I'd Like to Thank the Academy

Ännu ett hundpromenadsinspirerat inlägg. Cred till svenska språket som tillåter sammansatta ord som hundpromenadsinspirerat.

Jag tror inte jag är den enda som ibland brukar tänka ut intervjuscenarion som om jag vore känd och populär. Det är ju kul att fundera på svar på frågor som i normala sammanhang inte ställs. (Det finns nog ingen som frågar "och vilka skulle du tacka för din framgång här i livet?" under småpratet mellan seminarier).

Grejen med intervjufrågor är att det finns någon som är intresserad av svaren. I många intervjuer har ju reportern kollat bland fansen i förväg för att se vilka frågor som är störst, så man känner sig ganska speciell när man svarar.

Nu kan det ju vara så att det bara är jag som tänker så här och då blev ju plötsligt det här inlägget ganska pinsamt. Men nu när jag väl har börjat skriva så vore det fånigt att lägga av bara för att premissen kanske var felaktig, så det får stanna kvar, pinsamt eller ej.

Så, vare sig ni läsare har tänkt ut intervjufrågor till er själva eller inte så ämnar jag skriva upp några av de frågor jag själv funderat ut här. Ni kan då ta och fundera ut vad ni själva skulle svara på dem, för skojs skull.

1. Låt oss börja från början. Var växte du upp? Hur var det? Hur har du vuxit ifrån den bakgrunden till den du är idag?

2. Vad har varit din drivkraft under alla dessa år? Vad är det som har fått dig att fortsätta framåt, genom ljusa och mörka tider?

3. Om du inte skulle hålla på med det du gör idag, vad skulle du annars ha blivit?

4. Vad är ditt bästa minne? Ditt sämsta?

5. Vad skulle du säga för att motivera någon som vill bli som du?

6. Några efterord? Shoutouts?

Sådär. Ta chansen att låtsas att du är kändis i en minut. Eller ännu bättre, ta första bästa kompis/familjemedlem/klasskamrat/partner och intervjua dem. Fun for the whole family.


Yeah det där var nog ganska löjligt...

En sak som jag funderat på är att jag inte riktigt har en morot i vardagen längre. Till exempel så är det inte som förr när det blev fester eller andra evenemang med kompisgruppen relativt ofta. Numera så kan jag typ träffa en vän åt gången, och inte ens det lika ofta som jag önskar. (Okej i ärlighetens namn har jag nog varit dålig på att nå ut till folk också, borde kanske inte sitta helt inaktiv och undra när någon ska ta kontakt...)

Likaså så måste jag ju erkänna att det var trevligt att ha något ganska konkret att se fram emot i form av resa till/mottagande av en långdistansflickvän. Även om förhållandet var dåligt i retrospekt och inte något som ska hyllas alltför mycket, så är det ändå värt att peka ut hur effektivt det var som morot.

Jag tror mitt nuvarande mål får bli att odla några egna morötter framöver. Vet inte riktigt hur det ska gå till, men något får man komma på.


Okej jag sneglade över på Facebook och såg att Supergiant Games (de som gjorde Bastion, tror jag skrev ett blogginlägg om varför det spelet var awesome..?) precis har utropat sitt nya spelprojekt. Så nu har mina tankar helt gått i lås. Tack för idag.

Kränkt

Inte för att jag känner mig kränkt just nu men en bieffekt av att plugga engelska är att man börjar uppskatta diverse ord i modersmålet, den passiva formen av "kränka" bland dem.

Att känna sig kränkt är tusen gånger djupare än engelskans motsvarande "offended". En person som särbehandlas för sitt ursprung känner sig kränkt. En anställd som nekas ökad lön trots en månad av hårt arbete känner sig kränkt. Svenskar som var emot att SVT klippte bort ca 5 rasistiska sekunder från Kalle Anka på Julafton kände sig kränkta. "Jag känner mig kränkt" är liksom vad folk säger i intervjuer när de vill bli tagna på allvar. Tidningarna i sin tur ser till att göra den delen av intervjun till ett citat och använda den som headline. Läsarna kommer i sin tur skaka på huvudet när dem läser det och tänka "Det är inte rätt, att folk ska kränkas på det här viset". And so on...

