancy clothes I brought but ended up never using. Today I took my fanciest clothes of all, including my dear glasses, and proceeded to go to school.
I ended up being called Ikemen (it kind of means "good looking guy") or Kakkoii more times than during the entire year. I'm not sure if I should be happy for the praise or frown over the Japanese girls' shallowness (I just wore different clothes, how does that suddenly make my physical appearance more attractive?)
I'm half tempted to cut my hair and dye it blonde just to go all the way on this ゼクシい track. We'll see about it.

Well, it looks like this will have to be it for today. Do remember though that I still intend to make at least one of those fancy things called a "Vlog" before I return.

Ooh, just got a cellphone mail.

Not good enough

2010-03-18T11:43:00.002+01:00

So today was fun. First I missed a homeroom I was not aware about, then I was too late to get to the meeting for the upcoming Kyoto trip (alright, it felt like this day would suck when that happened). But things got brighter quickly, I found the teacher responsible for the meeting and got all the papers I needed. Then I headed to the language school and found Janina and Eva, so I spent the day hanging out with them, that was the totally fun part.

However, as the universe likes measuring things out and decided that my day had been a bit lacking in the embarrassment-department, I ended up with a sudden nosebleed on the train home. It was pretty damn hazukashii, I can say. Luckily a nice lady gave me an entire package of tissues, so I was saved by her selfless gesture (somewhat, it's still pretty embarrassing to walk home with a blood stained face and a mass of bloodied tissues in one hand). Ah well.

On the other hand, now I can proudly say I've experienced the act of coughing up blood first-hand. I suddenly sympathize with Shonen heroes everywhere.

Yeah guys I know, I've left you in the dark for well over a month and I have evidence that some of you might actually be genuinely interesting in what happened during that time.
Therefore I have come to the conclusion that I can't be bothered to write about it all here.

Before you start raging, I'll tell you about my solution to my laziness - by shamelessly stealing ideas. So yeah I'm gonna try to do the same as Erika did not long ago and dabble in the Video log business (hip people call it "Vlogging" and as I aspire to be a froody fellow, I'll start using that name for it too).

Now, I'm way too preoccupied with wasting time on trivial stuff so my first attempt at Vlogging will appear in my next blog entry, whenever that might be. Bye for now.

Let's put a smile on that face

2010-02-10T06:04:00.002+01:00

Indeed.

Anyways, last Friday my school had its music festival. Complete in a huge booked theatre with about 500 onlookers while my class sung Tegami (a Japanese song) and We are the world.
Nervous? Yes. Liked it? Loved it.
Sure, trying to sing a song in Japanese in front of lots of people is a bit doki doki but when I could hide my terrible voice within the sound of a class of 39 singing Japanese, it's not that bad. And I had no troubles singing We are the world (not that I like the song at all though, too politically correct).

But what really made me love the music festival was listening to the other classes, and the "private performances" by clubs or groups of three, they were brave.

Of course, the best of all was the song of the class that won, 10-2. They sang freaking Zankoku Na Tenshi No These and they were amazing.

So yeah, that was fun.

In other news I have picked my new classes for when I become a 12th grader (next school year starts in April, y'know). And I quickly noticed that 12th graders have awesome schedules. Every class consists of double hours, two periods that is. And we're supposed to have 10 classes altogether, if you're good at math (or simply not bad), you would understand that it's less than 4 hours of school per day (I have school on Saturdays, remember?). I'll either get myself some nice extra sleep in the morning or finish classes by noon, woohoo!

A slightly amusing fact is that I still haven't written my schedule here and probably never will before it becomes obsolete. That's the power of procrastination for you.

So what else is there to write about? Gee, that's a good question. I recently realized I've reached (my, look at that wonderful line of I's and R's) the point where my Japanese skills are good enough to say funny things and make people laugh with me (as opposed to saying stupid things making people laugh at me), so that's nice (It still feels like I suck at Japanese though).

I might be crazy, saying this. But I actually do think my creative ability has increased, somehow. Japan has given me loads and loads of time to spend thinking and I then get to train my transition from thoughts into English by writing this blog. Goodie.

Onwards. So it's like, 4 months left here in Japan now. Man, I'll never underestimate the power of time again. Anyways, I still haven't gotten into the second phase of "At first you will want to be home but later you don't want to return", I'm kind of stuck in the middle, like "It's fine here, I don't mind it". But that's not good enough.

It bears mentioning - my cellphone has been broken for nearly two weeks, depriving me of the daily crazy mails I'd come to love, oh well. I'll go get it fixed one of these days, hopefully buying myself a denshijisho in the same go (number 56# on my list of "things I should tell my younger self if I ever get the chance": Buy a denshijisho as early as possible, they're too goddamn helpful).

Is that all? No? Well I can't come up with anything at the moment, let's leave it like this.

Unversed

2010-01-17T01:43:00.002+01:00

So I figured I'd write something, just because.

School's started again and I've already gotten used to it. Stuff is happening.
Like, there's a music festival coming up, so all classes are practicing a song (a very popular one) during free hours. Despite my singing voice being the equivalent of a bulldozer running over an Organ, I'm having quite a lot of fun.

There are no 3:rd year students left in the school, apparently they're all free because they're applying for universities. Unfortunately, no 3:rd years means no Kendo, since the class consisted mostly out of students from grade 12.

Oh, and due to some exchange students leaving for home, some hours have become free for the rest of us to use. So now I have two extra Japanese lessons per week, group discussion (fun times).

You might notice that I've been practicing my punctuation, as I really do overuse my commas.

...

Onwards to other stuff!

You might know that I acquired a PSP for christmas (a blue one, at that). And back on the 9:th I got myself Kingdom Hearts: Birth By Sleep (the latest installment in the series) for it. Despite being marketed as the longest game yet (3 separate storylines for a total of 45 hours of gameplay) I finished it in 22 hours (over 5 days). I even managed to play through an entire storyline in just one day.

I obviously loved the game. And I'm still playing around with it for a 100% completion.
So what I'm trying to say is; if you have a PSP, get the game. It's a really good game in every prospect. Good gameplay, good graphics, good story, good characters and perfectly adequate control. Despite being a prequel for the Kingdom hearts series, people who don't even like the franchise should consider buying this. The story is strong enough to stand by itself and the game plays perfectly on the handheld.

After being all review-y about that, I should probably tell you how much I like my PSP.
Sure, it has a few drawbacks but there's one thing it has: Power.
When I first played the game on it, I couldn't believe such graphics were possible on a portable game system. It looked just as good as Kingdom Hearts II, a game for the PS2 (a stationary console). All I thought was "holy crap! It't like a portable Playstation". Then I remembered its name and it all made sense to me.

Another thing about the PSP is that it's magical. No seriously, listen to this.
When I switched discs from Dissidia to Birth By Sleep, I turned it off on the game menu, switched discs and turned it on.
Judge my surprise when the menu screen for Dissidia popped up on my screen.
That's right, it can play games without the disc, and it's possible to turn it off at any time during gameplay and it will just act as a pause. No more of the "I need to get to a save spot" or "I'm in a battle, I can't pause now". You can turn of "the damn thing" whenever you need to.

So that's about it right now. Later on today I'll go bowling with my host family, I guess it will be fun.

Don't steal my bike

2009-12-31T15:13:00.002+01:00

Happy new year! (aw dammit).

So I've been planning this entry for quite a while, and now it's finally time. In one hour, the most important decade of my life will be over. One hour after that, I will make a Skype call to everyone partying at home, that will be fun.

Before I get all caught up in this, I should say thanks to those who commented in my last entry, your words were of value and I'm not really sure of how to express my appreciation (especially about the complete stranger who decided to sit down and write a long message just like that. Such kindness is almost unimaginable).

I'm not sure where I should start, whether to convey my nostalgia for these last ten years or tell you how I feel about having passed the mid-mark of my Japanese stay. Here goes nothing.

Five months, dude. That's a long time. Yet somehow it passed faster than ever before, that's weird. During this time, I've felt cut off from the "real world". A part of me is still left in the summer of '09, the most eventful summer of my life. Another part of me is still that young Swedish guy who just came to Japan, nearly scared witless by the alienation but lying to himself in order to become overconfident. The method was unorthodox, I'm sure, but it worked. Gradually I dropped the lies one by one as I accepted the truths that were in front of me.

And here I am, facing the next half of my adventure with a new vigor, ready for round two. This time without the need to put enemy level to three (it's level nine, three Meta Knights, In a team. Hardcore).

My Japanese hasn't improved at the speed I'd been rooting for. I'll see if I can amend that by working harder next year, as well as hope it improves at a faster rate the longer I've been here.

Yeah, that's good enough.

Leaving that, time to turn the nostalgia amp to eleven and get this train rolling! (*tuff tuff tuff*)

Just about ten years ago, I was seven years old, at a new year's party in the house of some friends of the family. I don't remember much of the details, but I know I knew something big was happening. I also know I was kind of let down when the big thing was revealed to be entirely subjective, and not a real event. (I mean, wouldn't it have been cool if it started raining purple and green fire from the sky while a giant bearded figure appeared in the heavens, letters in lightning appearing as he roared "Happy new millennium, future's coming, yo!"?)
Either way, the evening was pretty exciting, with the sound of fireworks all around non-stop.

(huh, just ten minutes left. This is taking more time than I thought)

A little more than nine years ago, September 2001, I got to school as usual. When suddenly the teacher told us all to gather in the mirror room (big mirrors on the wall, hence the name). She then asked if any of knew what had happened and proceeded to tell us about what had happened in far off America. America, it had been the coolest country on earth once, everything that was awesome was imported from there, they had cowboys, Disney, actors, skyscrapers, all the big things and much much more.
After that day, my innocent image of that country was replaced by tales of ridicule, embarrassment and stupidity. By the end of the decade, I barely have any respect for that particular part of the world. Let's hope the future changes that.

December 2001, more or less nine years ago. The family went to the theaters to see the movie adaption of a book my father had read to me and my brother when we were young.
The Fellowship of the Ring blew my mind just as much as it blew everyone else, I'd had no idea you could do that, with a book, in a movie, using fantasy.

In the fall of 2003, I started hanging out with a classmate of mine more often, sometimes doing stuff together during recesses and eventually visiting his house after school, playing Worms Armageddon. That classmate of mine ended up being the best friend I'd ever had, ever have and ever will have. My life would never have been as cool as it is if it hadn't been for him. Thanks man.

Moving on to 2004, I started sixth grade. New school, new class, new life. I still remember the first day, doing the opposite of everyone else by hanging out in the schoolyard with my friend, instead of staying inside (and staying inside was totally rad at that time, since in the prior grades we'd been required to go outside).
Starting from the sixth grade, I slowly evolved as a person over the four years I would spend at "Södra Ängby Skola". The change would sometimes happen in obvious steps, like after the first lesson when I had been sitting right next to Emil. I just knew I wanted to become friends with him (but shyness prevented me from just doing it the easy way). An opportunity presented itself when Niklas, Vilgot and I talked about how we could use a fourth member in our group (we'd started a "magazine" in fifth grade, but lost some members when the class split up. Maybe I should've made the creation of that magazine as an important event.. Oh well, can't have them all) aaanyways, I suggested we introduce Emil to our project during a class trip to "Skärsön". He thought it was interesting and the rest was history. Tidbit: During said school trip, my mom appeared on her motorbike (I'd forgotten something, I think) and impressed everyone, that was awesome.

During summer 2007, I went to a confirmation camp (fear not, tasteless jokes have already been made and gone old) for ten days, the longest amount of time I had spent from home so far. My fellow campmates (is that a word? ... It is now) were all of the "typical teenager" variety.
Before that camp, I had been reluctant as to whether I was okay with being nerdy and therefore different from the "normal" guys, or if I should have tried to be more like them.
After seeing their behavior during those ten days, I knew I would never want to become like them (The rules clearly said "No smoking" and "No drinking", yet those guys couldn't keep off from doing it for just ten days, I mean just come on).

During the school year past that summer, my class got an assignment in Swedish class. We were supposed to make a speech about something. I can't even remember what my subject was, but I'm quite convinced I did well. However, what a classmate of mine talked about changed my life.
She told the class about her language trip. I don't even remember where she went, but she told us all about how fun it had been and what interesting things she had done. I was hooked (though I was unimpressed by her implied partying). All in all, it is thanks to her speech that I gained the desire to make a language trip to Oxford for three weeks in the following summer, it was the longest time I had ever spent away from home. If I hadn't taken that language trip, I would never have had the courage to go all the way to Japan for ten months, the longest time I've ever spent away from home.

Thinking back to all events that have happened during these ten years, all the things I don't have the time to tell you about. I see how my life is shaped by random events, occurrences and coincidences, it's an interesting way to live, and I'm grateful for that.

Happy new year to all of you, as I'm sure you will have catched up to me by the time you read this.

Truth be told

2009-12-10T08:04:00.002+01:00

I'm going to take this moment and backtrack a little bit, return to the origin of things.

About 1 year and 2-ish months ago I started this blog. Normally I'd be giving the exact numbers, but that's not on my mind this time (a relief?). I'll go ahead and give you the facts now, so that further confusion might be avoided:
This entry will not contain any information about recent events that might've occurred here in Japan, but rather what is on my mind right now.

That is in essence the reason I started writing here, a way to let my thoughts and feelings take shape in letters and words, and a great way to feed my ego by letting other people read this and agree that I am pretty awesome.

I quite quickly lost my way though. Now all I've been doing is writing exactly what I'm doing or have done recently, unoriginal for sure, but the information is also interesting (for some).
This entry is a way to look back at my roots, relieve me of this nostalgia, and have a good time.

Writing here has been an experience. At first trying out my wings, find the right pace. Then finding an upwind from where I could just stretch out my limbs and glide upon the current.
As you can tell, I'm all about the metaphors right now (yeaah, dude).

The root of things is key here, as all my brain seems to be doing is searching back to why things are like this, how this all came to be. Sometimes it's all obvious to me, this lead to that which lead to that other thing and then the chicken crossed the road. At other times, it's all in a veil, part of a concept I am simply too young to understand.

I've matured at a fast rate these last months (this year, even?), which might be the reason for my mind's apparent origin-research. However, thoughts and feelings are not entirely intertwined, of that I am sure (otherwise things would not be as fun). Thus, I still need to come up with a reason, an origin of these feelings.
It should be pretty obvious by now, of course.

I've been going back and forth in the amounts of honesty I've shown on this blog. During this long time, I've gotten lots and lots of new secrets to keep, making me feel dishonest to my readers but reliable to my friends. I've also seen many new things, like the different effects honesty can have, sometimes good, sometimes bad. There's also the factor of my current opinion, feelings, laziness and other details. Either way, I try to be as honest as can be.
Try being the keyword.

I have lots to say about trying, everyone does. All the time we hear the words "you should at least try" and in some cases "just try your best and have fun".

Trying my best has never made sense to me, in a way. "best" as a word is actually quite confusing when you think too much about it (thinking too much used to be my specialty, as well as thinking too little. Paradox much?).
I don't want to try my best, it's such a pain if it doesn't go well. I always keep a little bit of energy to ensure that not all is lost in case I fail.
It's probably (partially) thanks to that nature that I've managed to get here. Failures cause me so much pain and regret, if I didn't keep any reserves, I would just despair and lose myself at the very first failure.
Yes, people do fail, all the time (there's a blog dedicated to it). It's hilarious, it's sad, it's life.

However, I always try, make no mistake of that.
I try to improve my Japanese, I try to mature as a person, I try to gain more friends and confidence. And I really did try keeping my very first relationship, so no regrets there.

Alright, this is what it all summed up to. The reason I write about origins and trying, thoughts and nostalgia, honesty and failures. This is what I'm trying to say.

My very first girlfriend broke up with me back on Saturday. There are a lot of things I could elaborate upon that with, I could grant details. Like reasons, thoughts, feelings and overall whining.

But I won't. I believe this is the line I set when talking about my personal life here.
Or well, the line I set when I've had a few days of thinking, gotten to chat with a few people, kept a few secrets and recently had two cups of tea and two bars of chocolate.
And I feel good about it.

Since now I only miss you, friend.

This Rainbow Can't Fly

2009-11-24T10:14:00.002+01:00

My titles have ever so slowly moved from slightly related to the subject matter at hand to the weirdest stuff I can come up with right before writing, I should improve that.

To use slight profanity: Well, damn. It has already been two weeks since my last yadda yadda yadda (it feels weird using that expression now that I know what "yadda" means and I'm fully aware of how poorly it fits as an expression in that manner) and today makes 108 blah blah blah 15 weeks a derp derp derp.

The last two weeks have been pretty darn bad. After getting back to school on Tuesday, things continued normally. But it was all quickly interrupted by me becoming sick (just a cold, calm down) on Friday, for an entire week.

I had felt pretty bad about taking Monday off, getting one week of sick leave did not make me feel any better about it. But it all kept going down from there.

The very same day I had fallen ill I got to know my girlfriend had been hurt and was in a worse shape than me (though she recovered quickly, thank god). Being all the way over here and unable to properly comfort her, I felt like a horrible boyfriend (and I have yet to make up for it, gah!)

That thing plus the fact that I was more or less limited to a house with very little to do except sleeping (in a cold room), while also at first not being trusted by my host family (they thought I was just avoiding school until they had me go to a hospital for a checkup. You might have heard of my fear of hospitals.) Made me feel more homesick than ever before (or not exactly homesick, just an incredibly strong desire to be where my girlfriend is, which happens to be Sweden).

Wow, this entry seems so depressing, I should probably counter with some happy stuff before you all think I'm emo or something (and that would be simply awful!).

Today was a really good day, back in school and all.

Which brings me to a funny story.

The very same day I got back to school (last week's Friday), the entire 11th grade was sent home due to severe cases of the flu. So I got myself a full weekend plus a red day on Monday, awesome. The awesomeness started instantly as Truls and I went to Shibuya (school is like 20 minutes on a train from Shibuya) since we had gotten time on our hands anyway (we were sent home in the beginning of lunch break). In Shibuya I found the perfect store to buy Christmas presents in (no spoilers though). However, I did not have enough money to go wild with so instead I bought something I had needed myself for a while (a mug, the most awesome one ever. Pictures some other time) and promised myself to return later.

I've also managed to become great friends with Santtu and I'll be joining him on his shopping spree before he returns home to Finland. Which gives me a great opportunity to buy the other kind of Christmas presents (the cool kind). He also showed me that there is a Hard Off in Machida (the store chain I bought my awesome electric guitar in. Said guitar is also up for name suggestions, by the way).

Another fun thing to mention is that the local supermarket often has sales on candy (chocolate in particular), making shameless export of Pocky (and other sweets) a much cheaper effort.

Friday did actually host another positive event. During the short recess before homeroom would start and we would be given the fateful announcement, I was sitting in my seat (number 2 from the back, next to the windows. Kyon's) playing Pokemon on my DSi (I actually happened to beat the pokemon league just today, on the first try). When the two girls who sit in front and behind me, took out their DS' (pronounced: "dee-ess-ess", it's plural) and started having fun in pictochat.

On a brave impulse, I saved & exited pokemon and joined their chatroom.

Long story short: I now have two new friends, that I can easily talk to every day.

Awesome.

Now, this would probably be the best time to write that class schedule I promised about 10 weeks ago, or that diary entry I wrote 6 weeks ago. Or tell the story of the trip to Hakone I made 2 weeks ago.

But no.

Miss you so dearly.
I also miss the rest of you, in unequal amounts.
More to come (at some point).

Something Musical

2009-11-09T07:04:00.002+01:00

So I'm writing this in the dining room in my new host family, as it is the only place where internet works, but that might just be good for me.

I'm also writing this at 15.08 on a Monday, which is 12 minutes before school ends, this in only possible because I, actually, did not go to school today. I'm justifying this by having been stressed out lately, by adapting to a new family, being confused by the long distance train rides to school, International Week demanding a lot of my attention as well as the speech on International Day proving to be a nightmare, followed by not being able to sleep on the Sunday due to a trip to Hakone, which was very far away plus incredibly exhausting, albeit interesting and that I have taken on the mission of cooking dinner for 12 people today.

So I hope all of that is good enough reason to take one single day off (and I pray I'll never have to again), I'm also doing chores at home during this time anyway, since I finally have the time to get things done.

So what has happened in a week, you wonder? Let's begin by describing the new host family.

So as I said, the host parents are old and the father is American. There are in total 6 students living here, 3 of them being exchange students: Nuri (Korean, the sempai), Santu (Finnish, was apparently in the same car as me the day I arrived in Japan, though I was so insanely tired at that time so I had no recollection of the event) and me (Swedish, writing this blog). The other 3 are Japanese University students: Yunsuke, Name-I-Forgot and Maho, two guys and one girl in total.

Though I've only Maho once, yesterday. She's very busy, they tell me.

The house is very nice, lots of space and everyone has their own room, with a private bathroom, fridge and microwave (awesome). Breakfast is on the table from 6.00 and contains fruits, cereals and toast bread (awesome again), sometime my breakfast is eaten in loneliness, sometimes in company (it depends). Dinner is served at 19.30 and everyone eats together (though the Japanese students are usually a tad late, Maho never eats dinner with us) and the food is either some interesting Japanese cuisine or one of the exchange students' cooking. Also, this family has loads of English tea, free to be drunk at any time (more awesome).

There are only two downsides with the new host family; the distance to school is pretty far, so it takes about 1 1/2 hours by train to get to school (during rush hour, so no seats for me). It's also in a quite off location, so I need to transfer 3 times (still during rush hour, mind you).

The other downside is not nearly as alarming, but the house is located far up on a steep hill, requiring a harsh treck uphill when returning home (also, the nearest store is at the base of the hill). But there are several positive aspects of the hill to take in mind: Itsumo No Fuukei can make the entire hillclimb a fun procedure and going up a steep hill at least once a day (plus the usual 20 minute walk to school from the station) is probably going to improve my stamina. Also, it's easy to get to the station every morning, since walking downhill marginally minimizes the time it would take if the house had been located on flat ground.

International Week was fun, though it didn't really get started before the Wednesday. The activities on the Monday were delayed until Thursday because more than 100 students in the tenth grade had been ordered to stay home due to another flu outbreak, and the Tuesday was a national holiday (I slept).
But Wednesday was fun, a lot of my classes were canceled and instead I got to do things like introduce myself to students in an English class (and I noticed that I could now make a detailed introduction of myself with ease, as opposed to the trouble I had months earlier) and watch a performance by Indian dancers/drummers.

Thursday was even better, as we had a delayed Halloween event that day. Each of the exchange students were given candy of a different kind and the Japanese students were charged with the task of finding all of us and getting a piece of candy, those who had the complete set were given even more candy.
By the end of the day, I had more than half of my candy left in my hat (yes, I was giving it out of my hat, obviously). I could have rightfully gone home with all that candy and said that it was "their loss" that most students hadn't gotten any, but I decided not to. Instead I trotted through the corridors, handing candy to every person I met. The multitude of "ありがとう"'s and "thank you"'s I received made it totally worth it.

Friday was also plenty fun, the first two lessons were free and therefore spent in the library, alternating between chatting with Truls & Amanda and reading in a copy of Norweigan Wood I had found (it's an interesting book).

During lunch hour, we exchange students were supposed to have a basketball match against the 10th year's girl team (yeah, I'm not sure why either), It wasn't that fun to play and not really worth losing the time to eat for, but I did what the teachers requested and got a laugh out of watching the (very tall) German visitor students more or less hand the ball to each other, far above the girls' heads.

Later, Friday took a turn for the awesome when my Japanese teacher gave me a Dreamcast.
Just like that.
She said that since her son had stopped using it and I'd told her I liked games, I could have it. I was not one to complain. She did say, however, that it was a little broken. But after looking at the console myself, I doubt it is something I can't ask one of my friends to fix (especially if I bribe him with some goods from Japan).
To make this story even more amusing, imagine my surprise when I found this article the very same day I had been given the console. Coincidence must be laughing out loud.

Despite what you might think, International day was also great fun, despite my speech being horrible. The entire event was interesting, it started out with seven Japanese students giving speeches in a speech competition (in English), despite some difficulties it was interesting to hear what they had to say. After that we were treated some performances by the German and Thai visitors and a speech by a Japanese film director (though I have no idea of what she said). Then it was my turn.
My speech wasn't all that bad, they told me, the content was interesting. Really, it's mostly me beating myself up, knowing that I could do so much better. I'll just try to describe how it went for you:
I probably broke all of the rhetorical rules, I had my eyes stuck on my paper all the time as I could not remember a single word to save my life, I was also more or less bent of the table, barely showing my face while talking. I also had no proper pace whatsoever in my speech, along with stopping a few times, forgetting where I was and having to take a few incredibly embarrassing seconds to find where I had lost myself.
So yeah, more or less everything that could have, went wrong with that speech. But I made it and I haven't developed any stage fright because of it. Rather the opposite, as I asked if I could make a speech in English at some point in the future, just to show that I could do better (sadly, there was no possibility for me to do so, I'll have to do something like it when I get home I guess).

Seems like there was a lot more to tell than I had imagined, I've been writing for over an hour now and I'm far from finished in retelling all events, I'm going to have to stop here in order to have some time over for my chores. Be back as soon as possible, miss you.

No, don't mention it

2009-10-30T11:07:00.003+01:00

Right, so where do I begin?

...

Random statements! (With risk of being repetitive).

Some weeks ago, the entire 10th grade was shut down and not allowed to go to school due to the flu, they came back a few days later though, but now 10-4 has been shut down again. I'm completely fine though, don't worry.

My host family arranged a little takoyaki (fried octopus) party for me, they apparently forgot about my dislike of all things marine (except turtles, those things are totally cool, though I wouldn't eat them either). But it was fine, I got a beef steak when I told them. The guests were nice too, just three people; Terui-san and two of my host mother's nice friends that I had met at the BBQ party before moving in (did I ever write about that?), I never got around learning their names though. One of them actually gave me a bunch of presents! They were all Pokemon-based. Pokemon pens, a Pikachu cellphone pocket, a Pikachu cellphone strap, a fabric Pikachu with a balloon in it (I don't really know what it's for), a Pokemon towel and Pokemon tissues (kind of an odd present but sure).

