Jag har haft en stark skrivarglädje på senaste tiden, dessvärre så har det varit en vilja att skriva fiktionella historier. I det här fallet har jag gett utlopp för min inspiration via rollspel (inget av det jag har skrivit än så länge har något med titeln att göra, det kommer inte heller något av det som följer göra heller, titeln har ingenting med någonting att göra).
För er som verkligen vill se vad mitt babbel om rollspel innebär så kan ni hitta det jag skrivit här och här.
För övrigt så finns det inte mycket att rapportera för nuvarande, det mesta som jag berättade om mig själv i det förra inlägget gäller fortfarande.
Det enda som är värt att nämna är väl den kommande långhelgen (kristi himmelsfärd - den minst firade men mest uppskattade högtiden), det kommer hända en hel drös med roliga saker då.
Och det var allt jag hade att säga, trevlig kontrast mot det förra inlägget iallafall, jag är rädd för att en hel del människor blev skrämda av dess kvantitet, men whatever.
tisdag 19 maj 2009
tisdag 12 maj 2009
Let's update this thing
Det är så mycket som jag har att tala om och därför har jag inte uppdaterat bloggen (ni vet hur jag fungerar), nu har det dock hänt så mycket att jag måste berätta, och har därmed bestämt mig för att skriva allt här.
Så för att börja snällt tar jag och förklarar vad som egentligen hände på den där poesisoarén för så länge sedan (and I used to believe that thing was big, wait til' I get to the next one). Jag kom dit i god tid och lyckades dra med mig två vänner (en kille och en tjej), det skulle dock dröja en timme innan min klass skulle framföra sina dikter så vi väntade.
Vad som gör det här intressant att skriva om är att det fanns en fri scen mitt i det största rummet, där en elev kunde ta micken och säga vad han ville. Det dröjde knappt några minuter innan jag höll i den och pratade på som en dålig stand-up komiker (den fanns där, jag var bara tvungen att göra det). Det slutade med att jag underhöll halva skolans elever och lärare i ca 40 minuter innan jag blev ombedd att ge ifrån mig micken, inte så illa med tanke på att de oftast inte skrattade och de flesta skulle ha backat ur av nervositet eller i pinsamhet.
Den dikt jag läste upp för föräldrar/klassen/vänner/lärare (valde att ta melankoli dikten) var uppskattad, så det var en ganska lyckad kväll allt som allt.
Fast forward till långhelgen som var för ett tag sedan, jag spenderade den gången varenda dag med vänner, det var kort sagt helt underbart (att vara social är fortfarande lite exotiskt och udda för mig, I love every moment of it). Jag sjöng singstar och lyckades mot allmän förmodan dela och sova i samma soffa som två andra kompisar (tjejer, om ni är så nyfikna (obligatory HI FIVE! dude)), annat skoj hände också men jag har dessvärre inte tid att gå in på detaljer (mitt minne skulle inte klara av det och ändå allt annat jag har att skriva om samtidigt).
Konventet närmade sig i stormsteg, grejer var köpta, tröjor var tryckta och människor var peppade, speciellt jag (på mitt egna lugna vis).
Det var mycket springande första dagen, men det gick bra och var kul, efter lite förseningar var det i full gång och såg bra ut, jag fann tid att göra det jag ville samtidigt som jag arbetade, det var inte förrän andra dagen som saker började gå utför.
Missförstå mig inte nu, konventet fortsatte vidare utan större problem, lite brist på sovplatser och spridda förseningar gjorde ingen större skada (de fann bara mer tid att tala med varandra på). Grejen var att det började bli hårt för oss funktionärer (kanske alldra minst för mig dock, det var mycket hårdare för de andra vad jag vet), vi var ganska underbemannade och därmed blev arbetet långt men vilan kort, vissa hade knappt tid att sova.
Jag tvekar med att skriva detta, men jag antar att jag ska vara så ärlig jag kan. Under den andra dagen började jag tappa greppet om situationen, ansvaret som arrangör blev tungt, speciellt med alla oförutsedda beslut som jag behövde ta. Efter ett tag började jag undvika att besvara frågor, hänvisade till andra och försökte hitta platser där jag kunde finna lite nöje för att lugna ner mig. Det ledde dock till att jag inte märkte exakt hur hårt de andra blev tvugna att jobba, de behövde mig och jag vände dem ryggen. När jag insåg mina misstag (inte lika mycket insåg som fick dem uppställda inför mig med ett verbalt slag i ansiktet av en annan person, jag förtjänar inte att smickra mig själv om det här) bröt jag ihop.