Jag var inte direkt på väg någon stans med det där, nu känns kränkt bara som ett lustigt ord. Kränkt, kränkt, kränkt... Hehehe.

Den här ödlan alltså.

Universitetet har blivit mycket roligare så här på våren. Engelska i all ära men nu när jag faktiskt får lära mig om didaktik och hur det är att vara lärare så blir ju lektionerna 10 gånger mer intressanta. Men om jag får klaga lite grann (Vem frågar jag? Det här är min blogg, I run this shit) så måste jag undra vad det är universitetet har emot att jag får struktur i livet. Varför är schemat annorlunda varje vecka? Varför hade jag en föreläsning som började klockan 8 igår? (jag var tvungen att gå upp klockan 6! #Kränkt).

Insåg precis att senast jag skrev här så hade jag en flickvän. Well not anymore. Fast för den delen så undrar jag om jag ens skrev att jag hade det, 2011-2013 har varit ganska tunt på inlägg. Jag har nog ändrat min syn på hur mycket jag ska skriva om mitt kärleksliv ganska många gånger. Å ena sidan finns det en massa pinsamma inlägg från en angsty tonåring om man kollar i typ 2009-arkivet. Å andra sidan så blir det en sån jobbig stämning för alla inblandade när någon jag känner ganska väl inte fått höra nyheterna och helt oskuldsfullt säger något. Så jag antar att min nuvarande inställning är att vara relativt öppen, får se hur lång tid det dröjer tills jag ångrar det.

Hmm, tror jag ska göra en udda grej. Här är en hög länkar till diverse intressanta saker:

Ozar Midrashim
The Great War
Hundramiljonersmannen
The Reward
Sesame Seeds
Hyperbole and a Half
Homestuck
Mom's Spaghetti

Yeah vet inte vad som var grejen med det där, men ändå, kul att göra en gång iallafall. Känner mig klar för idag i vilket fall. 

Ny design igen? Jahapp...

Om blogger hinner byta design mellan varje gång som jag skriver ett inlägg så säger det nog en del om min bloggningsfrekvens. Å andra sidan så har jag ju gett upp hoppet på att blogga regelbundet, det är bara schysst att ha möjligheten där närhelst man känner för det iallafall.

Livet hinner ändras ganska radikalt på de 6 månader som innehåller slutet på trean, sommaren därefter och början på universitetet (well duh). Ändå känner jag inte speciellt mycket för att återberätta vad jag varit med om. I alltför många fall har jag sett fram emot att berätta om saker för folk men sen blivit ganska nedlåten med resultaten. Okej, den förra meningen är något en annan person skulle tagga med #StoryOfMyLife på Twitter eller Tumblr, det vill säga att jag alltid överhypar saker för mig själv och sen blir lite ledsen när det inte blir som jag tänkt. Men jag är inte den andra personen (ännu?)

Om jag skulle försöka beskriva mitt liv i nuet skulle jag nog använda ord och (delvis döda) metaforer som "rätt" och "on track". Saker och ting går för det mesta i den riktning jag vill och inga större hinder har ställt sig i vägen. Ändå så är det lätt att deppa ihop emellanåt och tycka att allt suger. Den bästa beskrivning jag kan finna är känslan av att åka på rapid tåget från Tamagawagakuenmae till Shimokitazawa, speciellt mellan de två sista stationerna. Den biten tog cirka 10 minuter och allt var grått och man var trött, även om man visste att vid slutet av ens färd skulle man komma till det gröna och fina landskapet kring Inokashirakoen.

För er som inte bott i Tokyo en längre tid så har jag en annan metafor (eller är det en liknelse? Jag lär mig skillnaden under föreläsningar och är mer osäker än någonsin på min kunskap i ämnet) där jag skulle beskriva situationen som när man hittat en pusselbit som passar in perfekt i rutan men motivet ser inte riktigt rätt ut i jämförelse med de andra bitarna runt omkring.

Bullshit metaforsnack åsido så känner jag att universitetet har markant dragit ner på tiden jag kan spendera med kompisar och därmed tiden som jag kan spendera på att snacka om vad som helst. Kanske det förklarar varför jag känner mig tvungen att vända mig till bloggen för att få utlopp av allt skräp som hinner samlas mellan mina öron. Den tydliga tomheten på chattbara kontakter i mina msn- och skypefönster stödjer den teorin.