This party lasted until 23.00 in the evening and I actually had quite fun telling people about Sweden and stuff, though I had to use a lot of English. Then my host family decided to give Terui-san a ride home, there was just a slight problem in their logic with that; Terui-san lives in the other end of the City, and it didn't help that my host father took the wrong turn three times on the highway, resulting in massive delays. All in all the car ride took 2 1/2 hours, I was quite tired afterwards.
But I was fine with it, I got to see Tokyo Tower, with the lights on! It was simply fabulous.

One week later, my host family took me to a Halloween party (on the 24:th...), it was awful.
For some reason they thought that I would like to spend an evening in a darts bar, where the air was so full of smoke that I nearly suffocated and the other people there were at the very least 22 years old and drunk like a glass of water in the Sahara desert. To make things worse, I had not been given anything to eat before we left for the party and didn't get my dinner before 22 o'clock in some random restaurant while on the way home with my drunken host family (it was ten times worse than new years eve!).

Time for some happier news again. I've finally joined a club! The manga club has meetings every Monday and Wednesday and the members are really nice, we talk about manga and anime and games (in Japanese! I've gotten better).
Though since the manga club really is a manga club and not the Genshiken or anything, I feel kind of bad for not being able to contribute (my drawings are awful) and I'm nowhere near the level where I could translate my story ideas into Japanese. I'll have to find a way to truly earn my place as a member eventually.

I've also started talking a bit more to people in general, all thanks to the Thai exchange student イフ (I have no idea how to spell her name except for in Katakana), who started talking to me. After having nearly one whole hour of Japanese conversation with her, I got the courage to speak up a bit more in general. My goal of finding people to go to karaoke with is suddenly not so impossible anymore.

Next week is International Week in my school (that's Myojo's "thing" I guess), there are going to be lots of activities and I'll get to meet even more students from around the world (though they'll only be staying for that one week). The Saturday of International Week is called International Day and is the most special day of the whole week, I'll be making a speech about peace, in front of the whole school, in Japanese (boy does that sound familiar). I practiced on my speech today, despite sounding weird, most people could understand what I said, I just need to speak very slowly.

I'm going to change to a new host family tomorrow.

Finally! I can't believe it's already over, thank god (notice the lack of a capital G).

Oh right, tomorrow is also going to mark me having spent twelve weeks in Japan (I passed 25% a number of days ago), 84 days man. Time moves onward with incredible speed here (at least I hope it's because of the location, otherwise it means I must be growing old).

Back to the host family thingie. Back on Monday I was informed that I would move to a pair of old people living in the same area as the family before this one, I wasn't really thrilled but I figured anything would be better than this. However, yesterday I got to know that they had suddenly changed their mind and could not house me (second time that happens, I must truly be cursed with inconvenience when it comes to host families).
Instead I will be moving to a family where the host father is American and the house is really big, they already keep two exchange students and a number of Japanese university students there. One of those students is one of my former "sempais" from the Japanese language school. Sounds like my new family is going to be awesome.

That's about all I can remember to write about at the moment, now for something entirely else.

I have been thinking for some time whether to upload a picture of myself in my current state, in case people were curious as to how I might have changed in the last two (almost three, actually) months. Due to the request of a family member, I will now do just that.
Here's a picture taken with my computer's built-in camera (it's pretty spiffy, I could actually use it as a webcam if I so wished).

I really like my black T-shirt with gray stripes, thanks mom!

And that's all for today, folks. You bet I miss you.

No, it can't be

2009-10-12T14:15:00.002+02:00

This is a modest attempt at being productive.
Modest meaning that this might not be such a long entry.

I'll just try to tie up some loose ends and write about anything I feel like. Did you know that this blog gets like 20 hits every time I make an update? That's insane man, totally insane.

I've been meaning to write about this for a while but I kept forgetting. Japanese TV is pretty fun, as we all know. While I don't spend that much time watching it in general, I managed to catch a few glimpses in my old host family (I did mention seeing an episode of One Piece, right?). For example I saw a part of an episode of DMC - the live action drama, and boy was there drama. There was a running scene which was more dramatic and drawn out than the Lion King running scene (now that's hardcore). It also contained more uses of the F word than adjectives (or it replaced adjectives), though it was alright, since the F word with Japanese accent is simply hilarious.

Another show I got to see was a very very weird show. Everyone in it was a freaking ninja! And bad ninjas at that, they had colourful clothes, ninjas with glasses and weirdest of all, most of the ninjas were kids! (that's just wrong, dude). It also had silly plots like "catch the cat" or "unmask the stranger", there's nothing ninja about that! Oh, and the opening music contained lots and lots of awkward English, as well as everyone in the cast jumping around looking happy.

It was like Naruto for kids!

Oh wait...

On an entirely different matter, I was informed that I had not written about Ryuuta.
He's kind of my best friend in class, I guess. We talk a little from time to time (though some days it's just limited to おはようー and じゃあねー). What's really cool about him though is that he totally shares my passion for games, he always brings his PSP to school and he let me play Dissida on it for a while (totally awesome, if I might add). He also once managed to arrange a Super Smash Bros Melee match during a lunch hour and also took me to Nakano Broadway (it's like a small Akihabara), you can see why he's cool.
Other than that, he's also really good at soccer.

This will be all for now.

It's time

2009-10-11T09:47:00.003+02:00

I've delayed this entry for too long.
Why?
Laziness. What else?

I wouldn't say that a lot of things have happened since my last entry, it's more like I still have lots and lots to catch up with, and that's a bother. What is worthy of mention I can tell you now though.

I had my first lesson in Kendo this week, it was fun. I thought I'd be embarrassed when struggling just to hold my sword correctly while the others were training fervently, but my worries were proven wrong. The other students were more than happy to teach us (Truls and me) the basics and even cut some of their own time training to do it. The sensei was just happy that we were interested, so need to worry about his approval either.

I'd also like to think I looked cool in a Hakama.

A less fortunate part of the lesson was that I somehow cut the underside of my left big toe, which caused quite a lot of bleeding and forced me to end the lesson a tad early (I'm all OK now though, worry not).

...

I actually had very little "schooltime" in general this week. Monday and Tuesday were normal (or well, Tuesday being my first day of Kendo) but Wednesday was messed up. We were told that the midterm tests had started and Wednesday was the first day but we would still have extra Japanese classes half the day, so I got up and went to school as usual, only to be told we were free until third term, so Truls and I decided to sleep in the library (because that's what people do). I was actually really tired that day and managed to fall asleep pretty quickly on the comfort of three padded chairs put next to each other.

I was later awoken by the librarian (think female hot librarian stereotype, if you will) who at first thought I was a student playing truant (as to not do the test) since I had made a makeshift pillow/sheet combination by wrapping my jacket around my head. She quickly realized her mistake when she saw my face and let me be. I, however, was not to let myself "be" (as in go back to sleep) since I quickly noticed two peculiarities:
1. Truls was nowhere to be seen.
2. The clock on the wall said it was 12.20

"Oh shi-" was what I thought.

After walking around aimlessly for 10 minutes, not knowing where to go, I finally stumbled upon Truls again, who told me there had been no class and we were free to go. But he had let me sleep since he figured I needed it (thanks, I did). We then proceeded to use the time we were given to visit some stores.
That day, I returned home with a fabulous new headset (cheap, nifty and it included a bag to put it in when not in use).

Later the same day, my host mother informed me that the school had called and said that Thursday was free because of a typhoon closing in on us.
"Cool" I figured, not feeling the slightest bit of compassion for the people who did not think typhoons were cool.

The typhoon also caused the entire week to be rainy, so I finally got to put my umbrella to the test.
It broke.
It still kind of works though, despite having limited effectiveness.

After using Thursday to rest and power up, I faced Friday with "Mod i barm" (Swedish). And I finally solved the club question, I talked a bit with the leader of the manga club and she told me she'd take me to a club meeting after the midterms.

Oh right, I ended up switching back to Japanese (from Swedish) on my computer, so I can no longer write properly when communicating with some of you. The upside though, is that I can now write stuff like 忍者 (ninja), awesomesauce.

Aaand the last interesting tidbit from my week that proved to be a lot more to write about than expected is that tomorrow (Monday) is also a free day. Very delightful indeed.

So this is where I figured I'd put up some diary entries but since it took me so much time just to write about this week, I guess I'll wait until some other time (you know the drill by now, I suspect), sorry.

Miss you, bye.

Smile for me

2009-10-01T12:36:00.018+02:00

I'm hyperactive right now, I know that because I can't stop shaking my right leg, this is almost like that night in November last year, when Wrath of the Lich King was released and I was jumping in anticipation (I'm a nerd, remember?).

This hyperactivity also makes me uncertain of what feelings I have right now, but I'm positive that they are certain feelings (see what I did there?)™.

I'll use this burst of inspiration to just write about anything that comes to mind and then top it off with several entries from my diary.

I was free from school today, due to some kind of day called "Tokyo day" or whatever, I didn't really clamor for details (I lost attention when he said "free tomorrow"). I used the free time to take care of several things:

I finally got that Alien registration thing done, it was a pain to fill the form and then wait but I feel good having it done. Though they called me later in the day, being all panicked over whether to transcribe my Ö as "O" or "OE" (OE sounds retarded to me, O is better, but they settled for OE anyway). Now I just have to wait for three weeks and then go back (alone, but it was really close, apparently).

Then I sent a package with stuff home to my family, it was mostly packed with presents for mah bro (apologies, elder brother, I'll never say that again, it was horrible) along with a card (in which I promptly forgot to write "happy birthday", d'oh! I'll write it here instead) Grattis på födelsedagen, broder! (lite sent men whatever).

After that adventure, I went shopping with my host mother. But not the kind of (admittedly) irresponsible shopping I usually do, but shopping for laundry soap and foodstuffs (and maybe some snacks...), I felt so grown up paying for everyday things at a supermarket. I really like supermarkets in Japan, they play music all the time, good music. Like, the ending theme to Bakemonogatari (repeatably).

Talking about stuff, I've gotten these weird bumps on my arms, turns out they're called muscles. Seems like all the P.E in school is paying off. By the end of this year, I'll be a Japanese-mastered, beard grown, responsible and strong adult (NO). That's fun.

Man, I can't really remember what I've written before, I might risk repeating myself. Which is a new turn for this blog (it's like a bad spin-off of my usual "contradicting myself").

So I take it I've told you about Ryuuta already, give me a heads up if I haven't.

That gives me a brilliant idea, if you want me to write about something - anything here, just throw me a comment and I'll be happy to write about it (don't worry, I'm finally writing more about school below). You'd be surprised if you knew how easily flattered I am by comments (and discouraged by the lack of them. I'm human after all).

Anyway, about Ryuuta, I haven't talked to him much at all this week, but from today on, I feel inspired to change that.

If you were wondering why I'm so hyper, it's because of a quasi-good reason called MyLifeIsG, I spent a good two hours reading the entries and it made me realize something about political correctness.

Oh and by the by, I got Fay's Booke (haha) a few weeks ago (did I write this?) and I resolved to uploading all of my pictures over there if you desired them. Though I might put one or two of them up here if I feel like it (which would be the first time I'd upload a picture on my blog). However, I do not want to become the kind of guy who goes around saying "Oh, just check my Facebook page" (similar to how I swore not to become the "Daaah, read my blog!" type. I might have tread the lines on that one though). So I won't make any vital information exclusive to that site, everything interesting will be posted here, see it as an extension of my internet persona (which has more or less melded with my real identity by now, that's something I should worry about).

...

By the way, I stole the "..."-thing from Neil Gaiman, though I haven't read his blog in quite a while (you can find it to the right).

I figured I should test the image uploading thing now and give you guys a treat. And to avoid having to pick between the many bad photos of Japan I've taken, I'll upload the picture I drew for the Art Café, the one I spent so much time filling in the white on.

Listening to "Paint it black" really helped in the making of this

Well, that's good enough, time to add the (very long) diary entries.

Thursday 10/09/2009

I'm 15 minutes early for homeroom and my only company is a sleeping guy and a girl who's just studying (another girl just entered but she doesn't seem talkative either).

I'll just start right where the last entry ended.
Ise-sensei told us some of the rules and that we should come to the English department (Eigoka) instead of having homeroom for the first two weeks (as of right now, we've been doing this for way longer than two weeks), except Thursdays. After hearing that, we were supposed to meet our classes, we got separated and Ise-sensei took me to my class, 11-6.

11-6 is located on the top floor in the south (or it might be the west) wing. The class has got 38 students, plus me. When I entered the classroom, all of those 38 students turned their gaze towards me, all I could do was to sneak onto a nearby seat with no hopes of actually being subtle.

Luckily the teacher needed to go through some papers with the class. So all the attention I had gathered was quickly abandoned in favor of the blackboard.

But soon the teacher (who is female and quite a serious person by her looks) called me up front and told me to introduce myself. For the task of introducing myself (in Japanese) in front of 38 Japanese students I'd never seen before, I'd say I did pretty well.

Aaaand there was the second bell, homeroom starts now.

Friday 11/09/2009

Oh hey it's the same date as that day when lots of people died in a terror attack, and two American buildings were destroyed, oh God no!

Being an insensitive jerk aside, I'm in the library, listening to my revived cellphone, it makes me miss you.

I just found out that the library had a Japanese copy of "The hungry caterpillar", a book I've loved since childhood. I read it with glee, and to my pleasant surprise, I could understand almost everything that was written. Go me!

Final Destination (Brawl) just started playing, inspiration comes to me.

Continuing from the last entry:

After the introduction, I made it back to my seat and faded into the (pale yellow) background, while the teacher started talking about stuff again. But fortunately I didn't fade too much (pretty hard in bright environments) as the girl sitting in front of me turned around and started talking to me. After a few minutes of complicated but amusing conversation, the teacher approached me with a box of folded notes in hand. Apparently it was time to arrange the seating. I picked up the first piece of paper I noticed, it had the number 4.
I was unamazed by this regular number, but then I looked up at the (green) blackboard and suddenly I couldn't stop smiling.
Number 4 is the second seat from the back, next to the windows.

Kyon's seat.

When all had gotten their new seats, the teacher dismissed us and it was the end of my first day in school. I was happy, I just knew my time in this school was destined to be good.

"Simple and Clean", the Intro to Kingdom Hearts, is playing. I need to find some KH fangirls to hang out with (haven't found any yet).

I actually need to find some friends in general, I'm starting to feel lonely (not anymore! To an extent).

Oh, Death Note music just started playing, and here I sit with a pen and a notebook, it can't be a coincidence! Mwahahaha!

This one's for you man

...

Goddammit, why won't it work?!

I think I'll skip the chronology when writing about school from now on, just so you know.
No more school stuff right now though, I don't feel like it.

What I do feel like (and have felt like all day) is playing brawl, I think I'll try to force myself to muster the courage to ask if anyone in my class knows about it, maybe even owns it (And that eventually lead to me playing Melee with Ryuuta & friends during a lunch break, awesomesauce).

Looking back through the pages, I see my handwriting has changed between every paragraph, it looks funny. But at least it's quite readable, that's a great achievement for me.
Oh and obviously my handwriting is the most screwed up when I write about it, I'm blaming it on the fact that I'm listening to "Hito Toshite Jiku Ga Bureteiru".

Whoa, it's becoming hard for me to avoid using Hiragana when writing Japanese, that's mostly good.

Looks like my self study hour is over (though I had no homework), thus I end this diary entry here and now.

If any of you were interested in the whole "handwriting" matter, I'll just go ahead and put up a picture of the page here.

See if you can spot the changes made during transcription

I think I like to upload pictures of my notebook...

There's actually another entry (which is a lot newer), I should get it on here too but I've had enough for today, I'll do it tomorrow (have you noticed how I never keep those kind of promises?).

Bye for today people, I still miss you.

Skoo(l)

2009-09-26T11:03:00.002+02:00

Interpret the title in any way you want, it's multi-layered for your inconvenience.

It's been, what? 18 days since my last update, which was a delayed one on top of that. You guys must be at least 3 weeks behind me (hells, it's been 4 weeks since I started school and I've barely written about it).

I could tell you about how awful my current host family is, but it's not interesting and would probably be misinterpreted as whining, since most of you don't have a frame of reference. Instead I will just tell you about other, happier, things.

As of today, I have been in Japan for 7 weeks, which means tomorrow will be my 50:th day in this place (7x7+1 do the math yourself). Which can count as quite a lot if you consider that I will be in Japan for more or less 300 days, however, it is also just 1/6:th of my total stay (16.5% if you will), which in a depressing point of view makes it obvious that it's far from even halfway. My opinion on this matter varies greatly depending on my mood (and with the prior statement about my family, guess which mood I'm mostly in right now).

That aside, today was a great day for another reason, it was the first day of Bunkasai (school festival). It was great fun.

To be more specific, it all kicked of with a blast when the opening ceremony consisted of traditional Japanese dancing. The dancers were all dressed up (some even had make-up, one guy looked like a girl, fun times) and the drums were overpowering. The dance itself was amazing, it looked like a random madman's dance, but it was all coordinated and fit so perfectly to the drums' beat, I was enthralled.

After that, I mostly walked around the school area (occasionally with or without Truls and/or Amanda), looking at things (and talking about them, too). I did not have the time to visit my class' attraction, for which I had spent 2.5 hours the day before drawing a picture (of space!) which would be displayed. I did, however, see my picture framed before the opening ceremony. They had misspelled my name (Jorkim is the ugliest name ever, how did they even get that? They usually just call me something with an A and without the O, how the fook did they manage to switch the A to a consonant? Silly Engrish-speakers).

Some of the many places of interest I visited include: A stand selling Chocolate bananas (yummy, though they were out of bananas before I had the chance to eat another). A stand selling Ramune (tasted OK, cool thing with a glass ball in the flask). A booth where we were given a number and asked to find another student with the same number (I was 63, it took me all day, but eventually I found the girl who had it and we could then return to the booth to have our picture taken and be rewarded with candy, sweet!). A train model display, by the Train Spotting club (a freaking Train Spotting club. Suddenly the Butt Monkey from Katteni Kaizo is suddenly a lot more believable). And loads of other places unworthy of my mention.

A place I never got the chance to visit (despite standing in the queue for 15 minutes) was the Obake Yashiki (Ghost House), the queue was really long (the most popular of all attractions) and it must have been good, since I could hear the screams from the other side of the corridor.

While standing in a queue mostly comprised of Junior High students (this was before 12 o'clock, they had obligatory attendance and nobody else visited that early in the day), I was quite obviously identified as a Gaijin. I brought a lot more attention from these people since they are not at all as used to foreigners as the High School students (the Junior ones don't have exchange students, nor have they had any classes on other countries to help them eliminate the stereotypes and assumptions that still float in their tiny heads). So after a while of standing there, catching everyone's gaze, I was approached by a group of girls, who asked me if I knew Japanese and what my age was, which was then followed by a raised pinky-finger and the question "gaarufurendo imasuka?" (that is always one of the first questions I'm asked, have they no sense of tact?). After telling them so, they were shocked (the most common reaction to my answer) and one of them answered with "No, you should me".

I laughed.

Oh, my wonderfully beloved and awesome host family is back (Sarcasm brought to you by GOD himself), I need to leave the computer now, I'll make a follow-up later tonight.

Liar Liar

2009-09-09T13:16:00.004+02:00

So here I am, writing, after just making a whatever-they-call-it on Facebook stating I wouldn't.

But then again, it's Facebook, so who gives a damn? (I don't, if you were asking).

However, to stay true to the post title (for the first time since ever), I will turn a statement from my prior post into a lie, namely the one where I promise to write about my first school day and so on. That was a lie, haha, fat chance.

Instead I will talk about random things I actually feel like writing about.

I've managed to successfully connect my (old) mobile phone into the laptop, and therefore once again gaining the ability to charge it (I haven't had access to an adapter since my roommate left my last host family). So I can listen to my wonderful library of music (according to my own singular opinion, because I am so sickeningly politically correct).

One of those songs in question happens to be a little tune called Moonsong, I've listened to it a lot during my stay here, and even coined a new catchphrase of mine: "Shut up, I'm listening to Moonsong dammit."
Of course I have never let that phrase be uttered by my own lips, but I say it in my mind whenever I deem it appropriate (the appropriate time usually ends up being while I'm listening to Moonsong, for some reason).
Talking about Moonsong, play Cave Story and get a free pass to be my third best friend (first place occupied by the coolest guy ever, dude. Second place reserved for any random Japanese person I hope to end up befriending during my stay).

And now for something entirely else.

Tuesday 08/09/2009
So right now I'm in English class, having nothing to do since the today's lesson is about learning the names of different body parts (I've known those words since... Fourth grade?), anyway the English teacher is really nice and he let me write in my diary during the lesson.

...

The guy next to me just asked if I could help him (cheat) with a few words. I did (and I'll probably go to hell for it). But wouldn't it be fun if the teacher happened to read this? (he's walking around between the desks) That would be interesting.

Spoiler: He didn't.

Today I had Geography class for the first time (I barely understood a single thing) and the teacher was happy to point out that today is the ninth of the ninth o-nine, fun fact.
Thinking about it, next year just won't be the same (the tenth of the tenth year ten just doesn't work out for me). However, in two years time we'll have the eleventh of the eleventh year eleven. Awesome!

Actually, my entry written during English class was longer, but from that point on I wrote about my first day of school. And by writing that in my blog now, I would turn my statement about my prior blog post being a lie into a lie. But that would actually make sense, since this post is named "Liar Liar", implying that I'd lie twice.

But that would be too easy, Since I bet you considered the possibility "maybe he's lying about lying" when you started reading this post, didn't you?

So I'll stop writing now.

...

.....

Are they gone?

Good, that mindless drabbling ought to have scared of all the weak-minded individuals reading this.

If you hadn't thought about it enough, you wouldn't have realized that if I lied about lying, that would make the first statement a truth, effectively making the number of total lies in this post one. I needed to lie once more to increase the number to two, allowing me to do this:

Tuesday 08/09/2009
I guess this is the entry where I write about school, I've delayed it long enough already (there is an awesome word for doing so, but a certain individual connected to the blog used it recently and I don't want to seem like a copycat).

So, on the Tuesday one week ago, I went to to school in the morning. It was the first time I'd walked from the station to the school (we'd taken a taxi the day before because of the rain), so I had reason to be nervous. But anything named nervousness quickly left my heart when I noticed I could just follow the stream of students, all moving in one general direction.
After arriving at the school 40 minutes early, I ended up waiting in the cafeteria for a period of time (namely 40 minutes), but it was alright. I was quite content just watching the many different students passing by, or I could turn my head towards the window facing the courtyard, where the dancing club seemingly celebrated their post-summer reunion with a dance-off (it was rad).

Though I was slightly embarrassed when they just kept stopping and giggling every time they noticed I was watching (I ended up being sneaky by turning my head the other way, looking at the window on the opposite side of the room, where their reflection was crystal clear, a perfect target for my gaze without them noticing).

Time went on and then I eventually got to meet the other exchange students.

First off there is Truls, from Norway.
He looks like what you would think of if I told you to imagine a cool Norwegian teenager. I'm pretty sure he'll be very popular. He's a nice guy too (which just adds to the popularity, I assume), though he's a bit hard to talk to. Our conversations tend to silently die after a few minutes, but that will probably fix itself in due time.

The other exchange student is Amanda, from Germany.
Apparently she is a friend of Louise (or was it Louisa? Sorry if I remembered your name incorrectly) from my 3-week camp. Amanda is also a rather friendly person, so we get along. An interesting fact; her German school is actually the sister school of Myojo (my school) and therefore almost everything is paid for her by her school, nice.

After joining up with Truls and Amanda, we went to the staff room to introduce ourselves to the teachers (second time for me). After doing that with little to no drama (unless you count slight stuttering as drama), we continued onwards to the English department. It's kind of our base of operations here at the school. There we got to meet Ise-sensei, the teacher responsible for us (kind guy, sounds funny when he speaks English) and Anthony ( "-sensei" not necessary), the American English teacher (funny, has awesome pink pimp glasses).

Whoops. English class is over now, I'm off to the library.

And that is all for tonight (today for most of you). If you consider the fact that this was just about the first hour of the first day and it still took me 45 minutes to transcribe it from my notebook, you might be able to understand why I've procrastinated (see what I did there?) the whole "write about school"-thing for so long.

Oh, and if anyone of you is still not confused/distracted enough already, please make an attempt to analyze my text and count all the lies. You may also be amazed by my astounding use of my vocabulary in this post. I feel really proud of myself for it.

Catch you some other time, Pokémon.

Summon More Ziggurats

2009-09-07T12:23:00.003+02:00

Today I got Swedish pancakes for dinner, my host family really is the best. It really is too bad that I will have to leave them next Saturday.

I think I'll describe my host family in greater detail right now and go with the school stuff later, it'll be easier for me then.

My host mother is a nice lady in her late thirties, she told me to call her Emiko-san, and not oka-san (she's too young to be my mother). Her English is far from perfect but just good enough to understand what I mean when my Japanese vocabulary doesn't last.

The father is rarely home, his job description was simply "office worker" on the family information sheet, and he is staying true to that stereotype. He does seem like a good guy too, judging from the few times I've met him.

Something I also must comment on is the area we live in.

You remember that time back in sixth grade when you were in the school library and supposed to do something but ended up looking in a book with pictures from the Japanese nature and were mindblown by the pictures of incredibly vegetated hills with clouds flowing down the valleys in between?

You do? Holy shit, get out of my memories!

Anyways. This place is just like that, built in a valley with green hills on the sides and clouds in between, it's awesome. I can't believe this place is actually part of Tokyo.

The home itself isn't bad at all either. It spans half of the first floor in a 3-story apartment, it's actually pretty roomy (however there are children's toys taking space everywhere, they must be more spoiled than Dudley in Harry Potter).