Nej, det är inte riktigt rätt, det fanns en annan anledning till att jag började distansera mig och tycka synd om mig själv under konventet, den är dock mycket personlig och jag förstår inte riktigt hur jag ska berätta om den utan att berätta för mycket.
Det är ingen idé att tveka, jag öser bara på.
Låt oss säga att det fanns en tjej jag gillade som var på konventet, och att jag hade sett fram emot det inte bara för konventet självt utan att hon skulle vara där under de "konventiga" omständigheterna. Under konventet blev jag dock varse om att mina förhoppningar var tomma och mitt hopp var förgäves. Jag kan inte berätta på vilket sätt i risk att låta er förstå vem det var, vissa av er kanske ändå förstått. Kanske var ni tillochmed där och visste redan innan att det skulle gå utför (om det är så, håll käften om det eller ge mig privata lektioner i "kärlekens allmänbildning").
Så med ett brustet hjärta och ett stressat sinne kanske det är mer förståeligt varför jag bröt ihop (och slutligen började gråta) under konventet, som tur var så skedde det i en avskild del och bara en annan person fanns där för att se och trösta mig i mitt (vad kallas det där då man är både ledsen och arg men i slutändan ledsen..?) upprörda tillstånd (tack för att du var där och lyssnade).
Efter att ha gråtit ut och återtagit mig mina plikter kände jag mig lite bättre, även om mitt hjärta fortfarande var i spillror, endast hastigt ihoplimmat. Dock så blev jag mer känslomässigt förvirrad då jag upptäckte att jag väckt känslor för en annan tjej som befann sig på konventet.
Okej, 0kej, jag vet att det är alldeles för tidigt för att jag skulle börja leta efter ett nytt mål, men jag är en kille på snart 17 år som aldrig har haft en flickvän och börjar bli deprimerad över att jag vaknar med att krama en kudde varje morgon, jag behöver nån för att fylla ett tomrum.
Hursomhelst så var det som det var, inget värt att nämna hann hända mellan mig och henne under konventet, jag må ändra känslor fort men det är inget som hjälper mig bygga på mitt mod för att säga som jag känner.
Jag hann inte stanna länge på konventet under söndagen då jag var tvungen att gå på ett obligatoriskt möte för soon-to-be utbytesstudenterna, mycket synd då jag hade velat vara med vid avslutningsceremonin. Jag fick iallafall lite information om hur det skulle vara att resa (även om informationen kunde ha givits på mycket kortare tid än de fem timmar det tog). Det tycks dock som om alla nu när det börjar dra ihop sig vill försöka skrämma mig så mycket som möjligt inför resan, allt som kan gå fel eller alla problem jag kan stöta på måste nu förklaras och berättas för mig. Jag antar att det är viktigt att jag är fullt medveten om vad jag ger mig in på så att jag inte ger upp mitt i, men jag tänker inte ge upp, aldrig. Japan har varit en dröm i en så lång tid och resan kommer definitivt förändra mitt liv. Jag skulle aldrig förlåta mig själv ifall jag gav upp bara för lite tvekan.
För tillfället känner jag även verkligen för att fly från det normala livet i ett år, även om jag lämnar mycket trevligt bakom mig så måste jag bara distansera mig från alla emotionella problem (kärlek är det största av dem, men det finns andra), förhoppningsvis kommer jag tillbaka från Japan som en förändrad kille, kanske tillochmed en riktig man. Då skulle jag nog klara av tillvaron här bättre.
Det är nog allt jag hade att säga, jag vet att ni säkert vill ha alla detaljer men jag kan inte anförtro er (resten av världen) dem, då ni säkert skulle se på mig annorlunda efteråt.
Förstå dock att jag uppskattar ert hängivna läsande, lämna gärna ett meddelande när ni läst så jag kan tacka er senare. Klockan var nyss 13.37, tack och hej.
Så för att börja snällt tar jag och förklarar vad som egentligen hände på den där poesisoarén för så länge sedan (and I used to believe that thing was big, wait til' I get to the next one). Jag kom dit i god tid och lyckades dra med mig två vänner (en kille och en tjej), det skulle dock dröja en timme innan min klass skulle framföra sina dikter så vi väntade.
Vad som gör det här intressant att skriva om är att det fanns en fri scen mitt i det största rummet, där en elev kunde ta micken och säga vad han ville. Det dröjde knappt några minuter innan jag höll i den och pratade på som en dålig stand-up komiker (den fanns där, jag var bara tvungen att göra det). Det slutade med att jag underhöll halva skolans elever och lärare i ca 40 minuter innan jag blev ombedd att ge ifrån mig micken, inte så illa med tanke på att de oftast inte skrattade och de flesta skulle ha backat ur av nervositet eller i pinsamhet.
