Quasi-lov

Sitter på vad som borde vara en Ljudmedier-lektion men som snarare är en "sega-framför-skoldator"-lektion eftersom läraren är sjuk (och var omtänksam nog att inte meddela oss innan vi kommit till skolan). Nästa lektion är svenska som också är inställd p.g.a ett nationellt prov förra veckan. Den enda lektionen är Matte som börjar om ca 5 timmar, och alla i klassen har inte ens det. Förståeligt att humöret är ganska blandat?

Jag har ingen direkt plan på vad jag ska skriva idag, har inte gått någon inspirerande hundpromenad i det fina vädret eller fått en snilleblixt.

På sistone har det kännts som om det inte finns tillräckligt med tid i världen till allt, varje gång jag gör något känns det som om jag offrar tid för något annat mot det. När jag umgås med vänner missar jag att spela ett spel, och min hög med "spel-jag-ska-spela" växer bara. När jag spelar spel missar jag att läsa böcker, och den högen är ännu högre (eller egentligen plattare, böckerna är spridda över hela mitt rum). När jag läser böcker missar jag att göra sysslor som att städa mitt rum (böcker överallt). När jag gör sysslor missar jag att göra läxor, har aldrig planerat så att jag blivit klar med en läxa innan dagen före inlämning. När jag gör läxor missar jag att sova, tror inte att jag någonsin får doktorns ordinerade 8-timmar-per-natt-sömn förutom på helgerna. När jag sover missar jag att skriva, det finns för många idéer till historier och blogginlägg som raderas under nattens gång. När jag skriver missar jag att umgås med vänner, and so the circle is complete.

Sen jag var liten har jag önskat att jag hade kraften att frammana och kontrollera eld, jag har dedikerat oändligt många timmar till att tänka ut hur denna kraft skulle se ut och fungera. Det går inte en dag utan att jag håller handen på "det där speciella viset" och hoppas lite vagt att ett eldklot ska materialisera sig.

Det gör inte det, förstås. Men man kan väl alltid försöka?

Iallafall så börjar jag undra om jag kanske borde omprioritera och börja tänka ut kraften för att styra tid.
Visst, jag har egentligen dedikerat minst 2 timmar till en genomgång för hur alla praktiska superkrafter skulle fungera, men kanske borde jag bestämma mig för en tidskraft jag vill ha.

"Tidsfickor" är lockande. Ett sätt att kunna spendera tid utan att tid går, få en massa saker gjort utan att oroa sig för morgondagen. Dock så skulle ju en nackdel vara att man blir tankemässigt äldre än alla andra, trots att man kanske fuskar med en "åldras-inte-i-tidsfickor-regel". Ponera att man gör en 8-timmars tidsficka varje dag för att bara sova så man kan utnyttja 100% av dygnet för att få saker gjorda. Det gör att man får en tredjedel så mycket mer tänkt på än alla andra. Nu när jag är 18 så skulle det vara som om jag tänkt lika mycket som en 24-åring.
Ett ganska stort mellanrum, fast det skulle kunna skakas bort som att vara mogen för sin ålder.
Senare i livet då? När jag vore 30 skulle jag ha tänkt lika mycket som en 40-åring. Skulle 40-års-krisen inträffa redan då? Är det någon speciell insikt man får vid 40-års-ålder när man statistiskt sett har fru, barn, sitt drömhus och det jobb man alltid kommer jobba kvar vid. Eller är det förståelsen att man lär ha kommit halvvägs i människans medelålder och att vad man än gör inte har en lika stor vikt?

Jag vet inte, kommer aldrig veta.


Känns som om kärlek och relationer är temat just nu. Tror jag har talat om det med alla mina kompisgrupper vid olika tillfällen, antingen är det par som firar någon milsten eller singlar som undrar hur de ska hitta någon. Jag vill tro att jag börjar få en ganska erfaren åsikt vad det gäller temat, ser vilka som är efter vem eller hur jag borde göra för att få tag på någon.
Men det är såklart mycket cyniskt, om alla mina teorier är rätt så är det minst 3 personer som är intresserade av mig just nu, vilket är mindre-än-troligt så att säga. Och trots att jag tror mig veta "hur jag borde göra för att få tag på någon" så har jag inte gjort något, right?
Det är bara cynism och hubris.