So my days here are pretty simple. Wake up at six, get up at 6.05 when the goddamn snoozer starts, Eat breakfast, usually egg with ketchup on it (okaaay...) and toast with jam (not homemade, not poisonous), take a shower, brush teeth, use the ill-sized "American" toilet (strange fact they don't tell you about Japan; the squares on the toilet paper are like half as thick as those back home, so you need to use twice as many squares as usual and try not to rip them apart while you pull it out of the dispenser, it's actually quite annoying), change from pajamas to real clothes, decide which T-shirt to use for the day (emotional black or daring red? hm...), get the bag and put on the hat, say "Ittekimaaaaasu~" and go out the door (remember to put shoes on beyond the shoeline before exiting) and head for the station, stand at the red light 1 minute later and curse your bad luck, arrive 3 minutes later at the station and use the awesome month-card (that was bought on the day of visiting school) that had only cost 7000 yen, take the second train for Tokyo (first one is always full), take a seat (preferably at the end of the row) and try to gain some makeshift sleep from the coma that always comes with the Japanese trains, come back to life when the words "Mitaka" are uttered from the speakers, squeeze out of the vehicle between the masses of people when the train arrives at Kichijouji (try saying that three times in a row), keep with the flow and start walking towards school, pass the Book Off to the left (there is a Book Off at the station near my school, thank you god), stand at the massive red light and then move towards the alley with all the weird stores and foreign restaurants (I want to try eating at "Der König" sometime), go down the stairs with broken steps, pass the vending machines and the place where all street performers hang out, start walking on the bridge, look at the huge fishes (like this big *arms held wide*), the swan boats, the pretty lake and keep an eye out for the turtle (live turtles are awesome by default), get to the stairs with the far too wide steps (you have to like, take one and a half step each time, it's a pain for the legs), go through the house area, pass under the black gate (it's massive and imposing), go into the alley to the right of the konbini, proceed towards the forest and walk through the trail there, watch what might be happening on the open area to the right (usually some kids running about), exit the forest and keep a straight line until the road is reached, pass the road and enter school, remember to ignore to use the disinfectant spray on hands (it stinks and nobody does it anyway), get to the locker located on the top floor on the other side of the school and leave stuff, hear the bell ring and do school stuff, when school is over, get home.

Oh, apparently they aren't simple at all.

Well I successfully avoided writing about school today too, next time, I promise.

Unless I make my promises like Sora (and therefore won't get back to you until about a year has passed... God I love Kingdom Hearts)

Be back tomorrow, I hope.

We All Live in a Yellow Submarine

2009-09-06T12:43:00.002+02:00

I really should'nt have waited this long before making a new entry, but looking back, I realize I did'nt actually have any time for it anyway.

Loads of stuff has happened this week (and unfortunately I did not write in my diary), I'll see if I can fill you in on the details in an efficient manner. Back on Monday I moved to a new host family, but before that I visited my School.

But first I should talk about the whole "moving out of my old family"-thing.

That morning was pretty stale, though I did get a chance to use the computer (which was the time I wrote the first entry with the diary, I think). But the last two hours were just filled with bored waiting.

Oh and all the time it was raining, as it had the day before, there were talks of a typhoon and stuff (though I did'nt really care much for it).

So then I eventually got a ride to the second-nearest station (so I did'nt have to transfer) and waited there, in the rain. But my host family had been so kind to give me an umbrella, so I was unfazed.

And since I was so tired when the train arrived, I did'nt even care to think of the implications when I sat down between two obviously "mean guys". They had ragged clothes, pointy shoes (with metal parts) and insane hair. Not to mention that they had left one seat open between them just so they could sit down with mirrored poses.

Fast forwarding to the time when I had to wait at a metro station for 50 minutes just because the person who was taking me to the school & family was waiting at the wrong entrance. But it was alright.

The visit to school was quite awkward. I got to sit down and introduce myself to a teacher (I was completely unprepared) and then there was a lot of paperwork I did'nt understand.
Then I had to introduce myself in front of all the teachers, who seemed very unimpressed. I had actually thought that my arrival would be a special occasion, but their mentality seemed to be "oh, another one of those exchange students...", so I felt pretty let down.
I did regain my hope after the guide through school anyway, so it worked out and I left the place with a positive outlook.

As you might have gathered, my host family proved to be awesome. I was convinced of it immediately, since I spent the first evening with my family by playing mario party against the kids, they were impressed by my incredible skills at throwing ropes.

By the way, the kids are named Kota and Yui, they're 5 and 6 (7 in 2 months) years old. They're insanely adorable.

Uh, I had intended to write everything and catch up with the present today, but it's kind of too late and I have things to do before I go to bed. Sorry.

So I did update after all

2009-09-01T14:06:00.002+02:00

And there I was, happily surprised by the host family allowing me to use the computer for more than one hour, when the host mother asked something about a laptop. The next thing I know, I'm sitting in my room with a laptop borrowed to me for the entire length of my stay.
Did I mention my new host family is awesome? (no I did not).

It would be a pain to explain everything without detail so I'll just keep transcribing my diary until you guys catch up with me.

29/8/09
Saturday (Cont'd)

I actually had access to a computer for some time today, the host father offered me to use theirs after taking me home from the restaurant. But I did'nt make an entry on what I wrote yesterday since, unfortunately, I did'nt bring this notebook. Instead I used the oppurtunity to check my mailbox and answer a few, along with reading some manga. (Bleach was surprisingly not as awful as usual this week, One Piece was awesome as always, with loads of two-page panels, Naruto contained blasphemy).

By the way, as of today I've been here for exactly 3 weeks, that's approximately 7% of my total stay here in Japan. It's either good or bad, depending on the perspective.

...

Two songs from FLCL have been played in a row from my cellphone. What are the odds? (Seriously, somebody must clear that out for me, I've got 322 songs on my mobile and 12 of them are from FLCL, what is the chance for two FLCL songs to be played in a row?)

This diary keeping thing is going pretty well for me (so far). This way I might actually be able to write about every single thing I experience over here

Now, half an hour after starting to write, my inspiration is leaving me. I'll probably put down the pen (which is red and has a nice grip) and find something else to do until dinner (which I think is in 1 1/2 hour, but I'm not sure). I might gather the courage to ask if I can borrow the computer. But won't do that until it's at least 6 o'clock so I can say "Konbanwa" without hesitating.

Joakim, signing out for today.

PS. Final Destination just started playing, totally miss those good ol' times dude.DS

30/8/09
Sunday

I'm in bed again (seriously it's a good place to write from). It's about 10.30 in the evening.
To my pleasant surprise, today actually passed quite quickly. That's because yesterday at 9.30, a Norweigan (albeit Chinese-born) guy arrived, so I had someone to talk to.

He is the kind of guy that says "like, dude that's so totally sick" five times per minute, but we get along quite well. I felt pretty proud of myself for mentoring him in how things work around the house and in japan in general. Later on we ended up talking about manga and anime. He did'nt have the same interests as me (for some reason he kept claiming that One Piece sucked, silly man) but at least he watches Bleach. So I gave hime the usual "why we all must hate Ulquiorra"-treatment, he agreed.

It's funny, while showing him around the area, I felt a tinge of nostalgia. I've just been here for three weeks but I feel kind of connected to this place already. I wonder if this will happen a lot during the year.

Oh right, before I forget. Yesterday, a few things happened after I wrote my last entry.

I did'nt get access to the computer at six since there was nobody to ask inside the house. But while walking around aimlessly I met the host mother in the garden. After a minute of not understanding what she meant, I realized she offered me to go up on the roof, I obliged.

The view from the roof was not stunning at all, since most of it was blocked by the trees. There was not much of interest to be found up there, except for a stone with the text ”子ども　わし” (Child I). It was confusing.

After a short while of me doing some unamazed gazing, the host mother came up to join me. She pointed out a walking route between the trees, so the next thing I knew, I was on a walk between the rice fields. It was quite pleasant (but not much to see). After the walk I tried killing time by sitting in my room doing nothing (time survived the attack).
Eventually it was dinnertime and I gladly ate.

When I was done, I was offered to sit by the computer for an hour, I gladly accepted. But I did'nt take that chance to write on my blog since I figured that one hour was not enough time, especially since I would have to go to my house to get this notebook first.

Instead I took my time to write a mail and visit that anime forum that I like so much. I wrote a few posts but did'nt get the chance to see the replies.

I also managed to get MSN up and working, but there was nobody of close relation to me online. But after a while, Erika logged in and I could spend my time chatting with her, though the chat came to an abrubt (is it spelled like that) stop when the newcomer arrived and I was no longer allowed to use the computer.

Tomorrow is the day I leave this place, visit school and move into a new family. It's going to be exciting, but also tiring. If I am lucky, I might actually get some time in front of the computer before I depart (I did), then I could actually get the chance to post all of this (I did'nt).

It's just about 11.15 now I want to go to sleep so tomorrow arrives faster (and so I'm not tired on such an important day).

I missed you today too.

*End of diary*

Though I'm still alive (one more Mirai Nikki reference for the counter!).

So yeah I intended to write about what happened on monday and today (tuesday) too, but It's getting late and I need to sleep well before tomorrow (second day of school, but now it's the real thing). I'll see if I can get the rest up by then.

This message has been brought to you by: Joakim.

A journal, too.

2009-08-31T01:25:00.004+02:00

Three days ago, I suddenly got the impulse to write down my thoughts in my notebook (I know, it surprised me too) for later use when I had access to my computer. Here's the results of three days of writing:

28/8/09
Friday

It's 10 o'clock in the evening, I'm laying in bed, doing nothing more than think of the one most dear to me.

Tomorrow the two remaining students living in this family will leave (Alex left today already). I've recently been informed that I won't be moving to my next family before monday, which is the same day I visit my school, the day before it starts. All of the other students already know which family they will move into and have already visited their schools. I feel kind of left out.

I made more friends than I thought these three weeks (which have passed with blazing speed) and now I realize that I won't meet the majority of them ever again. That's a pity.

It gets dark so early here, the days are short. The sun goes down before six and rises again by 5 (which makes it hard to sleep in the morning). There is not much time to get things done during the days, it's mostly travelling here and travelling there all the time. My legs ache every night from standing for hours on the train and my shoulder hurts a bit after carrying my bag while standing there (but I bet it's good for me).

*random whining part that was omitted*

Living in what's more or less a forest is pretty scary, there are lots of spiders here (and arachnophobia is not one of my good attributes) and I've seen quite a few other things, like lizards (tiny ones), a snake (though it was dead, but Alex once saw a live one), a mantis (those things are huge!) and loads of different creepy insects (not to mention the cicadas). Needless to say there is a lot of noise from the outdoors.

I've been writing for half an hour, which is pretty impressive since I've never managed to keep a diary in any form before (I did'nt even plan on having one while here), though my handwriting is still horrible as ever (it's a pain to transcribe this, by the way).
As inspiration is filling up my existance and I am in desperate need of distracting my thoughts from all the things I left in Sweden, I'll keep writing about anything that comes to mind.

Oh yeah, I wanted to write about this long ago: Last tuesday (18th), the organization took us students to a furin maker.
Furin are those Japanese wind bells you see every once in a while in manga and anime. We all got one glass bell each and then we got to paint it. From the inside, which was apparently a clever method to paint them with.
I did'nt really know what to paint so I just made a few random things, I will probably take pictures of it at some point (or just send it home, or both). I've been really bad with taking pictures while over here, I better shape up and do that more often in the future.

Japanese food is kind of a yay or nay to me, either I like it or I dislike it (there is no in between). For example, I really love the whole "pan" thing here in Japan, they've got billions of different tastes for their bread. So for lunch every day I used to buy two different pans and a random drink (they had loads of different drinks too, but I tended to buy a pineapple juice every once in a while, it was just so good), it was both fun, tasty and really cheap. Awesome.
However, I noticed to my great dissappointment that I don't like seaweed (and believe me, I tried), so onigiri and the likes are a no-no to me. But oh well, at least it seems like I'm able to eat enough of the Japanese food to stay alive.

Funny coincidence, the very evening of the day I wrote that long blog entry (that sunday you know) my host family took me and the others to a sushi restaurant, along with their son, his wife and his daughter (who is adorable, by the way). I gracefully avoided eating any raw fish while there and instead got some tamago sushi (egg sushi), ham sushi, a slice of honey melon and a big bowl of Japanese udon. It was all quite tasty.
The sushi restaurant itself was very interesting. The food arrived on a "rullband" (there is no English word for it, as far as I know) and you simply picked the food you wanted from it. The portions were very small so you could try many different things. You could also make special orders and the food would soon arrive on the band with your table's number on it (as with my udon). In the end, I had about six empty plates on top of each other in front of me, with a nearly empty bowl of udon by the side. However, the others ate like 12 plates each, plus three or four side orders. I was pretty amazed by their capacity.

This will have to be it for tonight. I can't belive I just wrote 3 1/2 pages just on impulse. I can see how my mood changed over time (which is pretty interesting). But now I must go to sleep, there is a busy day of cleaning, laundry and goodbyes tomorrow. I hope I won't have troubles sleeping.

29/8/09
Saturday

I'm in the bed again, listening to music on my cellphone. It's about 5 o'clock and I'm very lonely. The girls left today, they did'nt even say goodbye, they were simply gone. It was very mean of them to do that.

I finally got to know about my new family today. They're a family of four, the kids are five and seven years old and the parents are in their thirties (so they know English, yay!). They live in an apartment about 50 minutes from the school by train, not bad at all (by Japanese standards). I'll only be staying there for 2 1/2 weeks, so it seems like my family finding troubles are'nt over just yet.

This day has passed so much slower than any of the prior days. I've done all I can to make time pass but the pointers of the clock just won't move. At least I can proudly say I've done a lot of chores today, and I've taken enough pictures to please the entire population of columbia.
I also joined my host father for a brief visit to his restaurant (apparently he owns a restaurant, who whould've known). It was a nice place, with a display of old cameras in the window and Jazz music playing from an LP in the background.

*I must stop here, I just have 10 minutes by the computer left and I need to write some other stuff*

Today is monday and therefore the day I leave and the day I visit my school. That's going to be interesting. I'll be going with my (soon-not-to-be) host father to the station in 40 minutes and they want me to leave the computer in ten.

I feel pretty confident about the school and the host family even sent me a welcoming mail with pictures, so I'm not worried about that either.

Unfortunately, I don't know when I can reach a computer again, this might be the last you hear of me in a while. But know that I'm still here with exciting stories to tell as soon as I get the chance to.

I miss everyone so much, but most of all I miss you.

Well, crud.

2009-08-27T05:56:00.002+02:00

So I actually intended to write something the last weekend, but I never got time for that. Then I thouht I could get some time to write yesterday, but that did'nt work out. So then I rooted for today but only ended up with a mere 20 minutes (or less) to use the computer.

So I'll be brief.

I've already been here for nearly 3 weeks, just a few more days before I move to a new host family and start school. It will be interesting.
I can't help but be reminded of my language trip to Oxford last year, how "done" I felt when the 3 weeks there were nearly over.

Now, however, I feel nowhere near done here. I said 10 months and damn, 10 months it shall be.

Unfortunately such devotion still does not prevent me from feeling homesick. I'm currently OK but some days ago I felt really down. It did'nt really help that I had just gotten my old cellphone working and therefore had access to my music for the first time since arriving in Japan. There was a lot of U2 being played through my headphones (Yeah, I like U2, stop judging me).
I also think I must be the first person to have tears in my eyes after listening to Final Destination (Brawl).

I recently bought 2 books, it was probably my best purchase in Japan so far (from a non-gaming point of view). They're 2 books in a series called "Kanji Starter". They explain Kanji using pictures of what the Kanji is trying to resemble, I think I've learned 30-40 new kanji in two days just from reading one of the books on the train to and from school.

Interesting fact: Some days ago my host mother demanded that the other students staying there and I would weigh ourselves. Though I was late for breakfast that day and did'nt actually get the reason explained to me (nor did I see the others' weight). All I know is that I won as the least heavy person by sporting a flippin' 53 kilos, I don't know what I weighed before I left home but I really hope I have'nt lost too much.

Though while I was slightly worried, the girls were envious. They're a bit silly like that.

Uh oh, it seems my time is up. Even though there is so much more to tell you, I'll save it for some other time.

Miss you all, bye.

Obscure manga reference

2009-08-16T06:57:00.005+02:00

I'm currently in an internet cafe in downtown Shinjuku, right after being laughed at by the owner for not understanding stuff, it happens a lot.

I've been in Japan for more than a week, now where do I start? From the beginning I guess.

The flight to Vienna was easy and pain-free, even though the two hours felt like a long time it was nothing compared to th following flight.

We did have some problems getting our tickets in Vienna at first (there was some stuff going on about our luggage) but it all got sortened out eventually.

The flight to Japan was 11 hours long and pretty darn tiring. And I was too tense to concentrate on something for more than twenty minutes (so no movie watching for me).

In what would be the middle of the night in Sweden, but in fact 8 o'clock in the morning in Japan. We landed.

The first obvious difference between Japan and Sweden is the heat. You don't notice it in anime and they don't mention it in books, but Japan is a country in the southern part of Asia.

Which makes it pretty darn hot.

And humid.

Like, really humid.

No, you don't understand, I'm talking big time humid here.

Anyways. We met up with our organisation, we are 20 students in total. 3 Swedes, 2 Norweigans, 1 Dane, 9 Germans, 2 Frenchies and 3 Finlanders. The Japanese lady who greeted us was called Terui-san, she's the one responsible for our group.

We then took a bus from Narita Airport to Tokyo.

I quickly spotted another pequliar thing they don't mention about Japan; there's vegetation everywhere. I guess the humid weather makes Japan the ideal place for plants to grow, and boy do they grow. all over the roads, houses and lakes, there are plants. They grow so easily, I bet you could just leave a spot of dirt open overnight and have your own shrubbery the day after.

Then we got into Tokyo.

They say Tokyo is big.

They lie.

Tokyo is waaaaaay big, too big. I saw it with my two eyes but I could'nt believe it.
It's a town big enough to house the inhabitants of a small country, or like 1.5 times the population of Sweden.
I won't waste my time trying to explain the size of Tokyo, It's simply too big to comprehend.

After about an hour, the bus arrived at the destination.

When we got out of the bus, I noticed yet another pequliar thing about Japan.

The noise.

The freaking cicadas won't shut up. And it's not your average annoying noise, It's a deafening noise made by thousands of bugs making a "Vraa-vraaa-vraaa-vraaaaaaaa" sound. And there is no end to it. (You get kind of used to it after a while, accepting the rythm of the sounds. But then suddenly they do it it wrong, like "Vraaa-vraaa-vraaaa-vraaaa-vraaaa-vraaaaaaa" and it drives you crazy).

I should hurry up, I've only got two hours and I've spent like 20 minutes talking about the environment.

The bus had taken us to a school, where we gathered in a classroom and got to present ourselves in Japanese, I did pretty bad (since I was freaking tired) but managed somehow.
Then we met another of our representatives from the organisation: Yuuki (unfortunately a woman and not Yukiteru, but it's still kinda close). And we got to meet Tom, Mica (Micchan) and Nuri. They're 3 other students who have stayed in Japan since February, they are really good at Japanese. I hope I'll be like that later on.

Fast forwarding, we took a train to Shinjuku (leaving our bags behind) and then the subway to Nakano-Sakaue and got to see the language school we'll be going to for the first 3 weeks.
Then we got back to our luggage and all of the host families were waiting for us.

Except mine.

And the 3 other students I'm sharing it with.

For some reason the family could'nt come and pick us up so we had to send our luggage by mail and then take the train and a car ride. It was actually nothing but at the time I was really tired and felt bad so for me it was a harsh adventure.

We finally arrived at like 7 in the evening, which would be like 11 in the morning in Sweden, damn I was tired.

I was however positively surprised by the host family.

They're rich, They live in a mansion.

I live with a german student in our own house on their lot, the girls live in another house in the same lot.

Both of our houses are big enough to host a family of four. The main house is big enough for 20.

So it's a pretty nice family, just a pair of 61-year-olds who grow their own food in a field and have chickens and stuff in cages.

And they have dogs, five of them. The nicest one is named Kuma, he's big and white and never barks. He's blind though, but he manages somehow.

We only get Japanese food, which is kinda cool. I've tried lots of new stuff and most of it is good, though I'm still not used to eating "real food" for breakfeast.

There is one major drawback living with this family though, it's over 2 hours pendling to school. We need to get up at six every morning, get ready and eat breakfeast and then leave the home before seven, walk for 15 minutes to the station and then take the train one station to Kuki, which takes 10 minutes, then we must hurry to get on the train to Shinjuku, where we have to stand for 55 minutes, then we walk from the station for 5 minutes to the metro, wait 5 minutes for the one to Nakano-Sakaue to arrive and then stand on it for 10 minutes and then walk to the school in 10 minutes. This is if we get there in time, miss no train and nothing is delayed. In that case we might lose 20-30 minutes.

I manage, somehow.

School is ok. On the first day we took a test to see which group we belonged to. Since I had'nt slept at all that night (the jet lag still haunted me), I did terribly and got into the beginner's class. Kind of a letdown after being the top student in my Japanese class in Sweden. But later on I've been asked several times by the teacher if I want to move up since this class is too easy for me, but I want to stay since I like the tempo and have made some good friends there.

Talking about friends, I've become good friends with the students sharing my host family. We usually do something togeather from time to time.

The first time we did something was on wednesday, we went to Shibuya. It was awesome. There were people everywhere and stores and stuff. I could'nt stop thinking about The World Ends With You. After some time wandering about, we went into a store called "Book off", naturally there were not only books but also games and anime.

Despite my better judgement, I could'nt stop myself and bought a game, it was Kingdom Hearts 358/2 days. And only for about 3800 yen, which is nothing. I was (and continue to be) so happy.

Oh yeah, I bought my first Shounen Jump before that, I kind of did'nt understand a thing, but I was happy.

On the way home from Shibuya I also Bought Gangan, which is the monthly magazine that publishes Fullmetal Alchemist and Soul eater, awesome. I also got a cool cellphone strap with Edward by buying it. Which was perfect for my new Japanese cellphone. It's way more advanced than my old one, and it is a "basic" model! I might consider starting a diary on it.

I really fell in love with cellphone straps since then and I've got a whole bunch of them now. I feel nerdy (in a good way).

There is a 7-eleven near our host family's house and we went there once. As you know I live quite far away from central Tokyo, so Gaijin are not that usual in those parts. Which explains why during our visit to 7-eleven, we were confronted by three Japanese teenagers.
They had ragged clothes and bleached hair. They made quite some jokes at our expense mostly in Japanese but also in bad English.
They barely knew any English and I think their only knowledge about it comes from movies and posters. So they did things like pointing at my middle area and saying "bigg, bigg" and then laughing like kids.
It was amusing for about 5 seconds.

Talking about other things, the host family showed us the Japanese letters we had written 6 months ago (one of the requirements by the organisation). My Japanese has gotten way better since then and the letter is embarassingly bad. However I was the only one out of the four of us staying there who had'nt been helped by a teacher or a Japanese friend while writing it. So the host family was quite impressed. I'm shining!

We've made two trips with the language school, first we went to the Life security center and got to know what to do in case of a fire/earthquake and evacuation. The place itself was pretty boring but it was fun talking to people and I guess it's good to know what to do.

The other trip was to the Tokyo Edo museum. We got to know about the history of Tokyo which was very interesting. We also bought some weird candy from the gift shop, it was colourful and tasty.

Yesterday I went to Harajuku. There were'nt a lot of interesting people at that particular time but there were some para para dancers and a guy in a pikachu suit. We visited a few stores, including a gothic lolita store ( pretty clothes but now what I'm looking for).

Then we went to a toy store.

I can't remember the name (I think it was something like "Kiddy land" but I'm not sure) but it was like Hamley's, six stories tall and loaded with cool stuff. It was also a 60-year anniversary for Snoopy, so there was and entire floor dedicated to him. I bought a pretty cellphone strap to show my appreciation (Joe Cool hangs around the student union).

Today I was supposed to go to Akihabara, but I think I entered heaven by mistake. There was awsome stuff everywhere, every store was an adventure. I must get back there soon.

Of course, I could'nt help myself and bought a few things. I've got a great excuse for it though.

Since I bought Kingdom Hearts Final Mix Platinum version and Kingdom Hearts II Final Mix. Oh god yes.

I also happened to stumble over Final Fantasy IV, V and VI in their original forms, cheaply. I'll be rich when I take these home to Sweden.

There is a lot more that has happened, but now I need to use the little time I have left to check my Email, I'll get back to you guys soon.

Miss you all, especially you.

I'm here, no worries

2009-08-10T08:14:00.002+02:00

So yeah, I'm totally in Japan, and I'm currently experiencing some slight problems writing properly. I keep hitting the " write in hiragana" button (it's right where half of the space button should be!)

By the way, I'm writing this on a computer at the japanese language school (East West language institute) where I'll be studying for the following three weeks. Since I have a limited time to write this, I'll be brief. Even if there are so many things I would like to say.

First things first, I'm alive and OK (except for some horrifying amounts of jet lag), My host family is really nice and even though they don't speak English I kind of get by with my minor Japanese skills.

The Japanese food is weird (as expected) but manageable, Quite a lot of vegetables though.

There was an earthquake yesterday (oh noes!) but it was really small and actually kind of funny, the coming-and-going rainfalls are not as funny, but I'll survive.

This is all I can come up with on such a short notice, I'll make a proper update by saturday (I think) until then, Sayonara, I miss you all.

And It turned Into A Ballroom Blitz

2009-08-07T00:31:00.003+02:00

Mitt sista inlägg, i Sverige, på svenska (då jag inte kommer palla skriva nån sorts svenska utan de användbara vokalerna Å, Ä och Ö).

Det är mitt i natten, tekniskt sett samma dag som jag ska åka, men det är ingen som räknar. Eller okej, jag räknar.

Jag har flera personer på msn som jag chattar med, alla konversationer handlar indirekt om samma ämne. "Idag" sticker jag. Mina känslor är blandade, det är härligt, tungt, kul, ledsamt och väldigt kliché.

Jag kommer nog inte kunna sova inatt, alls.

Vi hörs i Japan.

Our Lord Has Sent You A Message

2009-07-14T14:23:00.003+02:00

Det här blir ett av mina kortaste blogginlägg och det smärtar mig att jag inte har något att skriva om, men jag måste berätta något som är ganska viktigt och som mer eller mindre berör mina läsare.

Min resa till Japan har flyttats fram (eller är det flyttats bakåt? Jag har ingen koll) till den 7:e augusti.

