Quasi-lov

Sitter på vad som borde vara en Ljudmedier-lektion men som snarare är en "sega-framför-skoldator"-lektion eftersom läraren är sjuk (och var omtänksam nog att inte meddela oss innan vi kommit till skolan). Nästa lektion är svenska som också är inställd p.g.a ett nationellt prov förra veckan. Den enda lektionen är Matte som börjar om ca 5 timmar, och alla i klassen har inte ens det. Förståeligt att humöret är ganska blandat?

Jag har ingen direkt plan på vad jag ska skriva idag, har inte gått någon inspirerande hundpromenad i det fina vädret eller fått en snilleblixt.

På sistone har det kännts som om det inte finns tillräckligt med tid i världen till allt, varje gång jag gör något känns det som om jag offrar tid för något annat mot det. När jag umgås med vänner missar jag att spela ett spel, och min hög med "spel-jag-ska-spela" växer bara. När jag spelar spel missar jag att läsa böcker, och den högen är ännu högre (eller egentligen plattare, böckerna är spridda över hela mitt rum). När jag läser böcker missar jag att göra sysslor som att städa mitt rum (böcker överallt). När jag gör sysslor missar jag att göra läxor, har aldrig planerat så att jag blivit klar med en läxa innan dagen före inlämning. När jag gör läxor missar jag att sova, tror inte att jag någonsin får doktorns ordinerade 8-timmar-per-natt-sömn förutom på helgerna. När jag sover missar jag att skriva, det finns för många idéer till historier och blogginlägg som raderas under nattens gång. När jag skriver missar jag att umgås med vänner, and so the circle is complete.

Sen jag var liten har jag önskat att jag hade kraften att frammana och kontrollera eld, jag har dedikerat oändligt många timmar till att tänka ut hur denna kraft skulle se ut och fungera. Det går inte en dag utan att jag håller handen på "det där speciella viset" och hoppas lite vagt att ett eldklot ska materialisera sig.

Det gör inte det, förstås. Men man kan väl alltid försöka?

Iallafall så börjar jag undra om jag kanske borde omprioritera och börja tänka ut kraften för att styra tid.
Visst, jag har egentligen dedikerat minst 2 timmar till en genomgång för hur alla praktiska superkrafter skulle fungera, men kanske borde jag bestämma mig för en tidskraft jag vill ha.

"Tidsfickor" är lockande. Ett sätt att kunna spendera tid utan att tid går, få en massa saker gjort utan att oroa sig för morgondagen. Dock så skulle ju en nackdel vara att man blir tankemässigt äldre än alla andra, trots att man kanske fuskar med en "åldras-inte-i-tidsfickor-regel". Ponera att man gör en 8-timmars tidsficka varje dag för att bara sova så man kan utnyttja 100% av dygnet för att få saker gjorda. Det gör att man får en tredjedel så mycket mer tänkt på än alla andra. Nu när jag är 18 så skulle det vara som om jag tänkt lika mycket som en 24-åring.
Ett ganska stort mellanrum, fast det skulle kunna skakas bort som att vara mogen för sin ålder.
Senare i livet då? När jag vore 30 skulle jag ha tänkt lika mycket som en 40-åring. Skulle 40-års-krisen inträffa redan då? Är det någon speciell insikt man får vid 40-års-ålder när man statistiskt sett har fru, barn, sitt drömhus och det jobb man alltid kommer jobba kvar vid. Eller är det förståelsen att man lär ha kommit halvvägs i människans medelålder och att vad man än gör inte har en lika stor vikt?

Jag vet inte, kommer aldrig veta.


Känns som om kärlek och relationer är temat just nu. Tror jag har talat om det med alla mina kompisgrupper vid olika tillfällen, antingen är det par som firar någon milsten eller singlar som undrar hur de ska hitta någon. Jag vill tro att jag börjar få en ganska erfaren åsikt vad det gäller temat, ser vilka som är efter vem eller hur jag borde göra för att få tag på någon.
Men det är såklart mycket cyniskt, om alla mina teorier är rätt så är det minst 3 personer som är intresserade av mig just nu, vilket är mindre-än-troligt så att säga. Och trots att jag tror mig veta "hur jag borde göra för att få tag på någon" så har jag inte gjort något, right?
Det är bara cynism och hubris.


Borde jag göra något? Även om "de misstänkta" inte alls är intresserade av mig, skulle det inte kunna ske efter att jag "gjort något"? Jag måste inte vara så sjukt passiv att jag väntar på att den andre tar första initiativet. Är inte blyga personer något jag gillar? Då borde ju jag göra något, annars händer inget.
Men nej, jag rationaliserar det med något som att "den rätta för mig accepterar att jag är passiv och tar därmed första steget". Vad är det för bullshit egentligen? Jag kan lika gärna tänka "Den rätta för mig är rik, delar mina exakta intressen, tar initiativ men är ändå blygt gullig", dröm vidare, loverboy, sånt finns inte.

Så vad gör jag? Skriver vidare på det här inlägget trots att någon när som helst kan gå förbi och läsa dessa "pinsamma" saker jag skriver, trots att det är på en blogg som ska läsas av ett hundratal följare (yeah right) och ändå kommer reklameras stolt på min facebook vägg där alla som just nu kan råka se vad jag skriver även är vän med mig.

Jag tror jag börjar känna mig klar, ska gå över och titta på hur filmklippandet går (ljudmedier-lektion at its finest).