Jaha

Jag bestämde mig helt hux flux för att lyssna på det här genast kunde jag känna hur inspirationen att skriva kom tillbaka till mig. Spelmusik är fantastisk på det vis den kan få en att direkt gå tillbaka till ett tidigare associerat känsloläge. I det här fallet är det känslan av vetskap, visshet, att ha ett trumfkort som man ska slänga i någons ansikte och därmed viljan att berätta det man vet.


Så ja, här har vi nu ett gott exempel på varför jag borde skriva oftare: Det har hänt så djävla mycket att jag har svårt att berätta om allt ordentligt.

Jaha, vad gör jag åt det? Struntar i allt och skriver bara det jag kan komma på bara sådär.

För sisådär 3 veckor och två dagar sen åkte jag till Finland i 5 dar. Det var en trevlig resa där jag bland annat bodde hos en speciell tjej, blev visad runt Helsingfors (av tidigare nämnda tjej) och fick chansen att träffa en internetkompis och besegra honom i Super Smash Bros. (ackompanjerad av tvenne gånger nämnda tjej).

För övrigt så försöker jag blanda in lite ovanliga ord här och var. Delvis för att återskapa det massiva ordförråd jag var så stolt över förr och delvis för att ge hon-som-jag-inte-nämner-vid-namn-utan-någon-specifik-anledning en utmaning ifall hon vill ta sig an att läsa det här inlägget.

Skimmar jag förbi Finlandsresan för fort? Det är möjligt att det finns mer att nämna men jag är kluven inom de antaganden att (1) det inte finns mer som är propert att nämna på en blogg, (2) de som läser redan vet allt och mer iallafall och (3) det som klarar sig igenom de tidigare kriterierna inte är tillräckligt intressant att skriva om.

Fast jag kan trots allt nämna att jag fick lära mig att Hund är Koira på finska. So there's that.


För att skippa historielektionen ett tag och istället hoppa in i mitt huvud för att se vad som pågår där så tänker jag berätta om en tro, eller en princip, som utformar en märkbar del av min livsfilosofi.

Jag avskyr att vara onödig, jag gillar inte att tänka att jag slösat tid eller gjort något som är poänglöst.

Men istället för att vara pedantisk och manisk över att vara 100% optimal hela tiden så har jag tagit åt mig att se allt från den ljusa sidan, hitta något användbart bland det som kallats värdelöst.
Som exempel kan jag säga att jag ofta försöker ställa mig på den ände av tunnelbanan som är närmast utgången där jag ska gå av (detta beteende är helt unikt och ingen annan i världen gör så). Men ibland så fungerar inte det, ponera att jag kommer precis när tåget ska gå och är tvungen att springa in i närmsta vagnen som är i motsatt ände av den önskade.
Istället för att falla på knä och gråta över de 33.4 sekunder jag förlorar på att gå tvärs över hela perrongen så vänder jag mig mot solen, ser det från den ljusa sidan, och inser att jag måste ha fått lite (understatement) väl behövd träning (också understatement) när jag sprang fram till tågdörrarna, vidare så slipper jag även trängas med alla de som sitter i "rätt" ände av tåget, jag kan ta det lugnt i min folktomma sub-optimala vagn.

Jag tror det är tack vare ett sånt här "finna värde i allt"-tänkande som gör att jag gillar Experience-konceptet i spel. Även om jag råkar hamna i en helt onödig strid när jag bara ska gå någonstans så är min tid spenderad på att slakta fienderna på kreativa vis inte slösad, för jag får ju experience, vilket i slutändan gör mig starkare.

Det finns förstås många vis där spel helt kan förstöra allt som gör experience bra, till exempel göra så att man inte får ett enda poäng av att döda monster som är för låg nivå. Då blir striden verkligen ett slös på tid. En annan, fruktansvärd, korruption av Experience, är att ha ett skoningslöst "börja om från senaste sparningen"-system när man dör. Istället för att behålla allt man samlat och bara flyttas tillbaka några steg eller få en chans att försöka igen på samma boss så invalideras allt man gjort fram till dess och spelet ber dig abrupt att göra om det igen. Återigen blir all tid man spenderat från senaste sparningen bortkastad (och kanske spelkontrollen också, ifall man har humörproblem).

Så ibland vill jag bli en speldesigner bara för att kunna rätta de "fel" jag upplever i vissa spel. Kunna spela ett spel, surt muttra "jag skulle kunna göra det bättre än de här klantarna" och sen faktiskt göra det.


Hmm, har min skrivhastighet sjunkit? Känns som om jag skrivit i en timme (har lyssnat igenom 10 låtar på spellistan) men har inte alls nått de TL;DR-längder jag är ökänd ifrån.
Håhå jaja, tyvärr så har min skrivarglädje tynat bort nu, dags att säga farväl för nu och oh my god precis när jag skrev det började "Ace Attorney 3 Epilogue" att spelas upp. I mitt nuvarande stadium tycker jag att det är världens bästa ending låt och alla borde älska den. (Fast för att förstå den helt måste man ha spelat igenom Ace Attorney 3 först, och för att förstå det spelet helt måste man ha spelat de två tidigare spelen...)

Kan inte hjälpas i vilket fall som helst. Slut för inatt.