Den dikt jag läste upp för föräldrar/klassen/vänner/lärare (valde att ta melankoli dikten) var uppskattad, så det var en ganska lyckad kväll allt som allt.
Fast forward till långhelgen som var för ett tag sedan, jag spenderade den gången varenda dag med vänner, det var kort sagt helt underbart (att vara social är fortfarande lite exotiskt och udda för mig, I love every moment of it). Jag sjöng singstar och lyckades mot allmän förmodan dela och sova i samma soffa som två andra kompisar (tjejer, om ni är så nyfikna (obligatory HI FIVE! dude)), annat skoj hände också men jag har dessvärre inte tid att gå in på detaljer (mitt minne skulle inte klara av det och ändå allt annat jag har att skriva om samtidigt).
Konventet närmade sig i stormsteg, grejer var köpta, tröjor var tryckta och människor var peppade, speciellt jag (på mitt egna lugna vis).
Det var mycket springande första dagen, men det gick bra och var kul, efter lite förseningar var det i full gång och såg bra ut, jag fann tid att göra det jag ville samtidigt som jag arbetade, det var inte förrän andra dagen som saker började gå utför.
Missförstå mig inte nu, konventet fortsatte vidare utan större problem, lite brist på sovplatser och spridda förseningar gjorde ingen större skada (de fann bara mer tid att tala med varandra på). Grejen var att det började bli hårt för oss funktionärer (kanske alldra minst för mig dock, det var mycket hårdare för de andra vad jag vet), vi var ganska underbemannade och därmed blev arbetet långt men vilan kort, vissa hade knappt tid att sova.
Jag tvekar med att skriva detta, men jag antar att jag ska vara så ärlig jag kan. Under den andra dagen började jag tappa greppet om situationen, ansvaret som arrangör blev tungt, speciellt med alla oförutsedda beslut som jag behövde ta. Efter ett tag började jag undvika att besvara frågor, hänvisade till andra och försökte hitta platser där jag kunde finna lite nöje för att lugna ner mig. Det ledde dock till att jag inte märkte exakt hur hårt de andra blev tvugna att jobba, de behövde mig och jag vände dem ryggen. När jag insåg mina misstag (inte lika mycket insåg som fick dem uppställda inför mig med ett verbalt slag i ansiktet av en annan person, jag förtjänar inte att smickra mig själv om det här) bröt jag ihop.
Nej, det är inte riktigt rätt, det fanns en annan anledning till att jag började distansera mig och tycka synd om mig själv under konventet, den är dock mycket personlig och jag förstår inte riktigt hur jag ska berätta om den utan att berätta för mycket.
Det är ingen idé att tveka, jag öser bara på.
Låt oss säga att det fanns en tjej jag gillade som var på konventet, och att jag hade sett fram emot det inte bara för konventet självt utan att hon skulle vara där under de "konventiga" omständigheterna. Under konventet blev jag dock varse om att mina förhoppningar var tomma och mitt hopp var förgäves. Jag kan inte berätta på vilket sätt i risk att låta er förstå vem det var, vissa av er kanske ändå förstått. Kanske var ni tillochmed där och visste redan innan att det skulle gå utför (om det är så, håll käften om det eller ge mig privata lektioner i "kärlekens allmänbildning").
Så med ett brustet hjärta och ett stressat sinne kanske det är mer förståeligt varför jag bröt ihop (och slutligen började gråta) under konventet, som tur var så skedde det i en avskild del och bara en annan person fanns där för att se och trösta mig i mitt (vad kallas det där då man är både ledsen och arg men i slutändan ledsen..?) upprörda tillstånd (tack för att du var där och lyssnade).
Efter att ha gråtit ut och återtagit mig mina plikter kände jag mig lite bättre, även om mitt hjärta fortfarande var i spillror, endast hastigt ihoplimmat. Dock så blev jag mer känslomässigt förvirrad då jag upptäckte att jag väckt känslor för en annan tjej som befann sig på konventet.
Okej, 0kej, jag vet att det är alldeles för tidigt för att jag skulle börja leta efter ett nytt mål, men jag är en kille på snart 17 år som aldrig har haft en flickvän och börjar bli deprimerad över att jag vaknar med att krama en kudde varje morgon, jag behöver nån för att fylla ett tomrum.
Hursomhelst så var det som det var, inget värt att nämna hann hända mellan mig och henne under konventet, jag må ändra känslor fort men det är inget som hjälper mig bygga på mitt mod för att säga som jag känner.