Det betyder väldigt många saker, först och främst så får jag mer tid att spendera med nära & kära (speciellt kära). Det betyder också att jag kan gå på Närcon (om än ingen sovplats), sist och egentligen minst betyder det att jag kan köpa ett spel som skulle ha släppts precis när jag åkt.

Allt som allt är jag nöjd med fördröjningen, det gör mitt sommarlov längre (och har jag nämnt att det är mitt bästa sommarlov någonsin?).

Oh right, och idag kommer Yoshia till Stockholm! Gauisus dominatus omnis (Happines Rules All).

Now in 3D

2009-07-12T21:17:00.002+02:00

Efter en inspirerande och stillsam promenad med hunden bestämmer jag mig för att skriva ett (relativt) tidigt blogginlägg (om man tar hänsyn till min typiska inläggsfrekvens) i ett tappert försök att kompensera för en (avsiktligt) händelselös dag.

Inget nytt på Japan-fronten, jag väntar fortfarande på att få ett viktigt brev så jag kan gå till ett viktigt ställe och göra viktiga saker som ska leda till att jag får något viktigt. Fast imorgon ska jag iallafall in till stan och köpa ännu mer inför min resa.

Det är lite roligt hur jag under mina promenader går runt och tänker på exakt vad jag ska skriva när jag kommer hem (som denna text), samtidigt som jag har lite musik i bakhuvudet. Bakgrundsmusiken den här gången var en imaginär elgitarr remake av Sam & Max Hit the Road soundtracket (som är fasligt bra, lyssna bara).

Nu har jag egentligen slut på idéer för vad jag ska skriva, men jag försöker ändå (både för min egen skull och för ert intresse).

Okej, jag kan skriva om något väldigt spelnördigt till att börja med (ni som inte är spelnördar, ducka!). Jag har fäst mina ögon vid ett uppkommande MMORPG, vid namn Mortal Online. Vad som skiljer MO från andra spel i samma genre (till exempel WoW, som jag har slutat spela) är inte minst att det är 100% first person view, utan mycket annat skoj.
MO:s grundidé är "completely player-skill based", det finns alltså inget som levels eller slumpmässiga nummer, spelet begränsas alltså endast av vad spelaren själv kan, inte det X antal timmar han eller hon har lagt ner på en enskild karaktär. MO är även menat att vara ett "Sandbox" RPG, det vill säga att hela den virtuella världen som spelet utspelar sig i bara är som en "sandlåda" där spelaren själv formar sin omgivning.

Hm.. Det där var inte så roligt att skriva om (och därmed inte att läsa om) som jag hade hoppats. Ni som faktiskt blev intresserade och vill läsa mer om MO kan göra det på dess officiella hemsida. Ni andra kan stanna kvar och läsa mer.

Jag har börjat komma ihåg mina drömmar på sistone, jag tror det beror på att jag numera börjat sova med huvudet på kudden (istället för att hålla den i famnen) vilket säkert är ett mycket hälsosammare sätt att sova på. Något som är väldigt trevligt är att mina drömmar bland annat innehåller fin-fina spelidéer och koncept. Jag hade nyligen en dröm som gav mig en intressant idé för en ny sorts RTS, med skills och selektiv utvecklingslinje (okej, inte helt nytt min min form av det är nytt, med några element som jag tror aldrig har tagits upp förut). Jag är ganska säker på att minst en av mina läsare här skulle vilja diskutera den Strategispels idén (du vet nog vem du är, snacka med mig på msn).

Hm, det där måste ha varit mitt första seriösa shout-out till en specifik läsare på min blogg. Jag gillar inte hur det blev, så ni lär aldrig se det hända igen.

För övrigt så har jag försökt kontakta min gamla multimedialärare då han sagt att han gärna kunde tänka sig att länka till min blogg så att elever på mitt gymnasium skulle kunna läsa om mina äventyr och missöden i Tokyo. Hittills har jag dessvärre bemötts av ett automatiskt mailsvar men så småningom ska det gå och det kanske trillar in nya läsare här, intressant.

Nu känner jag mig nöjd med min insats här, ett inlägg som ingen kan klaga på och som kanske kan rättfärdiga iallafall en del av min inaktiva dag.

Read it and weep or laugh or whatever.

2009-07-09T15:01:00.002+02:00

Jag sitter här framför datorn, med en nyligen tömd kopp te och en nästan-men-inte-riktigt uppäten marabou choklad (100 g ifall du undrade, fast det tror jag inte du gjorde, i så fall fokuserar du för mycket på detaljer, kanske har du savant syndrom, du borde kolla upp det med en psykolog), regnet är förbi men himlen är fortfarande täckt med moln, mitt fönster är smutsigt.

Okej, så det kanske har gått en månad... Ehm, ja, nästan 2 månader (om 10 dar iallafall). Men det finns en god anledning som förklarar bristen på inlägg: Jag är en fucking latmask.

Hur i helvete ska jag få plats med alla de händelser som hänt på den senaste tiden? (det har varit händelserikt vill jag lova) Och varför svär jag så djävla mycket? Det återstår att se, om du pallar att läsa vidare.

...

Låt mig varna dig först, jag känner för att vara jobbigt ärlig här, vilket kan leda till opassande språk för ömma hjärtan, några fall av "too much information" och allmänt tonårsgnäll, som du säkert redan har fått nog av.

Om den här varningen inte skrämde bort dig så är allt jag kan säga: Enjoy the read, bitch.

Var fan börjar jag? ("Från början" säger någon lustigkurre, yeah right.) Jag tar det som det kommer, alltså det jag kommer att tänka på först.

Eller nej, jag sparar det bästa till sist (HA!).

Så mitt sommarlov började för en tid sen, fun times. Skolavslutningen var helt okej, rektorn talade i mindre än en minut (jag fick nästan en hjärtattack av glädje), följt av nån snubbe med sin elgitarr som prompt skulle spela halvtaskiga covers i ca 15 minuter, håhå jaja (bättre än värdelöst pladder iallafall).

Efter det fick vi jordgubbstårta och saft (hur vågar någon kalla Cybergymnasiet för stockholms tredje sämsta gymnasium när de bjuder på gratis jordgubbstårta?) och vi sade våra farväl. Att det var sista gången jag skulle träffa mina klasskamrater på över ett år (och att jag inte kommer gå i deras klass igen) berörde mig knappt. Om jag är en dålig vän eller om vi helt enkelt inte var så goda vänner trots allt är värt att kontemplera över (fast jag pallar inte).

Mitt sommarlov fick värsta kick-starten då jag samma dag träffade Vilgot (min bäste vän, duh) och vi hade skoj. Dagen efter blev det dock andra bullar då vi (familjen alltså) genast begav oss iväg till vårt landställe (en ö, kanske har den nämnts tidigare här på bloggen, ifall den inte har det så säg till... Om du ens vill höra om den). Där firade vi midsommar (min skolavslutning var först på den 17:e, ifall du inte visste det) med en annan familj (finns det ett ord för sådana familjer? Där både barnen och föräldrarna är goda vänner och firar alla högtider tillsammans alltså).

Midsommarfirandet var trevligt men jag blev snabbt uttråkad eftersom det inte finns ett sabla dugg att göra på Rävelsön (som ön heter alltså), det roligaste som hände var väl typ att vi brände en massa gamla madrasser och filtar, det blev ett fint (och miljöfarligt) bål.
Tack vare dåligt väder så åkte vi iallafall hem dagen efter midsommar, så jag kände inte att jag slösade för mycket tid av mitt korta lov där. På vägen hem lyssnade vi på Michael Jackson (mindre än en vecka innan han dog, skumt) och U2 (som jag insett är awesome och för tillfället har en torrent med alla deras verk igång, berätta inte för nån).

Dagarna gick och jag hade typ kul, plötsligt (okej inte så plötsligt) var det dags för min födelsedag. Jag vaknade upp och fann att jag nu var 17 år gammal, big deal hann jag tänka, innan dörren öppnades och in traskade källan till det dova sjungande som väckt mig.

En mycket glad och ivrig Zelda (hund) hoppade upp i min säng (vilket är rätt imponerande, den är en sån där säng med skåp under så det är minst en meter till golvet), samtidigt fick jag en bricka med te och ett ljus i knät (te smakar alltid godare när man dricker det i sängen) och en liten hög presenter bildades vid mina fötter.

Efter att sången avslutats och gratulationer tilldelats slängde jag mig (metaforiskt, jag hade fortfarande brickan i knät) över presenterna och fick precis vad jag önskat mig: Ett Nintendo DSi (det där lilla i:et är så flashigt och modernt). Jag blev nästan lika glad över presenten som vetskapen om att jag nu kunde sälja mitt gamla DS till Vilgot och därmed kunde han äntligen spela alla de spel jag har vilket skulle resultera i att jag får någon att diskutera deras awesomeness med.

Då jag hade ett kalas med saft & bullar (vem fasen säger att man måste ha alkohol för att fira?) samma dag fick jag även lite fler presenter, men jag pallar inte skriva en lista på vad jag fick då det bara skulle göra er avundsjuka.

Oh right, stort tack till alla er som kom den dagen, jag är ganska säker på att ni alla läser min blogg vid det här laget.

Bara tre dagar efter min födelsedag skulle jag ge mig ut på ett äventyr i den mytomspunna och legendariska staden Sundsvall, så dagen innan begav jag mig ut i Stockholm med Vilgot för att samla resurser inför min färd (alltså köpa ett DS spel så jag fick något att pyssla med på tåget).

Mitt mål var att hitta Chrono Trigger till DS, som jag egentligen planerat att köpa i flera månader men bestämt mig för att vänta. Det visade sig vara ett dåligt drag eftersom det inte fanns någon djävla stans (på ett ställe var det tillochmed så att de sålt det sista exemplaret 5 minuter innan jag frågade, tala om otur).

Min otur vände dock tvärt då jag istället började kolla i affärer som Åhléns där de typ kan ha vilket spel som helst när som helst för vilket pris som helst. Jag fann inte bara Children of mana till DS för bara 199:- utan Castlevania till Advance för 99:- och Sam & Max Hit the road, Sam & Max Season 1, Escape From Monkey Island, Settlers III och Call of Cthulhu för priser varierande mellan 49:- och 149:-.

Snacka om fynd alltså.

Settlers III är värsta Nostalgitrippen (mitt första datorspel!) och ett väldigt bra och realistiskt strategispel för sin tid (unikt resurssystem!), Sam & Max och Monkey Island är båda helt awesome på det klassiska LucasArts viset (även om JoWood gjort Sam & Max Season 1 så är det i samma stuk) och Call of Cthulhu är bara något man måste ha spelat.

Jag börjar glida off-track (eller on-track, när det gäller min typiska berättande stil, whatever).

Jag borde berätta om vad som hände i Sundsvall, då frasen "What happens in Sundsvall, stays in Sundsvall" bara låter löjlig, så here goes.

Jag pallar inte vara detaljrik så jag berättar om allt i stora drag.
Resan dit gick typ bra, ett litet missöde med fel tåg i början men det ändrade inte på någonting, så whatever. Jag bemöttes av en glad Yoshia (tjejen som bjudit dit mig och som jag skulle bo hos) som ledde mig till en skara lika glada flickor som satt och spelade kort.

Time skip

Dagen efter var vi hos en av Yoshias vänner och badade... Eller nja, jag badade inte (jag är en badkruka, jag klarar inte av att bada i vatten som jag anser är kallt... Och för mig är mindre än 22 grader C kallt...) men jag solade och lyckades på något mirakulöst vis inte bli bränd utan faktiskt lite brun (en inre seger för mig). Sen hände det typ grejer men äh.

Time skip

Oh right, jag blev ihop med Yoshia, kanske man borde nämna. Livet leker, jag är lycklig.

Time skip

Efter en vecka som efter det andra time skip:et lätt kan räknas in som typ den lyckligaste veckan i mitt liv var det dags att åka hem och lämna källan till min lycka (hon kommer till stockholm om bara några dagar men jag blir nästan överväldigad av längtan).

Ah, jag glömde nästan, under min vistelse i Sundsvall fick jag ett sms som meddelade att jag hade fått ett mail från den organisation som ska skicka mig till Japan. Jag har nu fått en skola, den heter Myojo Gakuen och ligger i Mitaka i Tokyo. Den har dessvärre ingen skoluniform men den verkar vara rätt skön ändå ("värsta hippieskolan" enligt mina egna ord) och det betyder att jag iallafall får ha hatten i skolan också. Mitaka tycks också vara ett ganska skönt område, bara 10 stationer (eller 10 stationer kanske inte är "bara") från Shinjuku och i Mitaka finns också Ghibli museet!

Det börjar liksom dra ihop sig och jag har satt igång med att köpa in allt jag behöver, idag for jag iväg till Kista galleria och köpte kläder för mer pengar än jag lagt ner på plagg på ett helt år. Jag tycker synd om de som har att köpa kläder som hobby, de måste vara luspanka hela tiden.

Jag börjar få slut på inspiration, även om det säkert finns massor med intressanta saker jag kan ta upp, fast jag kan inte komma på några nu (ifall ni vill höra mer om något så säg bara till).

Fast innan jag glömmer kan det vara roligt att påpeka att jag vann en sån där 2000 gram choklad på ett lyckohjul. Det är lite roligt eftersom jag har vunnit en sådan på precis samma vis för nästan exakt 10 år sedan. Det var på första försöket på mitt lyckonummer, 26.

Vilket gör mig till ett levande bevis på att ordspråket "tur i spel och otur i kärlek" är falskt, haha!

Eller nej, jag åker till Japan i ett år om tre veckor och kommer inte kunna träffa henne alls under den tiden, fuck.

Clearly

2009-05-19T12:51:00.002+02:00

Jag har haft en stark skrivarglädje på senaste tiden, dessvärre så har det varit en vilja att skriva fiktionella historier. I det här fallet har jag gett utlopp för min inspiration via rollspel (inget av det jag har skrivit än så länge har något med titeln att göra, det kommer inte heller något av det som följer göra heller, titeln har ingenting med någonting att göra).

För er som verkligen vill se vad mitt babbel om rollspel innebär så kan ni hitta det jag skrivit här och här.

För övrigt så finns det inte mycket att rapportera för nuvarande, det mesta som jag berättade om mig själv i det förra inlägget gäller fortfarande.

Det enda som är värt att nämna är väl den kommande långhelgen (kristi himmelsfärd - den minst firade men mest uppskattade högtiden), det kommer hända en hel drös med roliga saker då.

Och det var allt jag hade att säga, trevlig kontrast mot det förra inlägget iallafall, jag är rädd för att en hel del människor blev skrämda av dess kvantitet, men whatever.

Let's update this thing

2009-05-12T12:42:00.002+02:00

Det är så mycket som jag har att tala om och därför har jag inte uppdaterat bloggen (ni vet hur jag fungerar), nu har det dock hänt så mycket att jag måste berätta, och har därmed bestämt mig för att skriva allt här.

Så för att börja snällt tar jag och förklarar vad som egentligen hände på den där poesisoarén för så länge sedan (and I used to believe that thing was big, wait til' I get to the next one). Jag kom dit i god tid och lyckades dra med mig två vänner (en kille och en tjej), det skulle dock dröja en timme innan min klass skulle framföra sina dikter så vi väntade.

Vad som gör det här intressant att skriva om är att det fanns en fri scen mitt i det största rummet, där en elev kunde ta micken och säga vad han ville. Det dröjde knappt några minuter innan jag höll i den och pratade på som en dålig stand-up komiker (den fanns där, jag var bara tvungen att göra det). Det slutade med att jag underhöll halva skolans elever och lärare i ca 40 minuter innan jag blev ombedd att ge ifrån mig micken, inte så illa med tanke på att de oftast inte skrattade och de flesta skulle ha backat ur av nervositet eller i pinsamhet.

Den dikt jag läste upp för föräldrar/klassen/vänner/lärare (valde att ta melankoli dikten) var uppskattad, så det var en ganska lyckad kväll allt som allt.

Fast forward till långhelgen som var för ett tag sedan, jag spenderade den gången varenda dag med vänner, det var kort sagt helt underbart (att vara social är fortfarande lite exotiskt och udda för mig, I love every moment of it). Jag sjöng singstar och lyckades mot allmän förmodan dela och sova i samma soffa som två andra kompisar (tjejer, om ni är så nyfikna (obligatory HI FIVE! dude)), annat skoj hände också men jag har dessvärre inte tid att gå in på detaljer (mitt minne skulle inte klara av det och ändå allt annat jag har att skriva om samtidigt).

Konventet närmade sig i stormsteg, grejer var köpta, tröjor var tryckta och människor var peppade, speciellt jag (på mitt egna lugna vis).

Det var mycket springande första dagen, men det gick bra och var kul, efter lite förseningar var det i full gång och såg bra ut, jag fann tid att göra det jag ville samtidigt som jag arbetade, det var inte förrän andra dagen som saker började gå utför.

Missförstå mig inte nu, konventet fortsatte vidare utan större problem, lite brist på sovplatser och spridda förseningar gjorde ingen större skada (de fann bara mer tid att tala med varandra på). Grejen var att det började bli hårt för oss funktionärer (kanske alldra minst för mig dock, det var mycket hårdare för de andra vad jag vet), vi var ganska underbemannade och därmed blev arbetet långt men vilan kort, vissa hade knappt tid att sova.

Jag tvekar med att skriva detta, men jag antar att jag ska vara så ärlig jag kan. Under den andra dagen började jag tappa greppet om situationen, ansvaret som arrangör blev tungt, speciellt med alla oförutsedda beslut som jag behövde ta. Efter ett tag började jag undvika att besvara frågor, hänvisade till andra och försökte hitta platser där jag kunde finna lite nöje för att lugna ner mig. Det ledde dock till att jag inte märkte exakt hur hårt de andra blev tvugna att jobba, de behövde mig och jag vände dem ryggen. När jag insåg mina misstag (inte lika mycket insåg som fick dem uppställda inför mig med ett verbalt slag i ansiktet av en annan person, jag förtjänar inte att smickra mig själv om det här) bröt jag ihop.

Nej, det är inte riktigt rätt, det fanns en annan anledning till att jag började distansera mig och tycka synd om mig själv under konventet, den är dock mycket personlig och jag förstår inte riktigt hur jag ska berätta om den utan att berätta för mycket.

Det är ingen idé att tveka, jag öser bara på.

Låt oss säga att det fanns en tjej jag gillade som var på konventet, och att jag hade sett fram emot det inte bara för konventet självt utan att hon skulle vara där under de "konventiga" omständigheterna. Under konventet blev jag dock varse om att mina förhoppningar var tomma och mitt hopp var förgäves. Jag kan inte berätta på vilket sätt i risk att låta er förstå vem det var, vissa av er kanske ändå förstått. Kanske var ni tillochmed där och visste redan innan att det skulle gå utför (om det är så, håll käften om det eller ge mig privata lektioner i "kärlekens allmänbildning").

Så med ett brustet hjärta och ett stressat sinne kanske det är mer förståeligt varför jag bröt ihop (och slutligen började gråta) under konventet, som tur var så skedde det i en avskild del och bara en annan person fanns där för att se och trösta mig i mitt (vad kallas det där då man är både ledsen och arg men i slutändan ledsen..?) upprörda tillstånd (tack för att du var där och lyssnade).

Efter att ha gråtit ut och återtagit mig mina plikter kände jag mig lite bättre, även om mitt hjärta fortfarande var i spillror, endast hastigt ihoplimmat. Dock så blev jag mer känslomässigt förvirrad då jag upptäckte att jag väckt känslor för en annan tjej som befann sig på konventet.

Okej, 0kej, jag vet att det är alldeles för tidigt för att jag skulle börja leta efter ett nytt mål, men jag är en kille på snart 17 år som aldrig har haft en flickvän och börjar bli deprimerad över att jag vaknar med att krama en kudde varje morgon, jag behöver nån för att fylla ett tomrum.

Hursomhelst så var det som det var, inget värt att nämna hann hända mellan mig och henne under konventet, jag må ändra känslor fort men det är inget som hjälper mig bygga på mitt mod för att säga som jag känner.

Jag hann inte stanna länge på konventet under söndagen då jag var tvungen att gå på ett obligatoriskt möte för soon-to-be utbytesstudenterna, mycket synd då jag hade velat vara med vid avslutningsceremonin. Jag fick iallafall lite information om hur det skulle vara att resa (även om informationen kunde ha givits på mycket kortare tid än de fem timmar det tog). Det tycks dock som om alla nu när det börjar dra ihop sig vill försöka skrämma mig så mycket som möjligt inför resan, allt som kan gå fel eller alla problem jag kan stöta på måste nu förklaras och berättas för mig. Jag antar att det är viktigt att jag är fullt medveten om vad jag ger mig in på så att jag inte ger upp mitt i, men jag tänker inte ge upp, aldrig. Japan har varit en dröm i en så lång tid och resan kommer definitivt förändra mitt liv. Jag skulle aldrig förlåta mig själv ifall jag gav upp bara för lite tvekan.

För tillfället känner jag även verkligen för att fly från det normala livet i ett år, även om jag lämnar mycket trevligt bakom mig så måste jag bara distansera mig från alla emotionella problem (kärlek är det största av dem, men det finns andra), förhoppningsvis kommer jag tillbaka från Japan som en förändrad kille, kanske tillochmed en riktig man. Då skulle jag nog klara av tillvaron här bättre.

Det är nog allt jag hade att säga, jag vet att ni säkert vill ha alla detaljer men jag kan inte anförtro er (resten av världen) dem, då ni säkert skulle se på mig annorlunda efteråt.

Förstå dock att jag uppskattar ert hängivna läsande, lämna gärna ett meddelande när ni läst så jag kan tacka er senare. Klockan var nyss 13.37, tack och hej.

Creative and Unique Title

2009-04-27T09:15:00.002+02:00

Ingen titelpoesi idag dessvärre, jag försökte men kunde inte komma på en passande titel (är de någonsin?) så jag skriver bara mitt inlägg och låtsas som ingenting.

Ifall du som läser är uppmärksam eller en stalker så ser du att detta inlägg är skrivet på förmiddagen, det beror på att jag sitter i detta nu (men troligtvis inte då du läser detta) framför en av skolans datorer. Hur kan jag ha tiden att skriva på bloggen under lektionstid frågar du? Det finns en sak som kallas "4 timmars håltimme" och jag tror det uttrycket passar för den situation jag befinner mig i (och det är inte så spännande som det låter, vilket betyder lite). Jag har för tillfället fortfarande 2 ½ timme att döda innan en trevlig (hemsk) idrottslektion börjar, woo the freaking hoo.

Jag funderade på att skriva ett sms som vädjar efter underhållning i denna trista stund, men jag beslöt mig för att inte göra det då jag först och främst inte visste vem jag skulle skicka det till. Någon kanske sov, hade prov, var upptagen eller helt enkelt inte orkade med sådant på morgonen, sådana risker var inte värda att ta. Sen är det ju så att "jag är uttråkad"-sms inte är min stil och jag vet inte om jag har lust att ändra på min stil just nu.

Ifall någon undrar så tar jag även chansen att förklara varför jag inte har skrivit så ofta den här gången. Jag var sjuk förra veckan och det hade en ganska dämpande effekt på min lust att skriva.

Jag borde egentligen skriva lite om Poesisoarén (som jag gick på trots att jag var sjuk, jag mådde ganska bra den kvällen, men blev sämre efteråt) men jag känner inte riktigt för att lägga ner alltför mycket energi på bloggandet på en förmiddag, kanske skriver jag mer till kvällen.

På återseende.

In due time

2009-04-14T19:21:00.002+02:00

Jag har just kommit tillbaka från en hundpromenad i solnedgången, då allt får en smått orange ton över sig. Sådana hundpromenader är mycket effektiva om man vill fundera lite om sitt liv och sin situation, det var efter en sådan hundpromenad som jag startade den här bloggen (eller så var det efter en sån jag fick idén att starta en blogg nån dag, whatever).

Vad det nu var jag funderade på är inte något jag vill dela med mig här då det (tro't eller ej) är för personligt för att jag skulle vilja upplysa internet (och alla dess invånare) om det.

Men nånstans på slutet så började jag istället tänka på en serie jag läst ut idag, den heter "Y - the last man" och handlar om en värld där alla med Y-kromosomet plötsligt dör, förutom en kille och hans apa.

Med 48% av världsbefolkningen och över 90% av alla länders ledning hastigt bortgången, samt vetskapen om att människan kommer att dö ut blir världen ganska kaotisk till en början, men olika grupper bildas för att hantera situationen på sina vis. Det skapas bland annat en kult som anser att det var gud som förintade alla män (för att de tydligen var onda) och när de får nys om huvudpersonen så blir de måna om att avsluta arbetet.

Det är en väldigt lång serie med 60 kapitel på 30 sidor (1800 sidor allt som allt... Damn you mattekunskaper), allt detta läste jag ut på mindre än två dar (kraften att läsa fort är något jag inte undviker att stoltsera med), vilket kanske beskriver hur effektivt historien fångar ens intresse. Jag rekommenderar den starkt för er som gillar what if-scenarion i serier.

Imorgon börjar skolan igen, slutrushen inför sommarlovet som precis har börjat visa sig vid horisonten. Knappt 9 veckor av slutarbeten och lektioner utan mål, sen kan jag vila och ladda upp inför det som lär vara den största händelsen i mitt liv, ballt.

Det är lite irriterande när man känner att man har massor att berätta men det mesta är sådant som man inte vill dela med sig till vem som helst, det nöter även på skrivarglädjen, så jag antar att jag får ta och avsluta inlägget här.

Adjöss.

I am so great

2009-04-11T20:22:00.003+02:00

Jag är så bra på att hålla denna blogg regelbundet uppdaterad, jag förtjänar ett pris.

Slut på sarkasmen, med det ur vägen så vill jag genast gå vidare med vad ni läsare har missat de senaste två veckorna:

Våren har anlänt (and this time for real).
Jag har haft namnsdag (Wilhelm).
Påsklovet har börjat (frihet till folket!).
Jag har varit mer social än någonsin tidigare (jag är fortfarande i chocktillstånd).
Jag har försökt reparera den bråkiga stämningen mellan mig och min far (det går relativt bra faktiskt).
Min budget har insett att den är meningslös och har begått självmord (och det är trots att jag numera får mitt studentbidrag, jag ser inte fram emot tiden då jag måste börja köpa kläder också).
Jag har hamnat i en ny anime-fas, till min stora glädje (jag bara hoppas att den håller i sig).

