Hjälten vaknar

Jag vet att det är ganska lamt att ha en sån cheesy titel på sitt första inlägg, men jag är inte på humör att ha nåt deprimerande/smart/vitsigt, det kommer finnas tillräckligt många sådana titlar i framtiden.

Jag har alltså gjort det otänkbara och startat en blogg, nu ska jag fylla den med text också, det är lika bra att jag börjar. Det första jag ämnar göra är att rensa bort de som jag inte vill ska läsa min blogg, till att börja med så ska jag konstatera att jag är av manligt kön (det kanske syns nånstans redan, men jag vet inte), så ni som anser att de ända som har nåt värt att läsa är av kvinnligt kön, kan ta och pallra er iväg.

Sen måste jag förklara att jag är i mina bästa år, det vill säga tonåren. Ni som anser att tonåringar endast är cyniska dramaqueens med ett ego lika stort som deras inkorg på messenger, kan också dunsta så snart som möjligt.

Jag tillhör även den så kallade "nördiga" delen av ungdomskulturen, jag gillar sådana ting såsom TV-spel, manga och anime. Alla ni som anser att dessa intressen är de löjligaste som finns kan sticka och brinna innan jag slänger metansyra på er.

Nu har jag nog silat/skrämt bort en hel del, ifall det finns några kvar som vågar/pallar läsa det här så ska ni veta att ni är några riktigt trevliga typer. Javisstja, på tal om trevliga typer, ifall nån av er som läser detta händelsevis är en av mina IRL-kompisar, så ska ni stänga ner den här hemsidan snabbt som blixten, jag vill inte ha er här. Om jag har nåt att säga er så säger jag det öga mot öga (eller MSN mot MSN), den här bloggen är ämnad till att låta mig dumpa de saker som inte är värda besväret att säga högt.

Det slog mig först nu att jag inte har lämnat ut mitt namn, vilket skulle kunna skapa förvirring bland de jag anklagat vara mina vänner (eller mitt namn kanske står här nånstans, jag vet inte eftersom det är första gången jag har en blogg). Iallafall, mitt namn är *trumvirvel*... Joakim Hedström, ett inte helt ovanligt namn, jag är ganska nöjd med det. Nästan alla kallar mig Jocke, nåt som jag inte har ett dugg emot.

Nu återstår frågan ifall jag ska fortsätta presentera mig eller vänta till nästa gång, men är den här informationen tillräcklig? Kommer jag ens komma ihåg denna skapelse, detta vidunder, till nästa gång? Är mina skor verkligen storlek 42 eller är det nåt jag fått för mig? Jag vet inte, och jag ger fulla fan (svordom!) i det.