Jag hann inte stanna länge på konventet under söndagen då jag var tvungen att gå på ett obligatoriskt möte för soon-to-be utbytesstudenterna, mycket synd då jag hade velat vara med vid avslutningsceremonin. Jag fick iallafall lite information om hur det skulle vara att resa (även om informationen kunde ha givits på mycket kortare tid än de fem timmar det tog). Det tycks dock som om alla nu när det börjar dra ihop sig vill försöka skrämma mig så mycket som möjligt inför resan, allt som kan gå fel eller alla problem jag kan stöta på måste nu förklaras och berättas för mig. Jag antar att det är viktigt att jag är fullt medveten om vad jag ger mig in på så att jag inte ger upp mitt i, men jag tänker inte ge upp, aldrig. Japan har varit en dröm i en så lång tid och resan kommer definitivt förändra mitt liv. Jag skulle aldrig förlåta mig själv ifall jag gav upp bara för lite tvekan.
För tillfället känner jag även verkligen för att fly från det normala livet i ett år, även om jag lämnar mycket trevligt bakom mig så måste jag bara distansera mig från alla emotionella problem (kärlek är det största av dem, men det finns andra), förhoppningsvis kommer jag tillbaka från Japan som en förändrad kille, kanske tillochmed en riktig man. Då skulle jag nog klara av tillvaron här bättre.
Det är nog allt jag hade att säga, jag vet att ni säkert vill ha alla detaljer men jag kan inte anförtro er (resten av världen) dem, då ni säkert skulle se på mig annorlunda efteråt.
Förstå dock att jag uppskattar ert hängivna läsande, lämna gärna ett meddelande när ni läst så jag kan tacka er senare. Klockan var nyss 13.37, tack och hej.
måndag 27 april 2009
Creative and Unique Title
Ingen titelpoesi idag dessvärre, jag försökte men kunde inte komma på en passande titel (är de någonsin?) så jag skriver bara mitt inlägg och låtsas som ingenting.
Ifall du som läser är uppmärksam eller en stalker så ser du att detta inlägg är skrivet på förmiddagen, det beror på att jag sitter i detta nu (men troligtvis inte då du läser detta) framför en av skolans datorer. Hur kan jag ha tiden att skriva på bloggen under lektionstid frågar du? Det finns en sak som kallas "4 timmars håltimme" och jag tror det uttrycket passar för den situation jag befinner mig i (och det är inte så spännande som det låter, vilket betyder lite). Jag har för tillfället fortfarande 2 ½ timme att döda innan en trevlig (hemsk) idrottslektion börjar, woo the freaking hoo.
Jag funderade på att skriva ett sms som vädjar efter underhållning i denna trista stund, men jag beslöt mig för att inte göra det då jag först och främst inte visste vem jag skulle skicka det till. Någon kanske sov, hade prov, var upptagen eller helt enkelt inte orkade med sådant på morgonen, sådana risker var inte värda att ta. Sen är det ju så att "jag är uttråkad"-sms inte är min stil och jag vet inte om jag har lust att ändra på min stil just nu.
Ifall någon undrar så tar jag även chansen att förklara varför jag inte har skrivit så ofta den här gången. Jag var sjuk förra veckan och det hade en ganska dämpande effekt på min lust att skriva.
Jag borde egentligen skriva lite om Poesisoarén (som jag gick på trots att jag var sjuk, jag mådde ganska bra den kvällen, men blev sämre efteråt) men jag känner inte riktigt för att lägga ner alltför mycket energi på bloggandet på en förmiddag, kanske skriver jag mer till kvällen.
På återseende.
Ifall du som läser är uppmärksam eller en stalker så ser du att detta inlägg är skrivet på förmiddagen, det beror på att jag sitter i detta nu (men troligtvis inte då du läser detta) framför en av skolans datorer. Hur kan jag ha tiden att skriva på bloggen under lektionstid frågar du? Det finns en sak som kallas "4 timmars håltimme" och jag tror det uttrycket passar för den situation jag befinner mig i (och det är inte så spännande som det låter, vilket betyder lite). Jag har för tillfället fortfarande 2 ½ timme att döda innan en trevlig (hemsk) idrottslektion börjar, woo the freaking hoo.
Jag funderade på att skriva ett sms som vädjar efter underhållning i denna trista stund, men jag beslöt mig för att inte göra det då jag först och främst inte visste vem jag skulle skicka det till. Någon kanske sov, hade prov, var upptagen eller helt enkelt inte orkade med sådant på morgonen, sådana risker var inte värda att ta. Sen är det ju så att "jag är uttråkad"-sms inte är min stil och jag vet inte om jag har lust att ändra på min stil just nu.