Typ det alltså.

En annan intressant sak som har hänt har varit diktskrivandet i skolan, vi skulle ha gjort klart en dikt för inlämning förra veckan, jag hade skrivit två (slå det, Strindberg!), innan ni ber om det så skriver jag ner dem här så snart denna mening är över, men det är en lååååååång mening, så ni får vänta lite till om ni inte fuskar och bara skippar meningen och läser dikterna på direkten (men det skulle vara mycket nedrigt och taskigt av er, problemet är att ni därmed inte skulle läsa den här texten och veta om att ni är nedriga och taskiga), typiskt.

Melankoli

För varje steg jag tar, uppför framtidens branta backe,
kan jag inte hjälpa att vända mitt huvud.
För att blicka ut över den dal jag har lämnat bakom mig.
Trots att jag beskådar visdomens och kunskapens träd vid vägens ände.
Lockar de blommor jag sått min syn,
deras gröna små blad och färglada kronor vittnar om en simplare tid.
Då trädet var ungt och ej hade löv.
En tid som nu är förbi.

Ett kort parti Schack

En, två minuter har gått, pjäserna står nu på bordet.
Det är ditt drag.
Tre, fyra minuter har gått, min löpare tar sina första steg.
Det är ditt drag.
Fem, sex minuter har gått, en bonde har offrats för din taktik.
Det är ditt drag.
Sju, åtta minuter har gått, min kung måste fly från din drottning.
Det är ditt drag.
Nio, tio minuter har gått, jag flyttar min häst i ett sista försök till remi.
Det är ditt drag.
Schack matt.

Dela gärna dina tankar via en kommentar senare, jag hör hellre att mina dikter suger än lyssnar på mina hjärnspöken som säger taskigare saker om dem.

...

Jag sitter och lyssnar på min nyinköpta PLAY! A Video Game Symphony Live! CD, Castlevania låten är så underbart bra.
Av någon anledning har jag börjat fundera lite över min klädstil, mina favoriter är svarta kläder (oooooooh Emo!) med dragkedjor (oooh punk?) även om jag har ganska många undantag så är det inte en tillräcklig bortförklaring. Jag vet hur "wannabe" mina kläder kan vara men jag bryr mig inte, jag försöker inte förmedla det budskap den sortens utstyrsel står för (vad än det nu kan vara), jag har faktiskt inget budskap bakom mina kläder, hatten bär jag för att den:
a). Är bekväm
b). Ser ganska bra ut.
c). Får mig att känna mig klassig.
d). Ger mig självförtroende.
e). Låter mig flumma lite.
f). Är mycket trevligare än en keps (du vill inte se mig i en keps).
g). All of the above.

Det får mig att fundera lite på hur en hatt med dragkedjor skulle se ut, jag har blandade känslor till en sådan huvudbonad (kanske skulle den iallafall se snygg ut om den var ritad... KARAKTÄRSIDÉ!). Min Oxford tröja är inte alls som det mesta jag har på mig, men den är otroligt mysig och ett bra vis att upplysa alla om att jag varit just där, annars så kan jag använda den till bättre-än-dig skämt.

Det får mig att fundera lite över min humor, kanske representerar mina kläder den humor jag har (men jag sade ju just att jag inte hade något budskap bakom mina kläder, fan då). Jag ser det som mitt kall att dra alla dåliga skämt så fort möjligheten visar sig (okej, jag kanske inte drar alla, då skulle tillochmed mina närmsta vänner titta snett på mig), skämten är oftast så dåliga att halva skämtet är att jag drar skämtet överhuvudtaget. Sådan extrem självironi går ibland över huvudet på folk, det kan leda till udda situationer, som jag inte heller tar på allvar. Vid närmare eftertanke kanske jag borde stryka det där med extrem självironi, oerhört extrem allironi låter mer som rätt svar, jag kan ta allt som ett skämt.
Det betyder dock inte att jag är utan standard, jag drar inte smaklösa eller äcklande skämt, sånt är inte ens roligt.

Jag är klar för idag, nu tänker jag säga ett avsked som fyller er med tommt hopp om regelbundna inlägg och intressanta ämnen.

Vi får se.

I Object to Your Statement.

2009-03-27T15:53:00.002+01:00

Det är nåt speciellt med att sitta och spela Ace Attorney (googla det) spelen när man sitter på tunnelbanan, man känner sig smartare än alla andra (d.v.s ännu smartare än normalt, cynism och sånt där ni vet).

Jag har haft ganska stora problem med bloggandet, vissa dagar känner jag inte för det alls och andra dagar har jag kul men är distraherad, eller så har jag inte tid. Just nu känns det även som om det inte finns nåt att skriva om (jag hade skrivit om våren om det inte vore för att det är någon som driver med mig genom att ändra på vädret hela tiden).

Vi har börjat med dikter i svenskan, skoj och djupt enligt mig, trist och dumt enligt de flesta (men inte alla) i min klass.

Animecka-con är snart färdigplanerat, imorgon är stormötet och då ska allt spikas på plats med en metaforisk hammare.

Jag känner mig för slumpmässig för att skriva längre stycken nu, så jag tar och skriver en liten lista på mina tankar för tillfället:

Jag har glömt att filma mitt Multimedia projekt (som jag ändå ligger före alla andra med ändå, så whatever).
Jag måste skriva en uppsats till svenskan då jag inte kunde gå på lektionen förra veckan (men deadlinen är den 15/5, så whatever).
Min "whatever"-livssyn är både avslappnande och kanske lite ansvarslös, men whatever.
Det är fett blåsigt idag (och regnigt, när jag väl tittar efter) men jag sitter inomhus och har det bra idag, så whatever.
Jag har börjat äta en ordentlig frukost varje dag nu, det är nyttigt för mig men leder till magont eftersom jag inte är van vid att äta så ofta.
Jag vill understryka att det är fett blåsigt idag, för jag kan faktiskt höra hur vinden dånar utanför mitt fönster.
Och nu är det snö istället för regn (vad i helvete är det med vädret asså?)
Jag kom just på en teori om att ragnarök är här och att snart kommer himlavalvet ramla ner på oss, kanske skriver jag en novell baserat på detta.
Jag kom just på nåt att skriva om.

Igår hade vi disskution på mediekunskapen, ämnet var könsroller och stereotyper.
Jag hade ganska mycket att säga om det då jag inte alls gillar hur folk blir bemötta och särbehandlade på grund av sitt kön (gäller både flickor och pojkar you know). Något alla kom överens om var att trots att det inte ännu var helt jämställt i arbetssituationen mellan kvinnor och män, så var det iallafall mycket bättre i Sverige än i de flesta andra länderna.
Under disskutionens gång var det lite roligt att upptäcka hur vänner kunde ställas mot varandra och hur de som normalt aldrig talar med någon kunde hålla med och stärka en annans argument, för att sedan efter disskutionen gå tillbaka till sina gamla grupper.

Nu får det räcka för idag, det blev ett ordentligt inlägg trots allt (vilket jag inte trodde), trevliga överraskningar är alltid bra. HDSL (Hej Då Så Länge).

PS: Det där var Tigers typiska avsked för er som inte växt upp med Nalle Puh (det är väldigt synd om er, ska ni veta).

Complete with full sentences

2009-03-22T16:52:00.002+01:00

Det har börjat snöa igen (vilket inte är uppskattat) och jag finner ingen tid att blogga på, det är irriterande.

Men snart så ska det väl gå att slänga in ett ganska långt och genomtänkt inlägg här (där jag kan dra smarta parentesskämt). Tills dess så får ni nöja er med den här länken http://www.instantrimshot.com/.

Fitness Extreme!

2009-03-16T18:34:00.001+01:00

Idag skaffade mamma Wii fit, jag har precis avslutat ett 30-minuters pass, det var rätt hårt mot slutet.

Inte så mycket att rapportera annars, mådde dåligt på jumpan och fick gå hem, skulle sedan göra ett läkarbesök där jag fick veta att det är något fel på min högra trumhinna, så det ska fixas (so that's why I can't hear things).

Mår dock fortfarande dåligt sen jumpan och var då tvungen att stanna hemma från gitarrlektionen (något jag inte sörjer).

För övrigt så fick man även med ett par träningsstrumpor (som mamma pekade ut att de liknade sockiplaster), de var så mysiga att jag fortfarande har dem på mig.

Take this

2009-03-15T11:01:00.002+01:00

Jag har 20 (eller egentligen 19... make that 18) minuter fritid att göra nånting på, jag tar chansen att uppdatera den blogg jag inte skrivit i på en hel vecka (den här bloggen alltså, ifall du inte fattade).

Mycket av skrivvärde har hänt, men just de dagarna de hände på var jag mycket upptagen (kursval, japanresefixeri och annat elände, roligt elände, men ändå) och när jag väl hade tid så hamnade jag i den där "så mycket att skriva om så jag skriver inte alls-situationen (den suger).

Det där tog 2 minuter att skriva, så jag har 16 minuter kvar att skriva vidare på, nu ska vi se här.

I fredags var jag tvungen att först ta nån spruta för att undersöka om jag har blivit utsatt för TBC, sen tog man ett blodprov och slutligen en vaccination. Stickandet började på handleden, gick upp till armbågen och slutade vid axeln, jag blev mer och mer illa till mods för varje stick (för att inte tala om att det gjorde lite ont), jag har en viss skräck för saker instuckna innanför min hud (låt mig inte berätta om det sjukhusbesök då jag fick gå runt med en djävla slang i armen, det var traumatiskt). Jag var vit som ett lakan i över en timme efteråt och såg säkert mycket underlig ut för de som såg mig ("öh, det är en grabb där som håller sin ena arm i en underlig position, samtidigt som han skakar till så fort han rör vid något, för att inte tala om att han ser ut som om han just sett och haft en obehaglig konversation med ett spöke").

Tio minuter kvar, what to do? What to do?

Jag är på det där humöret då man vill skapa någonting, göra nåt med sitt liv, eller whatever. Film är det ord som dyker upp i mitt huvud, det vore ju faktiskt rätt skoj att göra en halvseriös film med billiga effekter (jag har inte gjort det på evigheter).

Jag struntar i att jag har 7 minuter kvar, jag klarar inte av att skriva mer ändå, tack och hej (vi ses väl imorrn).

Fy tusan

2009-03-08T20:52:00.003+01:00

Fatal inläggsbrist, hoppas ni inte förtvivlat.

Dessvärre är inte detta ett massivt kompensationsinlägg och det kommer dröja innan jag får en ny chans att skriva ett inlägg.

Jag har spenderat halva helgen med att skriva under en massa papper för japanresan (land of Oni, Comiket and really tall buildings), började även lägga ner min själ på att skriva ett brev på japanska, det går sådär.

Planerna för Animecka-Con rör sig också framåt, sånt är ju trevligt.

Bah, hinner inte skriva mer, återkommer så snart jag kan (just let me exorcise these demons).

Oh my emo

2009-03-04T13:29:00.002+01:00

Idag (och igår) har jag haft öroninflammation, vilket resulterat i att jag nu bär en mössa, och inte en hatt på huvudet (jag övervägde att ha hatten ovanpå men förstod att det bara skulle ge mig huvudvärk).

Jag var ganska deppig i skolan idag, jag tror att det bland annat beror på bristen av en snitsig huvudbonad, jag hade ingen aning om att hela min positiva karaktär dolde sig under hatten (it's not a good thing).

Det var även idag som jag förkunnade för mina klasskamrater att jag skulle resa till Japan (the land of ramen, seifukus and otakus), de visade ganska lågt intresse och insikten om att jag inte skulle finnas kvar i 2:an tycktes inte beröra dem så mycket, jag insåg att de faktiskt inte var så goda vänner som jag trott (men jag har underbara vänner såsom ni som läser denna blogg, so who cares about the others?).

Idag ska jag och min brorsa se på Bounce (vi fick biljetterna i julklapp), det ska bli intressant tror jag, även om biljetten varnar för blodstänk, hundar och ståplatser (sounds quite ominous).

Det är typ dags att arbeta lite mer på japanskan, måste lära mig snabbare! Ses i nästa inlägg.

Time Hollow

2009-03-03T21:21:00.003+01:00

Är titeln på ett spel jag köpte i söndags, började spela lite smått igår kväll och blev klar med det nu i eftermiddags (still got it), sitter i detta nu och lyssnar på spelets trevliga soundtrack.

Dagen idag var jobbig, jag försökte sova på lektionerna och tyvärr så lyckades jag (en egenskap jag inte är stolt över), jag lyckades iallafall snappa upp att jag fått MVG på naturkunskapsprovet och att matten bara blir tråkigare (when I thought it finally was getting fun).

För övrigt så måste jag typ ändra på min livsstil för att hinna lära mig tillräckligt mycket japanska innan jag åker (det finns inget tillräckligt, bara lära sig så dj*vla mycket jag kan). Kommer bli lite hårt men det är värt det, jag menar vi talar om Japan, land of games, schoolgirls and manga (nej nej, det är inget fel på mina förväntningar).

Nu har jag typ inget mer att säga, förutom att jag tycker att nästan alla har på sig en sån där jätteblå och tjock dunjacka (what's up with that?), see you in the following episode.

In a world of serious business

2009-03-02T18:58:00.002+01:00

Jag gick på en intervju för att se om jag kunde åka som utbytes student till Japan i ett år, det gick bra.

Sen fick jag veta att det fanns en plats kvar för japanresan i år.

Jag ska till japan den 1:a Augusti...

Oh my freaking hellish incredible awesome vicous vigourus totally kick-assy f*ing God.

Jag är glad.

It's gone, lost...

2009-03-01T21:04:00.002+01:00

Från en evighetsfredag till en helg som försvann snabbt som attan.

Det var förstås kul ändå, så jag klagar inte. Kanske klagar jag på att det är idrott och gitarrlektion imorrn (båda är saker jag inte ser fram emot), men den inställningen hjälper inte.

Jag kan istället ta och se det positiva i situationen, till exempel så betyder den extrema trötthet jag besitter att jag kommer sova som en stock inatt, till skillnad från gårdagens närapå insomnia.

Både lördagen samt söndagen har jag alltså spenderat tillsammans med flertalet animeckare, vilket var mycket underhållande, även om min plånbok vill säga emot. Min plånbok inser dock inte värdet i att snacka med kompisar över en bit mat, samt det större värdet i böcker, manga och ett nytt DS spel (fast jag kanske borde klara eternal sonata först...).

DS spelet kan jag ju faktiskt spela på tunnelbaneresorna till och från skolan, dilemmat är löst (yaay).

En trött Joakim kan inte skriva roliga parenteser. En trött Joakim säger adjö för idag och ses på måndag.

Demons in my backyard

2009-02-27T16:35:00.002+01:00

Det finns inga demoner i min bakgård (har jag ens en bakgård?) men jag skyller ändå på dem för att jag inte skrivit på några dagar.

Det är förstås inte så mycket som ni missat, jag har haft två prov som jag inte pluggat till alls (det gick bra ändå, kanske fick MVG på båda. Thank you very much), jag har varit så duktig och klarat mig själv fram till onsdagskvällen då brorsan och hans flickvän kom tillbaka (men mamma & pappa + hunden kommer senare).

Trots att det är fredagseftermiddag får jag känslan av att det är lördag kväll, varje gång jag inser min plats i den allsomfattande kronologiska tidslinjen blir jag glad över att hela två dagars frihet (helg) väntar på mig, Shawshank redemption musiken kan börja spelas när som helst (det är en bra film, se den).

Av rent övrigt intresse kan jag meddela att min mattelärare tog med sig sin dotter till förra lektionen, det var lite roligt. Hon satt och ritade halva tiden, men när det blev rast (som ingen orkar lämna rummet på) tog hon en penna och skrev på whiteboarden.
Det roliga är inte att hon skrev (även om det var mycket fin handstil för en 8-10 åring), utan vad hon skrev, bland annat så gjorde hon en övertygande "kemilabb" i fem steg med både materialslista samt slutsats. Man kunde inte tänka annat än "Hon kommer sååå bli en lärare när hon blir stor" (poor girl does'nt know what she's getting into).

Appropå mattelektioner så har en klasskamrat (som går i samma mattegrupp) tydligen bestämt sig för att jag kan vara hans vän, inte för att jag är folkilsken eller så, men vi delar inga som helst intressen så jag kan i allmänhet inte konversera med honom alls, det blir bara en "awkward silence" när han sitter bredvid mig.
Det är nog ändå rätt taskigt av mig att inte försöka, speciellt då hans förra klasskompis (som han var god vän med) plötsligt bytte skola och han då inte har nån att tala med, men jag vet inte vad jag ska göra med en sån här situation.

Mer skolgrejer, nån gång i mars ska det vara poesikväll på skolan (på min fritid,noooooo!) och alla måste vara med. Man ska skriva sin egna dikt och berätta den högt för hela skolan, vi mediaelever har även fått i uppdrag att göra affisher för händelsen. Vadmer så blev jag hastigt och lustigt utvald till att vara klassens konferencier (hah! Rätt stavat), läraren frågade mig direkt efter hon berättat om det hela ifall jag kunde vara det, jag svarade lite halvförvirrat "hmm, va? Visst..." (och så var det med det).

Igår gjorde jag bort mig flera gånger på olika vis, något som jag absolut avskyr och mår dåligt av (I can't even belive I'm writing about it), jag tänker inte beskriva situationerna, men det är inte poängen.
Dock så känner jag mig lite nöjd över hur jag hanterade det, normalt brukar jag bli tillbakadragen och ganska nere resten av dagen, men jag lyckades faktiskt hålla mig någorlunda oberörd denna gång, även om det tog mycket av min koncentration. Det gick i stort sett ut på att jag hela tiden intalade mig själv att det var okej och sen blev det bättre, min tankegång såg ut så här:

1:a gången "Det är okej, det är okej, alla gör misstag"
2:a gången "alla gör misstag, alla gör misstag, alla gör misstag"
3:e gången "Alla. Gör. Fucking. Misstag. Alla. Gör. Fucking. Misstag"

Sen upprepade jag det jag tänkte flertalet gånger (under en allt längre tid efter de senare händelserna).

Nu berättar jag så mycket om mig själv, ni får nöja er med det ni fått för idag och jag säger nu hej då tills vidare.

I shall prevail

2009-02-23T20:48:00.002+01:00

Idag var den riktiga utmaningen i att bo ensam, nämligen att klara av en skoldag.

Det gick finemang, jag gick upp precis då radion började väsnas, fixade i ordning te och en smoothie (samt en C-vitamin dryck), tog in posten (brevlådelåset hade frusit igen, var tvungen att hålla en påse med varmt vatten mot det) och hade sedan gott om tid att vila innan jag behövde ge mig av till skolan.

Skoldagen var okej, det blev inget grupparbete på multimedian, istället fick vi kolla upp och använda oss av flash tutorials (jag gjorde ett pussel och en fungerande klocka, yay), det var skoj. På idrotten hade vi squash, det var skoj till en början men man tröttnade fort.

Jag hade knappt två timmars fritid hemma innan det var dags att ta sig till gitarrlektionen, dessvärre så hann jag inte bli hungrig efter lunchen så jag fick inte i mig nån middag innan jag gick, nåt som slog hårt emot när jag kom hem. Jag gjorde en snabb improviserad middag av ostkaka och en (ganska begränsad) fruktsallad, det fick duga (imorrn får det allt bli nåt riktigt gott för att kompensera).

För övrigt, jag såg en fin person idag, inte fin som i "den där flickan är mycket fin" utan fin som en tavla. Hon satt snett emot mig på tunnelbanan och lyssnade på musik, jag kunde inte tänka annat än att allting stämde. Det vis hon lutade sig mot mobilen på, speglingen i glasrutan, de smått köldrodnade kinderna...
Ibland vill jag verkligen kunna rita, bilden i mitt huvud är perfekt helt enkelt (inte det minsta spår av cynism där, nej nej, inte jag inte), dessvärre kommer den aldrig att finnas på papper så någon annan kan beskåda den.

Med dessa ord skrivna önskar jag er alla ett gott sportlov (jag vill också ha sportlov, fan då).

I'm still here

2009-02-22T20:31:00.002+01:00

Jag skrev inget igår eftersom jag faktiskt inte hade någon tid att skriva under hela dagen.

Jag sitter nu framför datorn, tittar ut genom fönstret på snöfallet som hållit på över 24 timmar i sträck (man kan knappt tro att det var närapå "snöfritt" igår) och känner mig nöjd med mig själv.

Att bo ensam fungerar för tillfället fin-fint, jag gör de sysslor som krävs och inget ser ut att gå snett, det är på ett sätt ganska skoj (fast det kan bli lite läskigt att vara ensam i ett så stort hus när det blir mörkt).

Nu återstår det att se hur jag klarar mig under en vanlig skolvecka, samt att ta mig till gitarrlektioner & hem igen.

Det blev ett kort inlägg idag, jag börjar bli trött och det är lika bra att jag tar och lägger mig lite tidigare än vanligt idag (fast inte exakt nu, men snart).

Just a man and his will to survive

2009-02-20T21:27:00.002+01:00

Nu är det dags för mig att visa min mognad och inre styrka, alla mina känslor och sinnen kommer sättas på prov, utmaningen framför mig kommer kanske vara den svåraste någonsin.

Ironi åsido så kan jag berätta att min familj ska åka på skidsemester (ahaha, enligt stavningskontrollen finns inte "skidsemester" men den föreslår "skitsemester") över sportlovet, dock så har jag själv inget sportlov utan stannar hemma utan skidåkande (tack gode gud). Så nu ska jag klara mig utan att någon annan fixar mat, städar, diskar och tvättar, det kan bli kul.

Fast lite ensamt, får se till att vara mycket social över helgen (I'm lookin' at you, right over there!), lär även kunna underhålla mig med att laga festmåltider att njuta av.

Nu har jag använt det nya viset att blogga på i en vecka, jag känner mig så nöjd (och jag har nog skrivit sammanlagt dubbelt så mycket som jag brukade), vad anser ni läsare?

Med det så lämnar jag er denna fredag, trevlig helg.

Yours is the drill that will pierce the heavens

2009-02-19T20:05:00.002+01:00

Eller mina tänder, fy fan för tandläkare.

Min härliga torsdagssovmorgon blev avbruten av ett tandläkarbesök mitt under den, så jag var lite trött i skolan (själva tandläkarbesöket talar vi inte om...). Skoldagen var i övrigt ganska lätt och japanskan var rolig (lärarn vill alltid använda sig av roliga exempelmeningar).

Innan jag tog mig hemåt skulle jag utföra en läxa i multimedia, man skulle ladda ner en audio-fil från en hemsida och sedan ta sig till en välbefolkad plats och utföra de instruktioner man får, det var en perfekt förevändning för att jag skulle ta mig till stan och först titta förbi SF-bokhandeln. Jag köpte Warcraft: The Ashbringer #3 och gick nöjt vidare till Game där jag köpte Eternal Sonata till PS3 (WOOOOHOOOOOO!!!!!!!).

Efter det bestämde jag mig för att göra läxan och gick till gallerian (och där fanns det nog gott om folk vill jag lova), till en början skulle man ta bilder på olika delar av området man valt, men senare så eskalerade dramat i hörlurarna och man fick rollen som hemlig agent i fiendens bas (jag bara väntade på att rösten skulle säga "Kill eveyone in sight") fast det fick ett ganska plumpt slut eftersom inget hände på riktigt, håhå jaja.

Jag läste nyligen ut The Graveyard Book av Neil Gaiman (länk till honom finns till höger), jag rekommenderar den till alla som läser detta. Den innehöll fantasi, spöken, mystik, drama och annat härligt, jag fällde tillochmed en tår när jag läste slutet.

Det räcker för idag, förlåt för de sena inläggen på sistone, men mina eftermiddagar blir slukade av tidsdemoner.

Yawn...

2009-02-18T22:13:00.002+01:00

Idag var jag trött hela dagen, jag tror det beror på att jag hade gardinerna helt stängda (och därmed inget solljus i rummet på morgonen), plus att jag inte drack upp min kopp te till frukost (ehm, teet var frukosten).

Men jag klarade mig ändå, multimediagrupparbetet går framåt, lär vara klart nästa vecka, engelskan var lätt (lärarn hade med sig en CD med sin favoritmusik och spelade upp den medan vi fick typ lata oss). Sist av allt så var naturkunskapen lätt, jag skrev klart inlämningsuppgiften och ställde "bra" frågor på genomgången om vind (och lärarn var sjukt rolig som vanligt).

Eftermiddagen var inte mycket att hurra för dock, jag skulle träffa några medlemmar ur styrelsen (som ej ännu är skapad och därmed inte har ett namn och då endast refereras till som "styrelsen"), det blev strul och det slutade med att det var bara jag och en annan som åkte för att titta på lokalen. Det tog sisådär en timme att ta sig dit (inte så farligt alltså), men när vi väl kom fram fick vi till vår besvikelse veta att ingen personal fanns där så vi kunde inte tala med någon. Vi kunde dock titta runt lite i lokalen (som såg väl duglig ut) men blev klara på blott tio minuter, vägen hem tog mycket lång tid (kanske 1½ timme) och jag var trött hela tiden, min eftermiddag blev allt som allt mördad av kommunaltransport och jag var inte så nöjd efter det (fast det var värre för den andra killen, han bodde längre bort).

Bara att skriva det här gör mig trött, kan även bero på att det är relativt sent på kvällen, så jag säger gonatt till er nu.

With extra salad on the side please

2009-02-17T12:38:00.003+01:00

Idag var det pastasallad till lunch i skolan. Den innehöll räkor (som jag ogillar), oliver (som jag ogillar), dressing (som jag ogillar) och sallad (som jag ogillar). Idag var det pastasallad till lunch i skolan (som jag ogillar).