Borde jag göra något? Även om "de misstänkta" inte alls är intresserade av mig, skulle det inte kunna ske efter att jag "gjort något"? Jag måste inte vara så sjukt passiv att jag väntar på att den andre tar första initiativet. Är inte blyga personer något jag gillar? Då borde ju jag göra något, annars händer inget.
Men nej, jag rationaliserar det med något som att "den rätta för mig accepterar att jag är passiv och tar därmed första steget". Vad är det för bullshit egentligen? Jag kan lika gärna tänka "Den rätta för mig är rik, delar mina exakta intressen, tar initiativ men är ändå blygt gullig", dröm vidare, loverboy, sånt finns inte.

Så vad gör jag? Skriver vidare på det här inlägget trots att någon när som helst kan gå förbi och läsa dessa "pinsamma" saker jag skriver, trots att det är på en blogg som ska läsas av ett hundratal följare (yeah right) och ändå kommer reklameras stolt på min facebook vägg där alla som just nu kan råka se vad jag skriver även är vän med mig.

Jag tror jag börjar känna mig klar, ska gå över och titta på hur filmklippandet går (ljudmedier-lektion at its finest).

Ett Tag Sen

"vad hände med tankarna gömda under din hatt...? :(" stod det på min Facebook sida häromdan.

Bra fråga, tänker jag.


Jag har inte haft tid? Inte ett perfekt svar, det har funnits många tidpunkter då jag kunde ha satt mig ner och knappa in ett inlägg här. Fast det har funnits många tidpunkter till allt för alla, man gör det bara inte ändå.

Dock så har jag ju förstås haft saker för mig. Skolan har varit mycket mer innehållsrik och inspirerande än den varit i ettan. Vid flera tillfällen har jag stannat extra länge för att fortsätta arbeta på en låt i Cubase, spela in audio eller filma till rörlig bild (och även en gång för att spela Tetris, good times). Jag bondar med klasskamrater, uttrycker mig kreativt, har kul.

Samtidigt så har även min fritid förändrats. Det har varit fester, spelkvällar, biobesök, allmänt häng på stan och många många McDonaldsbesök (säg vad ni vill, jag älskar den maten och kommer äta den tills jag dör).

Sen har jag ju även lyckats klämma in ännu ett misslyckat förhållande på min repertoar, det finns dock inte mycket att säga om det nu och detaljerna är ärligt talat ointressanta, så vi lämnar det där.


Framtiden knackar på dörren och undrar varför jag inte öppnar, "Vänta! Jag är fortfarande i den metaforiska duschen som kallas gymnasiet!" svarar jag. En valid anledning men det är viktigt att jag faktiskt spenderar den extra tid jag tar där i med att tvätta mig ordentligt, annars gör jag värsta dåliga första intrycket på framtiden bah.

Så jag har snackat med skolans syo, eller rättare sagt jag snackade med henne först för exakt en månad sedan och sen igen idag, efter att ha kollat igenom några länkar som hon gav mig och letat på egen hand.
Jag hittade faktiskt en högskola som verkar fett ball och som passar mig. Den har en spelskaparlinje med tre profiler, varav en fokuserar på design och projektledning, exakt den roll jag önskar ha! Utöver det så lägger den skolan tyngd på internationellt utbyte och har även lärarkurser. Så att åka till Japan ännu ett år och att bli lärare är inte heller omöjligheter.

Det löser dock inte min velighet med att skaffa jobb. ideellt så skulle jag ha ett sommarjobb nu i sommar som ger mig inte bara extra cash utan dyrbar erfarenhet som jag skulle kunna fullfölja med att skaffa ett deltidsjobb då jag tydligen kommer ha ett väldigt slappt schema i trean (jag lyckades peta in oerhört många kurser nu i tvåan).

På tal om sommar, folk i klassen talar om att åka till London. Det är alltför länge sedan jag besökte den underbara staden och jag skulle supergärna åka med, har dock ännu inte samlat modet att uttrycka det intresset (hittills är det bara tjejer som talar om det, skulle kunna missuppfattas som creepy, eller så är det bara en girl-thing... Jag tror fnittriga japanska skolflickor har sabbat mitt självförtroende på det området).


Det här får väl räcka för idag, börjar tala med folk på msn och då är det svårt att fokusera på skrivandet. Förhoppningsvis är det här inlägget början på något sorts oregelbundet bloggande i fortsättningen.

