duuude, far out! You should start thinking INSIDE the box

De som har fantastisk fantasi blandad med kraften att komma till vilken slutsats som helst, även om den är skum. Skulle tro att budskapet jag försöker förmedla är att jag tycker jag tänker för mycket över vad jag vill skriva här så att jag knappt skriver nåt alls (Jag hatar mig själv för denna mening, den innehåller alldeles för många upprepningar), de skulle faktiskt ha rätt.

Även om kvalitén på min stackars blogg lär sjunka ifall jag skriver oftare så känner jag att det är ganska hälsosamt för mig att skriva lite vad som helst, när som helst.

Jag kan väl ta och börja dagens inlägg med att berätta lite om den Final fantasy IX-obsession jag har haft den här veckan. Det började nån gång i helgen med att jag läste ett inlägg på ett forum där en person berättade att han lyssnade på en låt från FFIX (använder förkortning, kommer upprepa namnet ofta), jag fick en impuls och laddade ner hela soundtracket på några timmar. När jag satt och lyssnade på alla de 120 musik stycken som den store Nobou Uematsu skrivit själv (god bless his soul, though he's still alive), fick jag en sån ofantlig (skoj ord) nostalgikick. Nu kanske jag borde ge lite historia så att ni hänger med, FFIX var det första spelet i final fantasy serien som jag spelade, det kom ut år 2000, så jag var bara åtta år gammal.

Trots att jag knappt förstod vad karaktärerna sa, så kunde jag till större delen avgöra vad storyn gick ut på, speciellt när min bror (som var tio då) kunde fylla i på alla de svåra orden. Det gick mycket sakta i början av spelet, eftersom vi knappt fattade hur man spelade samt att vi kunde springa runt för att prata med alla NPC:er två-tre gånger innan vi hajade att vi skulle springa ut ur staden, för att sedan villa runt i vildmarken några timmar. Men nånstans runt 60% av spelet avklarat så fastnade vi (för er som är insatta; vi valde helt fel karaktärer på stället man inte kunde använda magi, samt vi var på för låg nivå). Så vi började om från början igen, jag tror det var då jag upptäckte min talang för att komma ihåg saker i spel (fråga mig om vilket world of warcraft alliance side quest som helst, i 96% av fallen lär jag kunna ge dig det svar du söker). Vilket resulterade i att vi befann oss på samma plats mycket snabbare, och eftersom mina engelska kunskaper snabbt ökat det senaste året så fattade jag ännu mer av storyn, som nu verkligen grep mig (det är en sak att få det berättat för sig av en brorsa som är halvbra på engelska och en annan att läsa det med karaktärernas mycket mer dramatiska ordval).

Hursomhelst (jag börjar tappa tråden), jag älskade det spelet och det har en egen episod i min barndom, att lyssna på musiken är för mig som att hitta sin mamma som försvann när man var 5 (eller inte alls, ni som hittat era sedan länge försvunna lär nog kunna motbevisa mig). Iallafall, jag har spenderat majoriteten av mina ganska händelselösa media & datalektioner med att kolla runt på final fantasy wiki bara för att minnas, spelet känns lika bra som det var för åtta år sen.
Och resultatet är att jag nu måste skjuta in en lång och mysig FFIX-replay bland alla mina spelplaner för framtiden.

Ok, det där var en början som hette duga, nu måste jag hitta nåt riktigt stort för att fortsätta på det som kommer bli ett smått gigantiskt inlägg...

Eller inte.

"You don't need a reason to help people" - Zidane Tribal, Final Fantasy IX.