Men jag låter inte lunchen sabba dagen, den var helt okej (tisdagar brukar vara det, kanske i kontrast till måndagar). Då jag åker till skolan varje dag passerar tunnelbanan över Tranebergsbron, man får en fin översikt över mälaren varje morgon och eftermiddag, det gör även så att man inte kan missa det lager is som täcker vattenytan. Jag har dock tänkt på att isen smälter och fryser igen sisådär varannan dag (sabla väder), det har bildat ett sorts mönster av ihopfrusna isflak så det ser ut som en stor rutrandig duk (oh the wonders of nature).

Då jag var ensam när jag kom hem idag sysselsatte jag mig med ett nöje som jag tror de flesta delar men inte vill berätta om, det vill säga att jag satte igång musik på högsta volym i hörlurarna och gjorde mackor medan jag rörde mig i takt till musiken, det såg troligtvis mycket löjligt ut (och därför vill ingen tala om det) men jag hade kul.

För första gången på mycket länge så har jag inget prov eller nån inlämning i en hel vecka framöver, det känns skönt att vara bekymmersfri igen, speciellt när bloggandet börjar bli riktigt förnämligt.

And that is all, i bid the lot of you fare well and a happy tuesday.

It's moving along nicely

2009-02-16T20:07:00.002+01:00

Livet flyter på, skolan flyter på, dagarna flyter på.

Måndagsmornar är dåliga mornar, men det är ingen hemlighet. Jag vaknade och insåg att jag snoozat bort den lilla "fritid" jag brukar unna mig på morgonen, så jag fick hastigt och (inte så) lustigt göra mig i ordning för att dra till plugget.

Den enda riktiga lektionen jag hade idag var multimedia, den första (mentortid) var kort och obetydlig som vanligt (och den borde verkligen bytas ut mot en halvtimmes sovmorgon). Den sista (idrott) slapp jag gå på eftersom jag hade en hälsoundersökning hos skolsystern precis då, undersökningen gick bra (vad nu bra kan betyda i detta sammanhang).

På den tidigare nämnda multimedian fortsatte vi med grupparbetet, vi åkte in till stan och intervjuade folk om deras skor och lite trivia bakom dem. Tanken var att vi skulle intervjua sex personer, en gammal man, en gammal kvinna, en ung man, en ung kvinna, en tonårstjej och en tonårskille. Du skulle dock bli förvånad över hur få människor som har tid för en intervju klockan 9.30 på en måndagsmorgon, det slutade med att vi inte hittade nån tonårskille, så som sista utväg intervjuade man mig (fun times).

Det må vara ett sammanträffande men flertalet människor har på senaste tiden frågat mig vad jag vill bli, jag säger samma sak till dem som jag sagt till alla andra: Jag vill bli spelskapare (dock inte programmerare), jag menar att jag vill vara den balla snubben som hittar på karaktärer, story, spelsystem och spelkänsla åt spelen.

Har jag berättat om det på bloggen förut? Ja, jag tror det, oj då (förlåt till alla er som slösade 10-25 sekunder av ert liv på att läsa om nåt ni redan visste).

Det här duger gott och väl som dagens inlägg, ses imorrn.

Sunday terror

2009-02-15T19:15:00.002+01:00

Att söndagar alltid känns bortslösade är inget ovanligt fenomen, titeln beskriver min syn på söndagar.

Med det sagt så är min söndag långt ifrån bortslösad, jag har varit med på det andra mötet i animecka-con styrelsen (eller soon to be styrelse) och vår plan (att anordna ett konvent) glider framåt förvånansvärt fort. Att planera konvent är för övrigt ganska skoj, speciellt när man är ordförande i styrelsen (man har så mycket makt).

Jag satt och klinkade på gitarren i sisådär tio minuter innan jag började skriva detta inlägg, måndagens gitarrlektion gick inte så bra (det var därför jag inte skrev om den här) så jag hoppas att lite extra övning kan få morgondagens lektion att bli bättre.

Och med det så har jag förmedlat allt värt att nämna denna söndag, ses imorrn.

Happy Singles' awareness day

2009-02-14T18:16:00.002+01:00

Eller alla hjärtans dag, beror på vilken vinkel man ser det från.

Hade en mycket stillsam dag idag, har bara suttit framför datorn och spelat spel eller sett vad internet har att ge mig denna dag (förvånansvärt lite, med tanke på att allt finns på internet). Bland annat smått & gott fann jag denna youtube video som imponerade mig, se den på egen risk (it might blow your mind).

Men det har som sagt inte hänt så mycket, därav detta korta inlägg (förvänta er att det förekommer liknande inlägg då och då), jag lämnar er nu för att äta middag (afrikana, mumsigt) och hoppas på att det finns några äventyr att skriva om imorgon.

Let's get this rock rollin'

2009-02-13T12:48:00.002+01:00

Det har varit en musikalisk (och rockig) dag idag (därav titeln, som jag gillar), den började med att jag överexponerades av min väckningsmusik på morgonen eftersom det tog mig mer än en minut att inse att det var mobilen som lät och inte radion. Låten var för övrigt Jesters of the Moon av Nobou Uematsu (Från FFIX). På väg hem lyssnade jag på några andra låtar men det är inte viktigt, dock när jag väl var hemma testade jag att ta av mig hatten innan jag tog av mig hörlurarna, det kändes faktiskt skönare (är det udda av mig att ha "ritualer" för att ta av mig saker när jag kommer hem?) och när jag ställde mig framför spegeln kände jag mig allmänt ball, en ovanlig känsla.

Jag behöll lurarna på och lyssnar fortfarande på musik i detta nu (fast jag har kopplat in mobilen till högtalarna istället) då jag sitter och knaprar på uppätna (paradox?) knäckebrödsmackor med äppelskivor på (mums).

Det börjar bli lite för långt inlägg för endast en dag (och jag ska inte tvinga fram nåt), så jag känner mig klar, ses imorrn.

PS: Vem som helst får gärna kommentera (jag har ingen restriction, alla kan skriva), även om ni bara säger "Du är en fjantig klant", så uppskattar jag det (för då får jag nåt att skriva om).

Strawberry Fields Forever

2009-02-12T13:52:00.000+01:00

Titeln kommer ifrån Beatles låten med samma namn (som jag nyligen insett handlar om en person som drogar ner sig och blir hög) eftersom jag lyssnade på den på väg hem idag.

Big news för den här bloggen: Det nuvarande systemet fungerar inte för mig, jag ser bloggandet som en uppgift som tar minst en timme att utföra och mitt undermedvetna nedprioriterar det. Jag tror jag vet hur mitt undermedvetna kommit fram till den slutsatsen (skum mening) om man ser det så här:

Mitt mål är ett inlägg med ca en timmes skrivartid vid två tillfällen i veckan (helst måndag och torsdag), dessa två timmar måste tas ifrån min fritid på vardagarna (helgledigheten följer ett separat schema). Nu måste vi räkna ut hur mycket fritid jag har sammanlagt på vardagarna under en vecka, det gör vi genom att först räkna ihop det totala antalet timmar.
Ett dygn = 24h. antal vardagar per vecka = 5. 5x24h = 120h.
Av dessa 120 timmar måste vi först dra av sömntiden, jag brukar oftast sova mellan 00.30 till 6.30, ett barn kan räkna ut att det är 6h, på 5 dagar blir det (5x6h) 30h.
120h - 30h = 90h. Men vi är inte klara ännu, jag går i skolan också. För att räkna ut hur länge jag går i skolan får vi göra en generalisering, oftast sträcker sig mina skoldagar mellan 8.00 - 12.30 (4.5h) + 80 min färdtid dit och tillbaka, sammanlagt 5h 50 min, på fem dagar blir det; 5x5h + (5x50 min) = 25h + 4h 10 min = 29h 10 min. 90h - 29h 10 min = 61h - 10 min = 60h 50 min.
Det tar inte slut ännu, jag lägger i medel ner 35 min på läxor och 20 min på att fixa mellanmål varje dag vilket ger (35 min + 20 min)x5 = 5x 55 min = 275 min = 4 h 25 min att dra av från fritiden, 60h 50 min - 4h 25 min = 56h 25 min.
detta är alltså min totala ledighet över en veckas vardagar, det ser ganska så massivt ut, men nu ska jag visa hur mycket tid av det som bloggandet tar (men för att göra uträkningen lättare drar jag av de tjugofem minuterna). De två bloggskrivartimmarna skrivs ut som 2h.
Själva uträkningen blir då 2h/(56h 25 min - 25 min) = 2/56 (= 1/28) = 0,035714285714285714285714285714286 ~ 0,035 = 3.5%.
3.5% av min fritid går alltså till att skriva här, inte så farligt kanske, ändå anser mitt undermedvetna att jag "slösar" alltför mycket tid på skrivandet och jag får "äh, orka"-känslor när jag tänker på att blogga, trots att jag gillar det...
Ibland hatar jag att vara bra på matte.

Efter denna långa sidogång går jag tillbaka till ämnet: Jag tänker ändra på det sätt jag skriver inlägg, mina massiva walls of text kan säga adjöss och välkomna en vanligare sorts inlägg, ca 10 rader som jag kan lägga ner 15 minuter varje dag på att skriva, totalt blir det 1h 45 min skrivande varje vecka men nya inlägg var dag, jag orkar skriva mera och ni får mer att läsa, alla vinner.

Detta inlägg är däremot inte ett 10 raders inlägg, det blir mitt sista jätteinlägg och ska skrivas som ett sådant.

Det var väldigt kul på Multimedian igår. Först fick vi i uppgift att göra en film på Moderna museets filmprojekt, det var ganska grymt. Sedan hade vi en rolig övning då vi skulle dramatisera programmering i sin kärna, det vill säga ettor och nollor. Det gjordes genom att radda upp en massa stolar bredvid varandra och placera en person på varje, om personen satt ner på stolen betydde det "noll" och om personen stod framför stolen betydde det "ett". Vi kunde nu skapa en kodkedja om vi så ville (1010011011 till exempel), men det var ju inte så roligt, för att mer efterlikna programmering fick vi då varsin lapp (som vi inte visade), på den lappen kunde det stå: Stå upp oberoende på vad den som är före dig gör, sitt ner oberoende på vad den som är före dig gör, gör motsatsen av vad den före dig gör, gör som den före dig, gör som den före dig om det är en kille (om det är en tjej gör du motsatsen), gör som den före dig om det är en tjej (om det är en kille gör du motsatsen).
Detta kunde skapa helt slumpmässiga kedjor av ettor och nollor, om bara en person flyttade sig kunde allt förändras totalt. Sedan fick en person som inte satt på stolarna i uppdrag att säga åt två personer att byta plats ända tills "koden" uppfyllde vissa kriterier (såsom: "sista siffran är en nolla", "det finns fler ettor än nollor" eller "de tre sista siffrorna måste vara nollor") det var svårare än du tror (och mycket roligt).
Sist av allt så startades ett grupprojekt, jag och fyra klasskamrater ska tillsammans skapa en hemsida där vi har information om personer som vi intervjuat, själva informationen skall presenteras på ett speciellt sätt och det ska innehålla bilder och ljud. Det är svårt att beskriva men jag lär kunna länka er dit och visa den för er när den är klar.

Idag ska jag förnya mitt pass samt skaffa ett Id-kort, så snart som min bror kommer hem åker vi iväg och lär stå och vänta några evigheter i en kö. Det blir ballt att få ett Id-kort men jag vill inte förnya passet, mitt soon-to-be gamla pass innehåller en bild på mig då jag var tolv år, jag såg helt annorlunda ut då men kan minnas nästan allt från den tiden, den bilden beyder mycket för mig. Att byta till ett nytt pass vore som att lägga den yngre delen av mitt liv ifrån mig och helt acceptera att jag snart är vuxen, tanken gör mig tårögd.

Jag hade en otroligt dålig dag i måndags och det var mest den som hindrade mig ifrån att skriva då (och i torsdags hade jag varit sjuk tisdag och onsdag, så jag var inte helt klar i skallen). Jag ämnade att skriva mer detaljerat om det här men insåg att ingen vill läsa en blogg där jag bara gnäller, så jag skippar det (tacka er lyckliga stjärna). Fast jag kan iallafall nämna att den dåliga dagen är skyldig för att jag i detta nu har träningsvärk hela vägen från skulderbladen till fotsulorna (vem hade trott att man kunde ha träningsvärk i fotsulorna?).

Det här ser ut att duga för ett sista inlägg under det gamla systemet, vi ses imorrn.

Jag har funnit mitt heroin

2009-02-02T15:58:00.000+01:00

Alltså nej, tro inget, titeln är en liknelse (och på svenska). Vad jag menar är att jag har funnit något som kan göra mig lugn, glad och smått distanserad från den värld jag lever i. Jag syftar nämligen på ett konditori som ligger ca 4 minuter gånghastighet från Cybergymnasiet, där bakar de mumsiga kanelbullar och serverar varm choklad som faktiskt är varm (och inte skållhet). De har även mysiga sittplatser och ett exemplar av dagens nyheter inom räckhåll, man trivs som en igelkott i en lövhög (mycket väl). Ibland när mitt liv känns hårt och jobbigt så kan jag lätt gå dit och unna mig själv 20 minuters lycka (för den blygsamma kostnaden av 40 kr).

Nog om glädje, det är en onödig känsla i en monarki (tycks det), jag har viktigare saker att tala om.

Eller faktiskt inte, det här är nog första gången som jag inte känner att jag måste skriva om något som hänt nyligen, vilket ger tid och rum för mig att skriva ner några av mina tankar och dela med mig av dem till resten av världen (eller den del av världen som läser min blogg).

Enligt mig är komedi den absolut bästa film/serie/bok/spel genren, den kanske inte är djup eller banbrytande, men den är (oh i'll just say it) riktigt djävla rolig. Om vi tänker efter lite så inser vi snart att de mest framgångsrika verken i alla medier alla innehåller komedi som genre eller sub-genre, vi pallar inte läsa/se/spela skiten om det inte är nåt skoj i den. Se bara på The Matrix, skulle verkligen så många människor lägga den som no.1 favourite movie ifall den endast innehöll ball filosofi samt awesome action scener? Troligtvis inte (fast matrix lobby scene är kickass), visst skulle folk uppskatta den, men troligtvis skulle Mr. Averageguy inte orka hänga med i storyn så länge att han kan förstå de balla teorierna om det inte vore för de små humoristiska detaljerna (hö hö, han fick ett slag i halsen). Små roliga saker i den mest seriösa omgivningen kan göra den så mycket bättre, mer "trovärdig". Livet spelar sina små spratt på allas bekostnad (fast även till allas nöje), det är lika bra att man omfamnar det faktumet och sedan använder det till att göra något Äg till Ägigare (om jag fortsätter använda svenska språkets ord på det här viset kommer jag bli jagad och misshandlad av svenskalärare, men jag accepterar det om än bara för att uttrycka mina känslor på mest passande sätt).

Nu är förstås komedi som sub-genre inte det enda rätta sättet att använda sig av humor för att skapa nåt grymt, "rena" komedier sätter djupa spår i våra sinnen, och visst är de hysteriskt roliga. Jag vill rikta allas blickar mot The Hitchhiker's Guide to the Galaxy för att visa ett gott exempel på hur en bok med komedi som genre kan ta världen med storm. Det finns ingen jag känner, vare sig de har läst boken eller ej, som inte slänger en extra blick varje gång de ser talet 42.

I have made my point, there is no more for me to say.

innan jag avslutar detta inlägg (som är bekvämt kort för en gångs skull) så vill jag bara säga

Don't Panic

So we're cool, right?

2009-01-28T14:28:00.000+01:00

Ja, det har gått en tid sedan mitt förra inlägg.
Nej, jag planerar inte att överge bloggandet.
Jag bara presterar dåligt när jag inte har en deadline (en självinsikt jag fick nyligen).

Som vanligt har det hänt mycket under tiden jag inte skrivit, så jag ska inte dra ut på tiden, men jag känner att jag borde säga nåt om titeln, så som jag brukar göra (typ, kanske). Det är en typisk fras man hör i olika filmer och den har nåt att göra med min brist på inlägg, tycker jag iallafall, hursomhelst så är jag nöjd med den (och därmed basta).

Kronologisk ordning är som vi alla vet bara en myt så här kommer alla nämnvärda händelser som.. eh, hänt på sistone.

Idag var en bra dag. Visst hade jag problem med att stiga upp, kanske lyckades jag inte få i mig nån frukost, men mitt initiativ att göra hempressad apelsinjuice (den som stavar det "jos" får en smocka) belönade mig med en dryck fylld av hopp (fast inget "fruktkött", sånt bara sabbar konsistensen). Första lektionen var multimedia, ett nytt ämne som det nya period 3 schemat har skänkt oss (har även börjat med idrott, naturkunskap och mediekunskap). Läraren var dock 40 minuter sen, det trevliga var att en annan lärare släppte in oss i lektionssalen (som var en datasal), så man hade ganska trevligt medan man väntade. Lektionen i sig var också skoj, då vi för tillfället arbetar med flash och får underhålla oss med att rita blobbar som blobbar (blobbar är både ett substantiv i plural och ett verb, intressant).

Min dag fortsatte vara en bra dag tills jag fick veta att nästa lektion var engelska (hatar lärarn, minns ni?), men den bra dagen räddades av att hon kom sent, och då hade jag redan hunnit leka hänga gubbe med klasskamraterna (dörren var olåst och en klasskompis har en whiteboard penna, vet ej varför). För er som är intresserade så var ordet jag hängde på "Princip" och jag hann rita både ansikte och fingrar innan man kom på det. Engelskalektionen var ganska lindrig, det var bara lite (halvtaskiga) försök att få min klass att tala mer så jag (som redan talade tillräckligt, om inte mer än resten) kunde sova under 98% av lektionen.

Till sist så var det naturkunskap, det ämne jag varit mest oroad över, inte kunde väl min bra dag överleva något sådant. Jag hade fel, mycket mycket fel... (In the good kind of way). Min naturkunskaps (Nk) lärare, Robert, är världens roligaste lärare. Han är svår att förklara, men det är bara en mycket speciell person som hittar på ett så underbart koncept som "veckans död", veckans död går ut på att Robert en gång i veckan berättar om ett sätt för alla vi i hela världen skulle kunna förintas bara sådär. Idag fick vi höra om hur solen skulle kunna ta kol på oss ifall den helt slumpmässigt skulle få för sig att börja expandera och bli en supernova (vi skulle dock brinna upp innan det hände). Det enda syftet med Veckans död är enligt Robert "att mot slutet av terminen ska er självkänsla ha krossats så hårt att ni mediaelever förlorar all respekt för liv och därmed klarar av att kliva över lik för att få det bästa scoopet". Har jag sagt att han äger?

När vi slutat förklarade Madde att hon hade missat sitt tåg och nästa skulle gå om en timme, det blev mitt uppdrag att underhålla henne (enligt de oskrivna reglerna, nån borde göra en pocketversion av dem så jag kan hålla reda på sånt), det var inget tråkigt uppdrag så jag klagar inte, speciellt eftersom det ledde till en annan trevlig händelse. Madde var hungrig och beslöt sig för att köpa godis (nyttig kost är en myt), inne i affären stötte jag på Emil, en god gammal vän från högstadiet. Under det korta mötet hann jag iallafall presenteras för hans nya vänner och flickvän och jag fick höra att han väntar på ett blogginlägg här (vilket var droppen som fick bägaren att tippa över. Bloggskrivarmässigt alltså, jag blev inte arg på något vis), det var trevligt att träffa honom. På tunnelbanan till T-centralen träffade jag även på Molly (en konventare), det är lite roligt hur man stöter på flertalet bekanta vissa tillfällen och senare inga alls.

Jag var på Uppcon (09) förra helgen, nordens största konvent. Roligt var det, även om jag inte kunde komma in på cosplayuppvisningen (den bästa delen av konventet), det blev till att spela roliga japanska kortspel istället (nej, jag tänker inte skriva en detaljerad loggbok om uppcon, det är inte så roligt och jag pallar ändå inte).

Under de senaste fyra dagarna har jag haft ett "Dead like me"-maraton och tittat igenom alla 29 avsnitt, den TV-serien var underbart bra och det är en skam att den avbröts. De goda nyheterna är att redan den 17:e Februari kommer Dead like me filmen (Dead like me: Life after death), I'm so gonna watch that.

När vi ändå talar om filmer på bio vill jag påminna om Coraline. Jag tänker upplysa hela världen om den och sedan se på den med alla som vill (samtidigt, jag har bara ett presentkort och vill inte spendera pengar på samma film igen).

Mitt rum är nymöblerat, med en mysig ny datorstol samt tillräckligt mycket plats för att mer än en person kan vistas här, faktiskt tillräckligt mycket plats för att ha ett lan med några gamla kompisar... (ni vet vilka ni är, kontakta mig över msn).

Jag borde börja göra bloggen mindre dagboks-aktig och mer blogg-aktig, jag får börja arbeta på det iochmed nästa inlägg (som jag nu lovar mig själv ska vara nästa måndag, deadlines are my thing).

Nästa uppgift i engelska är att skriva en "essay" (det heter uppsats på svenska, argh på min engelskalärarinna och hennes svengelska) om ensamhet, jag kanske kommer berätta lite om vad jag tänker skriva då, ensamhet är trots allt ett intressant ämne.

Jag måste bara få det här ur mig: Engelskalärarn sa faktiskt "Vi kommer ha som uppgift att ni ska skriva en essay om loneliness de följande veckorna". Det lät som rakblad i mina öron (en udda metafor men ni förstår poängen).

Det var nog allt för idag, nästa inlägg lär bli mer intressant.

"Jag borde nog sluta upp med citaten, de börjar kännas ostiga"
- Joakim Hedström

Yarr! Ye be pirate?

2009-01-09T15:27:00.000+01:00

Tvingar mig själv att skriva ett blogginlägg efter att i en vecka följt filosofin: Jag gör det så snart jag är klar med det här... Och det här, det här med.. och det... Jag gör det imorrn.

Forgive me bloggers for i have sinned, it's been nine days since my last inlägg (giving speeches for dummies: Always try to open with a joke). Har jag redan sabbat mitt wannabe-nyårslöfte? Kanske, men jag försöker så gott jag kan. Det har hänt en hel del på dessa nio dagar som gått, speciellt med tanke på att jag skrev under dagen på nyårsafton och därmed har ett nyårsfirande att rapportera.

Nyårsfirandet var trevligt (om än lite händelselöst), som traditionen säger (alltså, lokal tradition, inte allmän) så började allt med att vi käkade en väldigt sen lunch i form av våfflor och hallonbubbel, med spontant smällande av bordssmällare (de heter smällare för att de smäller när man drar i snöret alltså), precis som förra året så gick min "stubintråd" av när jag drog i den, jag börjar undra om nån driver med mig. Nästa del av nyårsfirandetraditionen (woah, långt ord) var det årliga brädspelet, i år var det Besserwisser som gällde, nytt spel som passande in klockrent på majoriteten av de närvarandes personligheter (Viktigpettrar är vi allihopa..), mitt lag vann inte. Men det var skoj ändå, jag lyckades först råka sabba för laget genom att övertyga de andra om att svaret de kommit på var fel (det var rätt). Sen fick jag bevisa min visdom med att desperat försöka övertyga dem om att mitt svar var det rätta men de höll fast vid sitt (felaktiga) svar.

Efter spelandet var det dags för det årliga fackeltåget, så vi traskade (i kylan) den dryga kilometern till den andra familjens hus (för att minska förvirring: Det var 3 familjer inblandade, 6 vuxna och 5 "ungdomar", även om 3 av dessa ungdomar var 18 år fyllda). När vi var framme där var det dags för den tråkiga delen av nyår, det vill säga småpratet. Medan några var och hjälpte till med att förbereda middagen så satt resten av oss i vardagsrummet, de vuxna var beväpnade med champagneglas och vi "ungdomar" satt och smuttade på julmust (borde döpas om till vintermust, ingen bryr sig om att jul var förra veckan).

Det är inget fel med denna stämning, nej nej, det är trevligt att sitta bland människor i spridda åldrar (eller mer i stil med två oppositioner, en del var i åldern 16-18, den andra vägrade ge sin riktiga ålder utan refererade till sig själva som "40+"). Det enda problemet med en sådan situation är att talesämnet endast är vuxna saker, de talar om jobb, banklån, lågkonjukturen och annat som är oförståeligt för stackars studerande "barn". Vad som har ökat bitterheten med dessa diskussioner är att iochmed att tiden går så åldras vi ungdomar, till den gräns att vissa av oss faktiskt förstår vad de snackar om och kan bidra till samtalet. Dessvärre så är dessa individer endast de äldsta av ungdomarna, och jag (som är yngst) kunde endast sitta i soffan och dricka julmust med en min som om jag kunde relatera till deras ekonomiska problem (Trååååååååååååkiiiiiiiiiiiigt).

Enough with the skitsnack (jag kan inte fatta att jag skrev en hel spalt endast om "soffdiskussioner"), efter tråkigheterna var det dags att hugga in på middagen, mumsigt värre (i år var det finstekta köttbitar indränkta i rödvinssås med lite ungsfriterade potatisar på sidan). Efter middagen så släppte stämningen tillräckligt mycket för att vi ungdomar kunde gå till övervåningen och spela datorspel/se på halvskojiga youtube-klipp, inte direkt kunglig underhållning (men mycket bättre än att sitta i vardagsrummet).

Efter lite skrattande var det även dags för efterrätten. Den var fixad av "mästerkocken" bland vår vuxenskara (det är för övrigt tradition att han gör efterrätten varje nyår) och den killen vet vad han gör. För att inte sukta eller misslyckas med att beskriva upplevelsen så kan jag bara konstatera att efterrätten var oerhört ätbar (mmm...). Efter mer tid spenderad på övervåningen (som inte var lika mycket för skojs skull som för att fly ifrån de lite väl förfriskade föräldrarna) var det äntligen dags för tolvslaget (det var ett litet skämt där). Jag blev lite less då årets fyrverkeri inte var så spektakulärt samt att man också var tvungen att stå och frysa som en annan istapp bara för att se på det.

Sen var det mest strötid och efter det så var det hög tid för hemgång och så var nyår slut.