Hej då tills nästa gång, iallafall.

Min värld

Det är mitt i natten på en Söndag och jag kan inte sova, dags att blogga!


Jag anser mig vara en person med mycket fantasi. Kanske inte mycket mer än vem som helst men jag låter det definitivt påverka mig mer. Jag har en mycket stor entusiasm till idéer, en entusiasm som de flesta inte tycks dela.

Ni vet de där gångerna då man snackar om något slumpmässigt och man kommer fram till att "Fan, man borde göra nåt sånt asså" (Starta ett band, göra en hemsida, osv osv) och sen nämner man det aldrig igen.

Min grej är att jag nämner det igen, på direkten. Så fort idén har satts i mitt huvud börjar jag arbeta på den (om jag inte redan tänkt på nåt liknande förut i mina dagdrömmar, då använder jag bara det råmaterialet). Det dröjer inte mer än några sekunder förrän jag börjar komma med förslag på hur denna idé skulle kunna bli en verklighet. Jag blir då oftast bemött av ett "Va!? Va du seriös?" och kanske ett "Nej asså det var ju bara på skoj" (tonåringar säger ofta "asså").

Sånt gör mig ganska ledsen. Jag trodde we were onto something, dude.
Ibland tänker jag på alla dessa bortkastade idéer som aldrig fick en chans att förverkligas. Tänk vad som hänt om vi faktiskt startat ett band, gjort det där spelet, skrivit den där listan? Min dröm är att jobba med något som låter mig använda alla dessa idéer jag fått (eller vidarebyggt på från andra, stäm mig). Jag vill kunna skriva böcker eller göra spel eller vad som helst. Dagen då jag faktiskt ska gå på arbetsintervju närmar sig med stormsteg, jag vill faktiskt ha något att visa den dagen. Tänk om jag faktiskt hade en kortfilm att visa upp i mitt portfolio för att bli anställd som regissör på SVT? Tänk om jag hade en webcomic att länka till i min ansökan som krönikör i Metro?

Alla dessa idéer finns här inne i mitt huvud, men lär nog aldrig komma ut därifrån så länge som folk förvånas av min seriösa inställning till balla idéer.


Ett nyligen uppdagat problem som också utkommer från min till synes överdrivna fantasi är att jag tydligen idoliserar jämlikar.

Jag har väldigt lätt för att lägga en stämpel på någon (ytligt, jag vet) och hålla fast vid den.
Nu är det inte så att jag bestämmer att någon är "töntig, dum i huvet" och skrattar åt denne hädanefter. Snarare så tar jag en tydligt positiv (eller negativ om jag ogillar personen på ett personligt plan) aspekt av individen och sen... Glorifierar den.
När personens namn nämns så ler jag och säger "hah, X är Y". X är då den omtalades namn och Y är aspekten jag fokuserar på.
Ett exempel är en god vän jag har som uppskattar att kallas "speciell" (med ironiskt tonläge). Jag skulle då kanske i någon msn konversation kunna säga "lol, X är så "speciell" :P". Eller bara direkt till personen "X, du är fett "speciell", vet du det?".

Jag undrar verkligen om mitt sätt att klassifiera folk på det viset är så lämpligt. Jag har redan fått höra av en person att jag borde lägga av med det men jag har svårt att förstå varför det är så illa. Det hjälper mig hålla koll på folk och ger mig något att le om när jag talar om dem. Är det respektlöst av mig att summera folk på det viset?


Är båda de här beteendena negativa bieffekter av för mycket dagdrömmeri? Borde jag lägga av med det och istället släppa ämnet när vi talat om en idé? Borde jag vänta tills jag förstått helheten av en person innan jag tänker på dem?

Should I have written this in English?

Screw the system, I don't need no title

Bam. didn't expect this did you? Neither did I (Man I love the word "neither"). I was just sitting there on the couch thinking "It sure got late quickly, I've wasted yet another day I could've spent on writing an update". But nay, nay I say! I went to my blog bookmark for some reason and decided to see what would happen if I pressed "new entry". Little did I know this would happen.

(Have you ever noticed how many times the word "I" is used in a blog? Especially mine? Well I sure didn't notice!)