Ifall någon undrar så tar jag även chansen att förklara varför jag inte har skrivit så ofta den här gången. Jag var sjuk förra veckan och det hade en ganska dämpande effekt på min lust att skriva.
Jag borde egentligen skriva lite om Poesisoarén (som jag gick på trots att jag var sjuk, jag mådde ganska bra den kvällen, men blev sämre efteråt) men jag känner inte riktigt för att lägga ner alltför mycket energi på bloggandet på en förmiddag, kanske skriver jag mer till kvällen.
På återseende.
tisdag 14 april 2009
In due time
Jag har just kommit tillbaka från en hundpromenad i solnedgången, då allt får en smått orange ton över sig. Sådana hundpromenader är mycket effektiva om man vill fundera lite om sitt liv och sin situation, det var efter en sådan hundpromenad som jag startade den här bloggen (eller så var det efter en sån jag fick idén att starta en blogg nån dag, whatever).
Vad det nu var jag funderade på är inte något jag vill dela med mig här då det (tro't eller ej) är för personligt för att jag skulle vilja upplysa internet (och alla dess invånare) om det.
Men nånstans på slutet så började jag istället tänka på en serie jag läst ut idag, den heter "Y - the last man" och handlar om en värld där alla med Y-kromosomet plötsligt dör, förutom en kille och hans apa.
Med 48% av världsbefolkningen och över 90% av alla länders ledning hastigt bortgången, samt vetskapen om att människan kommer att dö ut blir världen ganska kaotisk till en början, men olika grupper bildas för att hantera situationen på sina vis. Det skapas bland annat en kult som anser att det var gud som förintade alla män (för att de tydligen var onda) och när de får nys om huvudpersonen så blir de måna om att avsluta arbetet.
Det är en väldigt lång serie med 60 kapitel på 30 sidor (1800 sidor allt som allt... Damn you mattekunskaper), allt detta läste jag ut på mindre än två dar (kraften att läsa fort är något jag inte undviker att stoltsera med), vilket kanske beskriver hur effektivt historien fångar ens intresse. Jag rekommenderar den starkt för er som gillar what if-scenarion i serier.
Imorgon börjar skolan igen, slutrushen inför sommarlovet som precis har börjat visa sig vid horisonten. Knappt 9 veckor av slutarbeten och lektioner utan mål, sen kan jag vila och ladda upp inför det som lär vara den största händelsen i mitt liv, ballt.
Det är lite irriterande när man känner att man har massor att berätta men det mesta är sådant som man inte vill dela med sig till vem som helst, det nöter även på skrivarglädjen, så jag antar att jag får ta och avsluta inlägget här.
Adjöss.
Vad det nu var jag funderade på är inte något jag vill dela med mig här då det (tro't eller ej) är för personligt för att jag skulle vilja upplysa internet (och alla dess invånare) om det.
Men nånstans på slutet så började jag istället tänka på en serie jag läst ut idag, den heter "Y - the last man" och handlar om en värld där alla med Y-kromosomet plötsligt dör, förutom en kille och hans apa.
Med 48% av världsbefolkningen och över 90% av alla länders ledning hastigt bortgången, samt vetskapen om att människan kommer att dö ut blir världen ganska kaotisk till en början, men olika grupper bildas för att hantera situationen på sina vis. Det skapas bland annat en kult som anser att det var gud som förintade alla män (för att de tydligen var onda) och när de får nys om huvudpersonen så blir de måna om att avsluta arbetet.
Det är en väldigt lång serie med 60 kapitel på 30 sidor (1800 sidor allt som allt... Damn you mattekunskaper), allt detta läste jag ut på mindre än två dar (kraften att läsa fort är något jag inte undviker att stoltsera med), vilket kanske beskriver hur effektivt historien fångar ens intresse. Jag rekommenderar den starkt för er som gillar what if-scenarion i serier.
Imorgon börjar skolan igen, slutrushen inför sommarlovet som precis har börjat visa sig vid horisonten. Knappt 9 veckor av slutarbeten och lektioner utan mål, sen kan jag vila och ladda upp inför det som lär vara den största händelsen i mitt liv, ballt.
Det är lite irriterande när man känner att man har massor att berätta men det mesta är sådant som man inte vill dela med sig till vem som helst, det nöter även på skrivarglädjen, så jag antar att jag får ta och avsluta inlägget här.
Adjöss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)