Jahapp, det var rätt maffigt bara att skriva om nyår (och kanske inte så intressant att läsa befarar jag) men nu är det gjort och det ser rätt fint ut på långt håll. Jag har hursomhelst fortfarande några saker kvar att skriva om (lovet tog inte slut efter nyår ju), först och främst var det en massa sovande de kommande dagarna ("no shit sherlock").

Sen hände det en trevlig sak på den 4:e, det var nämligen dags för en animeckaträff och denna gång skulle vi till en karaokerestaurang (som jag tror de kallas, jaja). Hela den dagen var skoj, man hade trevligt sällskap, många att tala med, god mat, mysig stämning och en massa karaokesjungande. Jag kände mig stolt över min insats som sångare (även om jag kanske valde lite väl många beatleslåtar), det var extra kul mot slutet när ingen hade någon låt som de ville sjunga längre utan vi missbrukade mikrofonerna till lite allsång av disneylåtar (man kände sig riktigt härlig efteråt).

Skolan började den sjunde (i was in despair) men det var helt okej, eftersom skolan egentligen inte började alls. Efter en kall tunnelbaneresa till skolan fick jag på plats veta att den del av skolan som jag skulle ha lektioner i hade varit nedkyld under hela lovet och var i det närmaste nedfrusen, det blev sammanlagt 3 håltimmar att glädja sig över. Jag plockade på mig mitt busskort i expeditionen och tog mig hem, det enda som var negativt med första skoldagen var att jag inte hann värma upp mig under hela fram-och-tillbakaresan, över en timmes exponering till ohälsosamma mängder kyla gav upphov till den sjukdom vi alla känner till som "lätt feber".

Lätt feber är jobbigt eftersom man mår tillräckligt bra för att gå till skolan men den spontana huvudvärken och den ständiga tröttheten är jävligt irriterande och man drar sig inte för att upplysa ungefär alla i sin närhet om sitt missnöje (vilket leder till en allmänt dålig dag för alla).

Nåt som det glädjer mig att skriva om är att jag äntligen fått min årslånga önskan i uppfyllelse, jag ska nämligen äntligen börja gå på gitarrlektioner (tjohoo!). Det är bara en tidsfråga innan jag kan rocka sansen ur varenda människa jag stöter på (typ asså).

Jag har själv lagt märke till hur stora delar av detta inlägg skiljer sig från min normala stil, det beror i huvudsak på att jag i detta nu är (wait for it..) Vrålhungrig, precis som de flesta superhjältar har en svaghet så tycks min förmåga att skriva bli kraftigt limiterad när jag går på tom mage.

Det påminner mig, jag borde ta mellanmål.

- I'm here because of you

Stop. Hammertime!

2008-12-31T14:15:00.000+01:00

En månad har återigen flugit förbi i mac2 (om jag inte har blandat ihop några förkortningar så lär det där betyda ljudets hastighet x2). Nu är det december som försvunnit, en tragisk förlust eftersom det finns så mycket att skriva om just i december (Julkalendern, Lucia, Sista dagarna av första terminen på första året i gymnasiet, Jullovet, Komucon1, Julafton, Julklappar, Nyår och lite annat smått & gott).

Jag tänker göra mitt bästa att berätta om dessa i retrospekt (som tydligen inte är ett ord enligt Word, jag som trodde att det ordagrant var latin för Retro = Dåtid. Spekt = Seende, vilket tillsammans skulle betyda nåt i stil med "tillbakablick").

Julkalendern. Kanske bra, kanske inte. Hursomhelst så kom jag till slutsatsen att den var riktad till för ung publik för att jag skulle uppskatta den (inte alls som de härliga ålderslösa julkalendrarna från förr), jag hoppas iallafall att många barn kunde finna glädje i dess simpla skämt och överdrivna löjligheter (oh shi- jag låter som en gammal sur krigsveteran).

Lucia, den skumma högtiden som svenskarna inte har nån anledning att fira (hon var väl ett katolskt helgon..?). Som tur var slapp jag gå upp en timme tidigare för att titta på lucia som jag gjort varenda sabla år fram till nu, den inföll nämligen på en lördag och skolan var inte såna som såg till att anordna nåt en dag för tidigt bara för att. Så jag kunde sova lugnt och glädjas åt att vi blev bjudna på julmust till skollunchen (första gången jag smakade Nygårda julmust istället för Apotekarnes, jag har funnit en ny favorit).

Sista dagarna av första terminen på gymnasiet. En mytomspunnen tid som jag aldrig trodde skulle komma, fast det gjorde den, skitfort. Nu borde jag kanske hålla ett tal om min tid på gymnasiet och mina förväntningar samt hur det har varit, men eftersom jag faktiskt redan har skrivit om det här i mina tidigare inlägg så säger jag "näh" och går vidare till slutklämmen. En sjättedel av gymnasiet avklarat, det går fort framåt och är skoj.

Jullovet är skönt, jag får den vila och allt saktas ner lite för mig (tro't eller ej, tiden går snabbare när jag har skola än när jag har lov. Jag skyller på halvdagarna), jag kan glida tillbaka till mitt (legendariska?) animetittande, samt börja spela mer Wow (i nätta mängder, låter det inte komma i vägen för vänner & dylikt). Jag har dock lyckats vrida mitt dygn nånstans åt pipsvängen (Ronja rövardotter gick på teve under julaftonsmorgonen), som praktexempel vaknade jag idag klockan 12.34 efter att ha läst till sisådär klockan 03.06 på natten/morgonen/whatever.

Komucon1. Vad jag vet så har jag inte skrivit om det tidigare (eller?), hursomhelst så var det ett konvent arrangerat av min klasskompis Madde (som också går under smeknamnet Komu därav konventets namn). Det var ett mycket mysigt konvent i en liten lokal med trevliga människor, istället för att revolvera runt Manga/Anime/Cosplay/TV-spel som alla andra konvent gör, så tycktes Komucon1s huvudinriktning vara att prata med alla andra nördar, det var mycket tillfredsställande och jag har fått nya vänner tack vare det. Det var bara en sak som gjorde att konventet misslyckades lite, Madde blev sjuk precis den dag som konventet skulle börja (mycket tragiskt och synd om henne). Man kunde inte hjälpa att känna lite skuldkänslor när man hade så skoj då hon stannade hemma och var sjuk under sitt egna konvent, fast allt ordnade sig när hon kom tillbaka på sista dagen (And there was much rejoicing).

Julafton, den längsta dagen på året (trots att den är strax efter den kortaste dagen på året). Man går upp klockan 10 och känner nån sorts stress och förväntan inför gästerna som ska komma och paketen som ligger och trycker under granen. Dock så inser man strax efter att man druckit en kopp te och läst klart serietidningen man fått i julstrumpan (eller i mitt fall; från granen) att det faktiskt inte kommer hända nåt förrän klockan 15 då gästerna kommer och man samlas runt Kalle Anka (på wide-screen TV, ballt). Vi gör ett tidshopp fram till dess eftersom inget hände därimellan, det här var första året som jag tittade kritiskt på kalle anka programmen. Det var intressant och lärorikt, det enda som störde mig (förutom min hatkärlek till den svenska dubbningen av alltihopa) var det sista av de två extraklippen som inte kunde vara nåt annat än taskig smygreklam för disney/pixars nya film (Bolt - nästan hjälte. Bah, humbug). Och sen fortsatte Julafton, julmaten gled ner i kistan (med viss protest) och glöggen började kallna tills vi äntligen fick besök av jultomten. Dock så var jultomten denna gång spelad av en kvinna, jag ogillade det så mycket (jag ogillar hela tomteillusionen i allmänhet, stackars barn som blir lurade, ännu värre när det är dåligt spelat) att jag gömde huvudet under en soffkudde och darrade på trumhinnan (en färdighet som alla har fast ingen orkar starta en konversation om det) tills det var över. Iallafall så betydde tomtens ankomst att julklapparna skulle öppnas, med mig som tomtenisse (alltså, jag tar på mig en tomteluva och får uppdraget att läsa namnen på paketen och ge dem till respektive individ).

Julklappar. Jag har säkert skrivit och berättat vad jag fått i julklapp minst 5 gånger på denna knappa vecka som gått, inte så många gånger kanske, men det blir tjatigt efter ett tag. Så jag gör en snabb summering av det istället, ifall jag glömmer nåt så är det ödet.

Jag fick en ny (och högt önskad) Mobil, som just nu ligger bekvämt i min högra ficka, planerar att skaffa en fin kedja till den på Uppcon.

Jag fick fem nya böcker, stressläste klart Brisingr för att börja med en av dem.

Jag fick ett par drakunderlägg, svår att beskriva, självklara när man ser dem.

Jag fick ett USB-minne på 4Gb, det kan komma väl till pass i skolan.

Jag fick andra saker som helt enkelt inte går att minnas just nu.

Och det var det, typ. Dags att tala om det nya året.

Jag ser fram emot 2009, det är mycket som händer då, kanske får jag äntligen börja med gitarrlektioner (som jag sade att jag ville börja på förra nyår), kanske kommer Uppcon bli jätteskoj, kanske kommer min bror att ta stundenten i all sin prakt, kanske kommer jag fylla sjutton och känna mig som en ung man istället för en typisk tonåring, kanske kommer World of warcraft live action filmen inte bli en flopp, kanske kommer Final Fantasy versus XIII bli mitt favoritspel, kanske kommer jag få superkrafter. Vi får se vad som händer.

En del säger att nyårslöften är löjliga, jag håller med. Men om jag ändå ska göra ett löfte kan jag lika gärna hänga på när alla andra gör det, Jag "lovar" att nästa år ska jag satsa på att skriva i min blogg mer frekvent, det är faktiskt ett stort nöje.

Det var allt för idag, ha det så bra och drick inte bara för att det är nyårsafton, ingen gillar fulla ungdomar som spatserar runt på natten.

Your destiny - if you wish 
Any sort of world 
Can be yours

My life, where art thou?

2008-12-01T15:46:00.000+01:00

Poff! Där försvann november. Holy shit alltså, det är redan december och om sisådär tre timmar kommer jag sitta framför teven för att se om julkalendern i år är sevärd (jag är mycket skeptisk såklart, men man kan alltid ge den en chans. Mysteriet på greve holm, how i love you...)

Jag har hört att om man inleder en konversation med ett helt off-topic ämne så blir det mycket lättare att smyga in de jobbiga fakta man måste förmedla. Okej, jag vet att jag avslutade mitt förra inlägg med att jag skulle uppdatera snart, jag veeet att jag har sagt "jag ska försöka skriva senare" och jag Veeeeeet att öh.. vet faktiskt inte, men upplägget med att spela över på "vet" var för bra för att inte användas.

Nu är jag iallafall här igen, som ett dubbelavsnitt av Naruto Shipuuden efter ett par månaders fillers, redo att ge er hopp och "yeah!"-känslan bara för att tonas ner efter sisådär två-tre strider med alltför många extreme close-ups (för er som inte går media/film & drama kan jag berätta att extreme close-up är en inzoomning på en karaktärs ögon så de täcker hela bildrutan).

Det har hänt fett mycket denna månad (woo! lyckat spontant användade av det urmodiga uttrycket "fett"), jag har fått goda vänner i skolan (Flum i stora mängder), vi har fått en ny engelskalärare (hon är som Birgit Jagrén + Elisabeth Eriksson / 3), jag har påbörjat ett intressant mediaprojekt (som ska vara klart om två veckor. Uh oh), jag har börjat läsa metro på tunnelbanan varje morgon ("Så det var där metrotidningarna låg, ahaaa"), Wrath of the Lich King har kommit ut (Level 80 Death Knight med 2 st tier 7. Booyah!), Det har kommit minst 10 nya medlemmar till Animecka (öh.. yaaay?), nån intelligent person har hittat på masskonversationer på msn med animeckare (det var ett tag sen. Vi borde göra det igen, och oftare), en ny Warcraft bok har kommit ut (Night of the Dragon, yaaay! *hoppar som en fangirl*), Jag har önskat mig en ny mobil i julklapp (och om mina föräldrar gör som de brukar så får jag det jag vill), Det har snöat! (och töat..), Vi har börjat se en japansk film på japanskan (och den är bra, jag blev positivt förvånad), Mamma har sagt att vi förhoppningsvis skaffar en till hund i sommar (det är långt kvar men yaaaay! för det ändå).

Det där var en så lång och dåligt indelad mening att min nuvarande svenskalärare skulle peka på den och säga "Men Joakim..", jag bryr mig inte direkt, den var kul att skriva och ett effektivt sätt för mig att summera det som hänt utan att skriva en femsidig uppsats som skulle vara smått uttråkande efter sisådär ord nr 721 ("Troll" skulle det ha varit) men jag hade nog fått MVG för den ändå.

Jag har sett på heroes varje vecka och jag gillar verkligen säsong tre, tvåan kan slänga sig i väggen. Den 6:e Januari kommer Scrubs tillbaka *Glädjeskri* Dessvärre har jag inte sett ett dugg anime på evigheter (förutom Dead Leaves men den var en klass för sig..). Mycket manga och webcomics har dock ätits upp i mina ögon (kan det uttrycket missförstås?), yay för de som scanlatar, nay för att D.gray-man är on hold.

Javisstja, jag glömde. Jag har fått en ny hatt av mamma, den är rätt fin (och mycket bekväm) men jag föredrar nog formen av min gamla hatt. Vad som är bra är dock att jag planerar besöka en hattaffär och skaffa en (eller fem) till.

Varför lade jag inte bara till det där stycket i texten där uppe? Det hade förenklat och sett bättre ut, håhå jaja.

Sablar, mitt te är kallt!

- All I want for Christmas, is you! (snö alltså)

Decision pending, please wait

2008-10-27T18:02:00.001+01:00

Jag gillar inte dagens Titel, men den passar på sitt eget lilla vis, men till saken.

Jag har inte skrivit ett dugg på snart två veckor, jag måste bara göra klart att jag inte tröttnat på bloggandet, jag har tänkt igenom hur jag ska skriva detta säkert över tio gånger, men i slutändan så improviserar jag. Så varför har jag inte skrivit? "Damn, what a good question". Själv är jag inte alls säker på svaret, det har funnits massor att skriva om men ändå har jag inte uppdaterat här. Kanske är det så att jag har svårt för att börja skriva just när jag har mycket att kunna skriva om (det är dumt) men det verkar så iallafall. Men nu läser du ju ett inlägg, så allt är väl,

Jag har under de senaste dagarna fått höra en hel del om hur folk faktiskt vill att jag uppdaterar, det är smickrande och oroande på samma gång. Jag är rädd för att få storhetsvansinne, för jag tror att folk med storhetsvansinne inte är bra bloggare (eller hade Stalin en blogg?).

Nu ska jag ta och gå igenom allt jag kunnat skriva om under de tidigare veckorna så att ni får se vad ni missat (ej i kronologisk ordning).

Nu är det höstlov för de flesta, inte för mig, min skola har istället VTFF (Vecka Till FörFogande), man skulle ju kunna tycka att de borde kalla det VTF (Vecka Till Förfogande) eftersom förfogande är ett ord (som börjar låta skumt i mitt huvud då jag tänkt på det så många gånger), fast de kanske insåg att VTF är mycket likt WTF (What The F*ck), och då skulle nog ingen tagit veckan seriöst (inte för att så många gör det ändå, typ 40% av alla elever skolkar denna vecka, antar att de vill hänga med sina vänner). Hursomhelst har jag VTFF att tacka för den träningsvärk i benen jag har, vi hade nämligen idrottsdag idag och jag simmade, det var lagom kul, imorrn ska vi se på samt diskutera en film, i övermorrn är det filmeffekter (tänk matrix), men torsdag och fredag är lediga.

För lite över en vecka sen var jag på spelkonvent (ML:expo), jag är mycket säker på att jag skrev om det i mitt förra inlägg, så ni vet nog vad jag talar om. Hursomhelst så var konventet skoj, även om det var ganska få människor (max 50 pers, relativt lite ur konventsynpunkt), jag spelade många spel och gjorde inte för illa ifrån mig på Super Smash Brothers Brawl turnerningen (bäst av de sämsta, om du frågar mig).

För exakt en vecka sen fick jag besöka en psykolog, det är lite svårt att skriva om eftersom jag knappast tänker gå in på detaljer men ändå inte tänker hålla fast er vid frågan "gick det bra hos psykologen?" då den är oerhört svår att svara ordentligt på. Jag kan iallafall konstatera att jag berättade om mina tankar och bekymmer och hon lyssnade och såg faktiskt ut som om hon förtsod (eller försökte förstå, jag hade lite svårt för att beskriva ordentligt). Hon gav mig iallafall beröm för att vara så uppmärksam om vad jag själv tror kan ha orsakat mina.. öhm.. (jag tänker inte säga vad).. Problem.

Eftersom VTFF markerar mitten på terminen för oss så har jag fått omdömen i de flesta ämnen, jag ligger på MVG-nivå i en hel del av dem (speciellt japanska, woo!), det gör mig ganska glad och jag hoppas jag kan hålla samma nivå i fortsättnigen (eller såklart höja mig, men man ska inte ta stora kliv över hala stenar).

Jag var på ett LAN med mina ex-klasskamrater (9B i södra ängby skola), vi hade mycket skoj och skämtade nästan lika mycket som spelade, sånt är härligt. Jag lyckades även vara den bästa spelaren i ganska många fall, så när jag på söndagen trött tog mig hemåt kunde jag känna mig som en vinnare, det var trevligt.

Jag tror det där täcker allt, dags för Jockes tankehörna (i hatten):

Vad fasen är "Jockes tankehörna (i hatten)" då? Inte fasen vet jag, men det låter skoj. Vi kan väl nöja oss med att säga att det är den delen av bloggen där jag bara spammar (för er som aldrig sett internet förut: Spamma = skriva mycket text med lite "läsvärde", antingen upprepat eller varierat) tankar.

Min brorsa har fått sin 18:års present av mamma & pappa, en sprillans ny helt egen dator, jag är smått avundsjuk (men jag får iallafall min ifred).

Min bästa vän har fått Fable 2, jag vill titta på (men förvånansvärt nog inte spela)

Min bästa skolvän (han stiger i rankerna varje dag) börjar kännas allt "vänligare", sånt är trevligt.

Vad fasen hände med mina gitarrlektioner? (Ha! Började inte på "Min" den här gången)

Jag vet inte om "Jockes tankehörna (i hatten)" kommer vara ett återkommande element (recurring element, jag gillar det uttrycket), jag får se ifall folk uppskattar det.

Nu är det dags att avsluta dagens inlägg, jag hoppas det kan täcka upp för det mesta ni gått miste om, förvänta er fler inlägg snart, jag börjar känna skrivlusten brinna i mina fingrar igen.

- "Did you really think you could win against me?"

But if we would happen to happen before that happened, would'nt that make it not happen at all?

2008-10-15T21:48:00.000+02:00

Jag är lite osäker på varför jag tycker denna rubrik passar, men det är inte mitt största bekymmer just nu.

Jag har inte skrivit något på en vecka, vilket betyder att jag bara skrev ett inlägg förra veckan, såhär känner jag om det: Sablars urbota idiotiska förbannade nedriga järnspikar!!!

Vilket kan tolkas som att jag inte riktigt är nöjd med mig själv, med all rätt. Mitt mål var ju faktiskt att hålla mig på två inlägg i veckan, nu är det förstört, det är illa. Eller egentligen så är det inte så förvånande, jag har ju vid flera tillfällen pekat ut hur bra (eller ska man kalla det dålig?) jag är på att säga emot mina tidigare påståenden. Det är iallafall ingen idé att låta det här gå till mitt huvud och göra min blogg till en emodagbok (fast jag längtar fortfarande på att Emodagboken ska bli klar, kudos till skaparen av sajten) så jag ska tala lite om de roliga sakerna som har hänt denna helg.

... Varför har jag inte skrivit om det tidigare i veckan!? Det tycks nästan som om jag skriver mindre när jag har något att skriva om, det är tamejtusan inte vettigt.

Hursomhelst, i lördags var jag på en s.k animeckaträff, vilket är ett möte för de som är medlemmar på online communityn Animecka (ett animeforum, med inslag av manga, TV-spel och annan japansk kultur), först träffades vi i stan och gick till SF-bokhandeln och Comics Heaven tillsammans, sen drog vi hem till mig för att spela TV-spel och baka (vi köpte även sen lunch/middag på vägen). När jag väl tänker på det så är det ju ganska dumdristigt av mig att låta halvt okända människor komma in i mitt hus, men jag hade väl tur och inget spårade ur, allt som allt var det en mycket lyckad och trevlig dag.

Det där blev kortare än jag trodde, men det är svårt att gå in på detaljer utan att förvirra folk. Söndagen därpå var mycket trist, den gled förbi sådär som söndagar gör och vitt som det var så var det måndag, jag var så trött att jag kom för sent till första lektionen (men det gjorde ingen större skada).

Sen kan jag berätta att jag denna helg (från och med fredagen) ska åka på ML-expo (ett TV-spels konvent), jag kommer befinna mig i mitt rätta element för ett tag, det kommer kännas befriande.

Bara för att jag kan så ska jag förlänga detta inlägg ytterligare med lite tankar istället för verklighetsskildringar. Jag har en hobby/mani/blandning av de båda att tänka mitt liv och de situationer jag hamnar i som om allt vore en film eller en bok. Jag ser de stereotypiska karaktärerna i alla människor, jag ser den självklara handlingen utspela sig framför mig, jag ser den typiska kulissen i min omgivning, och självklart så är det jag som är huvudkaraktären (jag är bara liiite egocentrisk). Att tänka såhär gör egentligen min vardag lite roligare, att förutse hur nån ska reagera och sedan ha rätt är en härlig känsla. Men det kan också bli lite problematiskt, ifall jag har fel så känner jag mig mycket oförberedd på vad som kan hända och det slutar med att jag blir väldigt defensiv av mig (nu börjar det bli för dramatiskt här, jag sparar resten till den psykolog jag ska träffa nästa måndag).

Nåt jag också ofta gör är att fundera på hur jag skulle berätta om en händelse ifall jag skulle skriva en självbiografi på min ålders höst (det var bl.a sådana tankar som fick mig att starta den här bloggen också), Ibland kan jag tänka ihop (är det ett uttryck?) ett stycke ur denna påhittade självbiografi som nästan låter som ett citat ur de välkända och kanske bästsäljande biografier vi får lära oss om i svenskan. Det får mig att tänka nåt i stil med: "Men mitt liv är inte lika dramatiskt som det är för de "riktiga" biografiskrivarna, trots att det på grund av mitt ordval låter så. Eller kan det vara så att de kända biografierna är så dramatiska bara för att författarna har gjort det så med sitt orval? Kan jag då skriva en sån biografi?".

Jag gillar tanken (jag hoppas att ni fattade, den var svårare att lägga i ord än jag trodde), kanske ska jag försöka ge er ett smakprov på min ännu inte existerande självbiografi nån gång? Vi får se.

Det här får räcka för ikväll, kanske kan detta inlägg vara lite av en kompensation för bristen av ett inlägg förra veckan? (troligtvis inte), hursomhelst så hoppas jag att jag klarar av att skriva nåt nu på söndag iallafall (vilket är den enda dagen jag kan skriva på den här veckan, jag kommer vara på konvent fredag till söndag, och tanken på att skriva imorrn är inte så lockande), jag vill inte fastna på endast ett inlägg i veckan, det vore bara dåligt av mig.

På återseende.

- "When nothing else works, use fire"

Monday Midtime Madness

2008-10-08T15:38:00.000+02:00

Jag kom på den här titeln i måndags och ämnade använda den då, men jag kom aldrig till att börja skriva ett inlägg. Jag ville dock inte vänta till nästa måndag och använda den då istället, eftersom jag kanske skulle glömma den. Visst låter det som ett namn på en beatles låt? Eller en okänd bra film? Kanske en intressant gammal bestseller bok? Det passar in på mycket, jag känner mig nöjd.

Det är nästan en vecka sen mitt förra inlägg, dåligt Jocke (som en viss person kanske hade sagt), jag ska försöka blidka er med att skriva ett jäkligt långt inlägg, mycket har hänt de senaste dagarna (så varför i hela friden har jag inte skrivit nåt tidigare??).

Eftersom den svåraste delen är att komma på var början är så tänker jag bara börja med det första jag kommer att tänka på och fortsätta därifrån, även om det inte är i kronologisk ordning.

Jag tror bestämt att jag i mitt förra inlägg nämnde att jag skulle till ett gym i helgen, det blev förflyttat till måndagen istället, vilket inte hade nån egentlig betydelse. Hursomhelst, mina tankar under mitt första besök till ett gym: "Det är jobbigt att gymma" (no surprise here), riktigt jobbigt faktiskt, det slog mig att jag faktiskt inte tränat på något vis de senaste tre åren sen jag slutade med fotboll, och att jag aldrig har tränat överkroppen i större mån. En annan tanke var; "vad tusan är det här för helvetesmaskiner?" vid första anblick såg manickerna uppradade i salen ut som gigantiska konservöppnare, men efter lite handledning fick jag reda på vad de egentligen var. De är tortyrredskap ämnade till att tvinga dig att inta en genant postition och göra onaturliga rörelser med armar och ben, och på något vis ska dessa rörelser ge dig ungefär samma resultat som du hade kunnat ådskakomma med ett gäng armhävningar (men du får göra det sittandes). Vet ni, jag ger upp på den där tankar idén, jag minns inte mycket mer än variationer av föregående tankar. När jag använt några av (helvetes)maskinerna så fick jag pröva ett gångband (som jag tror det kallas), det var första gången jag använde ett och det var en trevlig upplevelse. Jag knallade en hel kilometer utan att ändra min geografiska position och det var barnsligt kul för mig (jag trodde aldrig att det kunde vara så underhållande att gå). Sen avslutade jag med en cykeltur på en träningscykel, av nån anledning inte lika roligt som gångbandet, men jag slapp iallafall underliga positioner...