If you thought I would give a detailed explanation as to what I've been up to the last two months (or whatever the hell has been happening the entire spring here in Japan, for that matter), you'd be wrong. I made (had? I can't English anymore) an important realization recently: It's not entertaining to read stuff like "today I - and then I x and then ~ happened, followed by |. It was all very interesting and fun until * occurred, so embarrassing!"

Instead I shall do my best to write from my soul, that thing people make jokes about having sold to the devil and stuff, a bad name for pets and also part of what makes Soul Eater so awesome (also I've yet to try out God Eater, despite having had the game in my possession for quite a while).

So yeah today I got this cool idea for a character and I just have to tell somebody about it, not that it's great or anything but you know. Aaaaanyways it's probably based upon Princess Mononoke, an Eon character I once made and a tint of Discworld.
So there's this guy and no way, no damn way am I going to start a description that way. That would be so... Average!

So anyways imagine an academy for magicians and sorcerers (oh ho ho so original) where the character in question would be a talented student (yes, this is all very unique and inspiring I assure you) with just a bit too much curiosity. He befriends one of the teachers (adoptive father?) and asks an intriguing question: Why do the teachers have extremely powerful spells despite no such spells being described in any of the books at the academy? (he's obviously read them all, being the genius he is).
The answer is revealed to be a secret tome hidden somewhere in the dungeons (there has to be dungeons!) from which the magicians learn fascinating things.
After Harry Potter-esque investigations, the prodigy learns of the tome's location and finds a way to break into its vault. He then finds the tome and opens it.
That's where things go horribly wrong.
You see, it's by no means a normal book. Inside of it is a sealed demon, holder of immeasurable power and even more evil. Normally a fully educated mage would carefully put several layers of his most powerful protection spells on himself and then proceed to barely touch the book with his finger, hoping to only let a single fragment of a spell from the demon seep into him. All under careful supervision by at least 4 seniors.
Our hero (the poor bastard) instead opens the book wide, without any protective spells, all alone.

His inhuman scream of pain and terror is enough to alert the attention of the entire staff, the wizards teleport to the room instantly and manage to halt the demon's process to completely possess our poor guy.
While they do manage to save his life and psyche, his body is another story. Both of his arms that touched the book were completely covered in dark magic symbols, leaving the spellcasters no choice but to amputate them before they would start strangling everyone within reach due to the demon's influence. The rest of his body was only partially covered in symbols (and with covered I mean burned into his flesh), each containing powerful spells some people could only wish to hear about once in a lifetime. While there was no risk for the demon to take control over the character anymore, the warlocks were obviously reluctant to let someone with such immense power roam free. So he is virtually imprisoned inside the academy for a good portion of his life, rarely having anyone else to talk to but his own thoughts (slight insanity is cool I hear).

The adventure obviously kicks off once he makes his escape. (whaddya think?)


Alright so that took more time to write than I expected (ideas always do) but now that I've got that out of my mind for a while I feel like I can actually talk a little bit about what I've been up to, no details though (or rather, details without the big picture).

I've gone to karaoke recently, for a grand total of 4 times during this year (sad, I know). After the latest one I made the amazing discovery of finding out that I'm actually kind of good at it. I managed to sing Hito Toshite Jiku Ga Bureteiru, PAPERMOON, Zankoku Na Tenshi No Teese, Haruka Kanata and many others without great problems (and apparently my Japanese sounds solid when I sing songs). It's enough to make me go "Yay!" a few times.

Oh yeah, the end is getting near. I got my flight information in the (virtual) mail the other day. It looks like I'll be arriving at Arlanda around 19.35 on the 12th of June (that's like totally soon man).

It being so near to my return. I've decided to do something fun and go to school dressed in all those fancy clothes I brought but ended up never using. Today I took my fanciest clothes of all, including my dear glasses, and proceeded to go to school.
I ended up being called Ikemen (it kind of means "good looking guy") or Kakkoii more times than during the entire year. I'm not sure if I should be happy for the praise or frown over the Japanese girls' shallowness (I just wore different clothes, how does that suddenly make my physical appearance more attractive?)
I'm half tempted to cut my hair and dye it blonde just to go all the way on this ゼクシい track. We'll see about it.

Well, it looks like this will have to be it for today. Do remember though that I still intend to make at least one of those fancy things called a "Vlog" before I return.

Ooh, just got a cellphone mail.