Nog om gym, nu ska jag berätta om nåt annat. I lördags hade min brorsa sitt födelsedagsfirande (notera: han hade redan fyllt år, men släkten kom inte på besök förrän då), det var ganska trevligt att träffa mina kusiner, farbröder, mostrar, farföräldrar (etc) och andra vänner till familjen. Efter att stämningen blivit tillräckligt slapp lyckades jag snabbt samla ihop några glada typer till att spela rock band (trevligt indeed). Vad som gjorde dagen ännu bättre trots kakor/bullar/tårta och saft var att min brorsas bästa kompis också kom, han hade med sig det Final Fantasy IX som vi lånat ut till honom, så jag blev mycket glad. Själva spelandet började förstås inte förrän dagen därpå, men jag spelade iallafall 10 timmar i sträck (ni som inte förstår hur ett gammalt spel kan ha så mycket spelglädje för mig hänvisas till ett tidigare inlägg), Jag misstänker att jag kommer fortsätta spela så fort jag skrivit klart detta inlägg.

Men jag är inte klar ännu...

Eller hjärnsläpp, jo.

- "Oh my god it's a mirage"

At dawn of the fifth day, at first light, he returned from the east

2008-10-02T20:13:00.000+02:00

Alla som fattar referensen i titeln kan känna sig smått bildade, ni som inte fattar kan känna er förvirrade, då är allt i sin ordning.

Idag känner jag mig allmänt nöjd med mig själv, jag har fått många saker avklarade och haft en helt ok dag. Det roliga är väl att jag i början trodde att dagen skulle bli riktigt dålig då jag försov mig och hade 30 minuter på mig att fixa upp mig inför skolan (vissa kanske tycker det är gott om tid, men jag är en sån människa som behöver vara vaken länge för att mina sinnen ska börja fungera ordentligt). Att engelskalärarn faktiskt kom i tid till lektionen var också ett dåligt tecken (hon brukar alltid vara 10-15 minuter sen vilket ger oss elever en chans att prata lite med varandra på morgonen).

Allt tog dock en ordentlig twist mitt i engelskalektionen när det blev min tur att redovisa mitt projektarbete om "The Three Branches of Government in the United States". Jag hade skrivit allt kvällen innan (ni som läste mitt förra inlägg noga hade nog räknat ut det innan jag nu skrev det). Till skillnad från gruppen innan mig så pladdrade jag på dubbelt så länge och använde egna ord, faktum är att jag blev avbruten av läraren halvvägs (jag talade nog lite väl länge) och fick sedan beröm av henne. Det var mycket skönt att bli av med den press jag haft sen kvällen innan, efter det så fortsatte det bara uppför nöjdhetens (tror inte att det är ett riktigt ord) trappa.

På den oerhört långa rasten mellan engelskan och japanskan satt jag även och pratade (läs: flummade) med de vänner jag fått i klassen, det var mycket trevligt och ledde till skratt (kort summering: Vi sjöng, "dansade", stirrade på varandra samt hade armbrytning).

Japanskan kanske inte var fullt så rolig som den brukar vara (vi fick inte lära oss några nya svordomar eller andra roliga ord, utan fick bara gå igenom hur en mening ska läggas upp), men det var ändå fullt acceptabelt (det är ju japanska trots allt).

När jag väl kommit hem så kunde jag slappna av i några timmar. Läsa lite manga, ta reda på lite nyheter om WotLK samt snacka med min bror var några av de aktiviteter jag roade mig med. Sen bestämde jag mig för att ta tag i min framtid och fixade en del saker:
Jag ska försöka kontakta kulturskolan och se vad som hände med mina önskade gitarrlektioner, jag ska fixa tid med en psykolog som kan lyssna på mig tjata om alla de problem jag har och nu i helgen ska jag gå till ett gym för att träna på min taskiga fysik.

Jag har även haft nöjet denna kväll att prata med trevliga människor på msn (gör jag förstås varje kväll) för att inte tala om att ha "förbättrat" ett porträtt i paint på ett skojigt vis (det lär ha blivit rätt lyckat också).

Jag tror det där räcker med relevant information för ikväll, nu kan jag tala om nåt orelevant. Jag är lite skeptisk mot min idé att använda engelska citat i både titeln och efter varje inlägg, det är oerhört mainstream (men nu är det mainstream att inte vara mainstream... eller, vänta lite nu..) samt att jag undrar om jag ska börja använda smileys i mina inlägg. De är ett så trevligt sätt att framföra sina känslor på över internet :]

Är det nån som vill ta sig tid och dela med sig av sina tankar om detta?

- "That's the most amazing thing i ever saw"

I have returned, more powerful than you could possibly imagine

2008-09-30T17:35:00.000+02:00

Överdriven titel jag vet, men jag känner min skrivlust komma tillbaka till mig som en förövare kommer tillbaka till brottsplatsen (mitt sinne för metaforer och jämförelser är dock lika dåligt).

Att jag inte kunde göra min intrigerande och meningsfulla comeback igår skyller jag på min storebrors inträngande (men trevliga) estetpolare som var på besök (läs: våldgästning) igår. Ja, min bror fyllde arton och de kände att de borde fira honom genom att spela rock band och käka popcorn.

Mitt liv flyter på (är det ett riktigt uttryck?) och jag klarar mig igenom gymnasiet med stolta steg, trots att jag har ett engelska projekt som ska lämnas in i övermorrn (som jag inte ens börjat skriva på). Nästa tisdag ska det vara en temadag där vi får lyssna på en föreläsning om studieplanering, kanske borde jag bara låtsas sova och lyssna i smyg (vill inte verka entusiastisk inför vännerna såklart)...

Jag kan även rapportera vilka tre mål jag ämnar uppfylla inom den snara framtiden (sa jag tidigare att jag inte skulle tala vidare om mina mål? jaja, jag är ju självemotsägelsernas mästare trots allt). Jag planerar att börja träna så att min fysik går från att vara lång och mager till att vara lång, mager och inte svagare än den minsta tjejen i min klass (jag var det i nian, nästan stolt över det). Mitt andra mål är att lära mig spela gitarr, det är lite i limbo just nu eftersom jag skickade en ansökan till kulturskolan för ett tag sen men inte fått nåt svar (but i will not give up!). Slutligen så siktar jag på att försöka fixa min paranoida sida och sluta tro att folk kan läsa mina tankar (det skulle nog göra målet att skaffa vänner lättare att uppfylla).

På svenskalektionen imorrn ska klassen göra ett besök på stadsbiblioteket och välja ut en bok att läsa, en skoluppgift som jag faktiskt ser fram emot (har inte läst en bok på svenska sen en lång tid tillbaka, kanske är det bra om jag tar en paus med engelskan).

Är det nån som stör sig på att jag skriver imorrn istället för imorgon? jag tycks använda det ordet ganska ofta.

Det får räcka för idag, jag hoppas kunna skriva ett så där långt inlägg snart igen, men jag antar att jag behöver mer inspiration först (klassisk bortförklaring). Förvänta er nästa inlägg på torsdag.

- "When come back, bring pie!"

Desperate Inspiration

2008-09-28T20:26:00.000+02:00

Hm, dagens titel låter som ett halvbra namn till nån halvtaskig singel som ett mediokert tonårsband spelat in, hursomhelst så är det inte musik jag ska skriva om för tillfället.

Det är söndagskväll och för att inte svika mig själv (och kanske mina läsare, i dunno) hade jag tänkt musta fram nåt som kan likna ett blogg inlägg, så att jag kan med stolthet säga att jag skriver två i veckan.

Jag kan ta och berätta lite mer om mig själv, så slipper jag gnugga mina geniknölar alltför hårt. Den här helgen har jag spelat Rock Band, jag är en hejare på gitarr (och jag är så mallig att jag redan hotat att "rocka tofflorna" av flertalet människor). Jag har även blivit tvingad av min far att plocka äpplen, trots att min kompis var på besök. Det var jobbigt och jag är fortfarande inte säker på om det var värt besväret...

Jag borde nog skriva mer än så här, men det är inte så lätt när det är så påtvingat och när man är lite sådär småhungrig efter att ha ätit en del för lite middag och en del för mycket efterrätt (kladdkaka, mums) för att kompensera. Det här kommer jag nog komma ihåg som det sämsta inlägget jag skrivit, men det var tvunget att ske förr eller senare, lika bra att få det gjort.

Med tunga knapptryck (kan man ens säga så?) skriver jag nu de sista meningarna för idag, jag hoppas att ni kan förlåta mig. Titta in imorrn och se ifall jag skrivit nåt då, måndagar brukar vara min bästa skrivardag.

- "It's not easy being green"

Who the hell do you think I am!?

2008-09-24T16:34:00.000+02:00

Jag skulle förstås bli smått förvånad ifall man vid det här laget inte vet vem jag är, förutsatt att denna text inte är den första man sett av min blogg, men om det är det: Välkommen, var nu en snäll människa och läs från början.

Anyways, med alla nykomlingar ur vägen (jag har verkligen fått för mig att många läser det här, vad cyniskt av mig) så vill jag be om ursäkt, det här inlägget skulle ha skrivits i måndags. Måndagar är min favoritdag att skriva på, jag slutar vid en trevlig tid och helgen samt den nya skolveckan brukar ha gett mig en hel del inspiration. Jag skyller på att jag hittade den svarta lightsabern i Force Unleashed (nytt Star Wars spel), den är asball.

Jag är ganska säker på att jag säger emot vad jag själv sagt tidigare i denna blogg (men det är bara ett bevis på att jag inte blivit ersatt av en robot, jag tenderar att säga emot mig själv rätt ofta) när jag nu meddelar att mitt mål för denna blogg är minst två inlägg i veckan, och helst ska ett av dem vara på måndagen.

Idag hade jag tänkt skriva lite om drömmar, mål och ideal, det är ett mycket intressant ämne som också kan tråka ut de flesta om man inte är försiktig, men det ger jag fan i. Till att börja med så hade jag tänkt beskriva mina definitioner av drömmar och mål (ideal skrev jag bara för att det är snyggt, jag hade inte tänkt skriva om det idag).

För mig är en dröm det man vill forma sitt liv efter, vilket jobb man vill ha, hur ens fru (eller man, eller partner, whatever) ska se ut, var man ska bo, vad man ska ha ådstakommit, jag kan avslöja att en av mina drömmar är att en dag ha en egen (lång) sida på Wikipedia där man skriver om hur bra jag är/var.

Ett mål å andra sidan är det man siktar in sig på för tillfället, t.ex mitt mål att få MVG i japanska eller skaffa så många vänner jag kan under gymnasietiden.

Nu hade jag tänkt ge er själva lite tid att sitta ner och fundera ut vad era drömmar och mål är (om man går efter mina definitioner alltså).

Klar? Det betvivlar jag, men läs vidare för all del, jag bryr mig inte om ifall du fattar vad jag menar eller ej, bara du läser.

Förresten, du kanske har lagt märke till alla irriterande 1½-rads stycken, jag bestämde mig för att pröva med lite bättre styckindelning efter att jag försökt läsa mina tidigare inlägg och stört mig på hur svårt det var att läsa nånstans i mitten av alla långa stycken.

Jaja, drömmar och sånt var det ju, nu ska jag inte tappa tråden fullkomligt (jag tror den ligger i.. nä, var fan kan den..? Aha! Där var den, så, nu följer vi tråden igen). Mitt drömjobb är (som jag nämnt i ett tidigare inlägg) att bli spelregissör, d.v.s han som tar musiken, karaktärerna, spelsystemet, bakgrunderna (och en massa andra saker) och väver ihop dem till ett spel som folk kan njuta av (eller hata, om det är dåligt). Oj då, kanske är det lite väl många parenteser i denna text (inte för att jag bryr mig). Min familjedröm är att ha funnit en vacker hustru och ha två söta döttrar när jag är runt 30 år gammal. Inte för att jag skulle ha nåt emot ifall jag hade en eller två söner, men jag är rädd att jag aldrig kommer helt uppfylla det så kallade manlighetsidealet, vilket skulle leda till att de aldrig skulle kunna vinna en "min pappa är bättre än din"-dispyt, och det skulle vara mycket ledsamt för dem.

Egentligen är det lite dumt att göra en styckindelning just här eftersom jag inte byter ämne (vilket är min svenskalärares åsikt om när man ska göra ett nytt stycke). Iallafall så är min bostadsdröm att ha bott i Japan en längre tid när jag är i 20-års åldern, för att sedan flytta tillbaka till det trygga Sverige när jag ska skaffa familj (lägst spädbarnsdöd ftw).

Nåt som är lite svårdefinerat huruvida det är en dröm eller ett mål är att jag planerar att leva ett liv som nykterist, och aldrig dricka alkohol (i större halt än den som finns i cider) och såklart att aldrig röka (vilket är ett lättare mål/en simplare dröm antar jag). Sen får jag inte glömma att återigen påminna er om Wikipedia-drömmen, den är en vacker och oskyldig dröm.

Jag tror inte att det är värt besväret om jag nu skulle börja tjata om mina nuvarande mål, med tanke på att de som sagt är nuvarande och troligtvis inte kommer att vara aktuella så länge till, vilket påminner mig om att jag har prov i japanskan imorrn, så jag borde nog sluta skriva och börja plugga istället ifall jag vill klara av mitt mål gällande MVG i japanska...

- "Never gonna give you up, never gonna let you down"

duuude, far out! You should start thinking INSIDE the box

2008-09-18T15:14:00.000+02:00

De som har fantastisk fantasi blandad med kraften att komma till vilken slutsats som helst, även om den är skum. Skulle tro att budskapet jag försöker förmedla är att jag tycker jag tänker för mycket över vad jag vill skriva här så att jag knappt skriver nåt alls (Jag hatar mig själv för denna mening, den innehåller alldeles för många upprepningar), de skulle faktiskt ha rätt.

Även om kvalitén på min stackars blogg lär sjunka ifall jag skriver oftare så känner jag att det är ganska hälsosamt för mig att skriva lite vad som helst, när som helst.

Jag kan väl ta och börja dagens inlägg med att berätta lite om den Final fantasy IX-obsession jag har haft den här veckan. Det började nån gång i helgen med att jag läste ett inlägg på ett forum där en person berättade att han lyssnade på en låt från FFIX (använder förkortning, kommer upprepa namnet ofta), jag fick en impuls och laddade ner hela soundtracket på några timmar. När jag satt och lyssnade på alla de 120 musik stycken som den store Nobou Uematsu skrivit själv (god bless his soul, though he's still alive), fick jag en sån ofantlig (skoj ord) nostalgikick. Nu kanske jag borde ge lite historia så att ni hänger med, FFIX var det första spelet i final fantasy serien som jag spelade, det kom ut år 2000, så jag var bara åtta år gammal.

Trots att jag knappt förstod vad karaktärerna sa, så kunde jag till större delen avgöra vad storyn gick ut på, speciellt när min bror (som var tio då) kunde fylla i på alla de svåra orden. Det gick mycket sakta i början av spelet, eftersom vi knappt fattade hur man spelade samt att vi kunde springa runt för att prata med alla NPC:er två-tre gånger innan vi hajade att vi skulle springa ut ur staden, för att sedan villa runt i vildmarken några timmar. Men nånstans runt 60% av spelet avklarat så fastnade vi (för er som är insatta; vi valde helt fel karaktärer på stället man inte kunde använda magi, samt vi var på för låg nivå). Så vi började om från början igen, jag tror det var då jag upptäckte min talang för att komma ihåg saker i spel (fråga mig om vilket world of warcraft alliance side quest som helst, i 96% av fallen lär jag kunna ge dig det svar du söker). Vilket resulterade i att vi befann oss på samma plats mycket snabbare, och eftersom mina engelska kunskaper snabbt ökat det senaste året så fattade jag ännu mer av storyn, som nu verkligen grep mig (det är en sak att få det berättat för sig av en brorsa som är halvbra på engelska och en annan att läsa det med karaktärernas mycket mer dramatiska ordval).

Hursomhelst (jag börjar tappa tråden), jag älskade det spelet och det har en egen episod i min barndom, att lyssna på musiken är för mig som att hitta sin mamma som försvann när man var 5 (eller inte alls, ni som hittat era sedan länge försvunna lär nog kunna motbevisa mig). Iallafall, jag har spenderat majoriteten av mina ganska händelselösa media & datalektioner med att kolla runt på final fantasy wiki bara för att minnas, spelet känns lika bra som det var för åtta år sen.
Och resultatet är att jag nu måste skjuta in en lång och mysig FFIX-replay bland alla mina spelplaner för framtiden.

Ok, det där var en början som hette duga, nu måste jag hitta nåt riktigt stort för att fortsätta på det som kommer bli ett smått gigantiskt inlägg...

Eller inte.

"You don't need a reason to help people" - Zidane Tribal, Final Fantasy IX.

The Dream Never Ends

2008-09-15T15:57:00.000+02:00

Jag gillar idén att använda engelska titlar, det får dem att låta mer meningsfulla.

Jag har inte uppdaterat på ett tag (6 dar), eller, kanske är det inte så länge, jag vet inte. Fast det är nog lämpligt att be om ursäkt ändå, med tanke på förvirringen jag kan ha skapat (2 inlägg på två dar följt av nada kan ju vara frustrerande).
Det finns flera anledningar till varför jag inte har skrivit nåt de senaste dagarna, en simpel kan ju vara brist på inspiration, men det duger inte direkt, eftersom jag improviserar det mesta jag skriver då jag gör ett inlägg.
Kanske skulle rädsla för att skriva mer då jag i mitt förra inlägg fick det bekräftat att nån faktiskt läser detta, men det skulle också kunna fungera som motivation... Anyways, jag skriver ju nu så det betyder iallafall nåt.

Jag är inte helt klar på vad exakt jag ska skriva om idag men jag får väl bara ta lite småsaker och göra en liten blandbuffé av dem. Till exempel kan jag nämna det lilla nöje jag haft den här helgen, jag lade nämligen till en mer eller mindre okänd människa på msn (hittade henne på ett forum). Hursomhelst så visade hon sig vara en mycket trevlig person och vi har haft roliga diskussioner trots att vi knappt känner varandra, att sånt faktiskt kan hända på internet är en (med risk för upprepning) trevlig tanke.

Jag skulle också kunna pladdra på lite om hur jag lagt märke till de små klichéerna och stereotyperna i vardagen, hur folk bara beter sig precis som en simpel karaktär i en film, eller hur nåt typiskt självklart bara var tvunget att inträffa. Men det är svårt att pladdra om just detta ämne, eftersom vi alla säkert har upplevt det och anser att det inte är mer att säga om det.

Jag skulle kunna vara lite nördig och tala om min glädje över att Word of Warcraft: Wrath of the Lich King har fått ett releasedatum, eller bara det att patch 3.0.2 har fått en PTR. Men eftersom jag vill vara neutral så kan jag troligtvis inte tala om det här heller, då jag säkert har förlorat alla icke-nördar nånstans runt "patch".

Jag skulle kunna berätta om mina skrattretande tonårsdraman som utspelar sig varje dag i skolan, de är trots allt lite underhållande. Jag har tagit stora steg i den förvirrande dimman som kallas socialt liv, jag talade lite med mina klasskamrater under en av våra irriterande långa raster (1h 15 min. Mitt på den dag vi bara har 2 lektioner, det är lite dumt). Jag har kanske inte nämnt det förut, men ungefär hälften av min klass består av anime fangirls, vilket är mycket trevligt med tanke på att det bara var jag och min kompis som var det minsta anime intresserade i min förra klass (och inte en enda fangirl fanns det). Iallafall så kunde vi tala lite om anime (duh!) och annat. Vi lyckades komma fram till att en kille i klassen var odödlig (jag var den som kallade honom det först, jag vill bara ta all ära för det, tack), eftersom han hade varit med om diverse olyckor utan att ha några bestående men (eller dött).

Jag upptäckte så sent som idag att estetisk verksamhet-lektionen (som är en kurs photoshop, jag fattar inte heller..) kan vara riktigt rolig. Jag fick chansen att använda kloningsverktyget för att täcka en spricka i en tegelvägg, det var roligt speciellt eftersom läraren gav mig beröm (jag börjar undra om jag mallar mig för mycket här eller om mina lärare ger för mycket beröm).

Jag sa att jag ville undvika att göra denna blogg till en dagbok men jag antar att det inte är lönt att kämpa mot sitt öde, så jag får ta och göra mitt bästa av det, genom att införa okronologiska inlägg och försöka blanda in lite random tidlösa saker.

-"See you on the other side, or this side, I dunno..."

And so the journey begins

2008-09-09T13:42:00.000+02:00

Jag vet, jag använde ännu ett kliché fantasy kapitelnamn som titel, jag får anstränga mig mer nästa gång. Iallafall (ett ord jag använder ofta, varierat med den engelska versionen anyway), jag kom nyligen (läs: för ett tag sen) hem efter en ganska bra dag i skolan.

Det påminner mig om hur lite jag faktiskt berättade om mig själv i mitt förra inlägg, jag är alltså 16 år gammal och jag går första ring på Cybergymnasiet Odenplan. Jag är fullt medveten om det dåliga rykte mitt gymnasium har fått, jag kan inte säga att allt är oförtjänt men faktumet att jag har halvdagar och japanska från och med första året duger gott och väl för mig.

Javvistja, det där med en ganska bra dag också, jag råkade glida bort från ämnet (nåt jag ofta gör, lika bra att ni vänjer er), bara att jag hade sovmorgon idag gjorde en ganska stor skillnad och fick mätaren för värde på dagen att stiga en bit redan då. Visst, det kanske bara var 45 minuter men ibland har små saker stort värde (jag stal det där, stäm mig). Efter en kanske inte lika bra tunnelbanetur till odenplan (2 gamla människor som luktade rök stod alldeles bredvid mig, mycket otrevligt) så hade jag en trevligt slapp lektion i grafisk kommunikation (ah, jag går media) där jag även fick beröm av läraren för min kreativitet.

Dagen fortsatte uppför mätaren när lektionen ledde till en fullt ätbar skollunch (en raritet) så jag var både pigg och mätt på japanskalektionen, den var mycket rolig, först så lärde läraren (haha, "lärde läraren", vilken ordvits!) klassen att svära på japanska ("chikushou", betyder ungefär helvete), efter det fick vi ett smakprov på hur vårt hiragana prov ska se ut (om 2 veckor ska vi kunna alla hiragana, jobbigt jobbigt), det som gjorde smakprovet bra var att jag upptäckte hur mycket jag faktiskt kunde, så jag blev lite mindre stressad inför provet.

Jag vill ju helst inte göra det här till en dagbok (wait, what did I just do..?) så förvänta er inte fler inlägg i den här stilen, jag vet inte riktigt varför jag skrev det ändå. Anyway, ni som är kvicktänkta lär nog ha upptäckt min lilla förtjusning i att göra helt onödiga små parenteskommentarer varhelst jag kan (vänta, är parenteskommentarer ett riktigt ord?).

Jag är ganska säker på att jag nämnde tidigare hur lite jag faktiskt berättat om mig själv, jag tänker iallafall försöka göra nåt åt det. Dock så ämnar jag inte skriva en lång lista med trivia om mig själv, utan ni får tugga i er några små bitar information i varje inlägg (det är inte lika mycket för att det ser snyggare ut som för att det är jobbigt att tänka ut allt på en gång). Jag kan iallafall berätta lite om hur jag gillar att stava korrekt och hur jag ofta rättar folk, eller hur bra jag är på engelska (eller att lära mig språk i allmänhet), samt min egenskap av att läsa fort.

Anyway, jag hade för åsikt att skriva lite (mycket) om nåt specifikt ämne, men nu tycks min ganska bra dag och min vilja att dela med mig till resten av världen ha tagit upp större delen av detta inlägg (använder jag det ordet för ofta?). Så jag får väl börja avsluta och istället börja fundera på hur jag ska skriva nästa inlägg (och när jag ska skriva det, jag kommer inte kunna uppdatera även om jag vill det).
-"May the spirits light your path until we meet again"

Hjälten vaknar

2008-09-08T17:30:00.000+02:00

Jag vet att det är ganska lamt att ha en sån cheesy titel på sitt första inlägg, men jag är inte på humör att ha nåt deprimerande/smart/vitsigt, det kommer finnas tillräckligt många sådana titlar i framtiden.

Jag har alltså gjort det otänkbara och startat en blogg, nu ska jag fylla den med text också, det är lika bra att jag börjar. Det första jag ämnar göra är att rensa bort de som jag inte vill ska läsa min blogg, till att börja med så ska jag konstatera att jag är av manligt kön (det kanske syns nånstans redan, men jag vet inte), så ni som anser att de ända som har nåt värt att läsa är av kvinnligt kön, kan ta och pallra er iväg.

Sen måste jag förklara att jag är i mina bästa år, det vill säga tonåren. Ni som anser att tonåringar endast är cyniska dramaqueens med ett ego lika stort som deras inkorg på messenger, kan också dunsta så snart som möjligt.

Jag tillhör även den så kallade "nördiga" delen av ungdomskulturen, jag gillar sådana ting såsom TV-spel, manga och anime. Alla ni som anser att dessa intressen är de löjligaste som finns kan sticka och brinna innan jag slänger metansyra på er.

Nu har jag nog silat/skrämt bort en hel del, ifall det finns några kvar som vågar/pallar läsa det här så ska ni veta att ni är några riktigt trevliga typer. Javisstja, på tal om trevliga typer, ifall nån av er som läser detta händelsevis är en av mina IRL-kompisar, så ska ni stänga ner den här hemsidan snabbt som blixten, jag vill inte ha er här. Om jag har nåt att säga er så säger jag det öga mot öga (eller MSN mot MSN), den här bloggen är ämnad till att låta mig dumpa de saker som inte är värda besväret att säga högt.

Det slog mig först nu att jag inte har lämnat ut mitt namn, vilket skulle kunna skapa förvirring bland de jag anklagat vara mina vänner (eller mitt namn kanske står här nånstans, jag vet inte eftersom det är första gången jag har en blogg). Iallafall, mitt namn är *trumvirvel*... Joakim Hedström, ett inte helt ovanligt namn, jag är ganska nöjd med det. Nästan alla kallar mig Jocke, nåt som jag inte har ett dugg emot.

Nu återstår frågan ifall jag ska fortsätta presentera mig eller vänta till nästa gång, men är den här informationen tillräcklig? Kommer jag ens komma ihåg denna skapelse, detta vidunder, till nästa gång? Är mina skor verkligen storlek 42 eller är det nåt jag fått för mig? Jag vet inte, och jag ger fulla fan (svordom!) i det.