Att skaffa kompisar på universitetet är för övrigt skitsvårt, känner mig väldigt vilseledd inom det området. Jag trodde att distanseringen från forna vänner skulle vägas upp med nya kontakter, men sånt har jag inte sett ett dugg av. Andra vänner tycks ju rapportera liknande upplevelser på det planet, så det är inte bara jag som är doing it wrong (svengelskan ser snyggare ut om man använder "är" före, men vore nog mer grammatiskt korrekt om jag hade använt "is" istället. Men ibland måste man göra undantag för konstens skull. Sen så känner jag mig även extra trotsig mot grammatiska regler efter att ha haft en massa strul med Proper Academic English. Så fuck the grammar police säger jag.) Sen finns ju förstås undantaget Erika på den fronten, hon tycks ju ha lyckats skaffa ett helt nytt kompisgäng på KTH. Vafan Erika?

Sådär. Nu känner jag mig sådär tom igen. Som när man har fått "snacka ur sig" allt som surrar i ens skalle för tillfället. Eller så känner jag mig bara hungrig. I vilket fall så får det räcka nu. Tack & Hej.

Söndag

Tydligen är det så länge sen jag bloggade senast att blogger helt ändrat design. Det är förvirrande och jag är lockad att joina en Facebook grupp som är emot det.

Sommaren har varit ganska händelserik hittills, jag har bott i stuga i Leksand, tagit studenten, rest till Paris och sen fyllt 20. I den ordningen.
Jag har tillochmed gjort mer än så. Jag har besökt Helsingfors, LANat två gånger, fått besök från Helsingfors och tittat igenom alla tre säsonger av Community. Inte i den ordningen.

Bloggers nya design tycks ha problem med den förra meningen eftersom allt blev understruket med en röd linje men utan ledtrådar på vad som kan vara fel. Well Whatever.


Jag har tänkt mycket på framtid och förändring på sistone. Det är inte så konstigt eftersom jag befinner mig i det (sommarsoliga) vakuumet mellan gymnasium och universitet, samt har fått smaka på hälften av en 40-årskris.

Om 4 dagar kommer jag inte bara stiga på ett plan till Malta för att träffa 5 vänner jag endast känner via internet. Jag kommer också få välja mellan att börja på lärarlinjen på Stockholms Universitet eller Speldesignslinjen på Södertörns Högskola. Förhoppningsvis kommer jag kunna svara på det valet genom att låna en dator på Malta eller så men iallafall så måste jag välja om jag ska acceptera min självklara framtid som engelskalärare på en gång eller sidetracka i minst ett år för att jaga min naiva dröm.

Det är inte ett så lätt val som i filmens värld eftersom läraryrket inte är något dåligt ondskefullt och speldrömmen börjar förlora sin charm, så båda alternativen jämnas ut. Vad jag än väljer så lär mina universitetsår bli väldigt intressanta, så egentligen är det inte ett superavgörande val antar jag?


Jag har haft lite återfall in i mina tankebanor om hur dumt jag tycker världsdyrkan av alkohol är. Jag antar att det startade iochmed att jag hamnade bredvid en gubbe som fruktlöst försökte smygdricka trots att burkens pysande väsning notifierade alla i hela vagnen om hans sociala normbrott (och riktiga brott kanske? Jag har inte full koll på de lagarna.) Det som var tragiskt var dock hur ledsen han såg ut mellan klunkarna, han var helt hjälplös.

Ändå vet jag att tankar som "så hade det inte varit om alkohol förbjöds" är större normbrott än hans failade skåpsup. Ingen gillar den som sabbar den i överlag trevliga stämningen med att peka ut sanningen. Och jag håller med, ibland vill jag bara kunna stänga av min viktigpetter-sida och faktiskt ta reda på hur det är att vara full på riktigt, så min åsikt faktiskt valideras av erfarenhet.

Men nej, det är jag för feg för.

Det finns faktiskt inte någon bra översättning för feg på engelska. Det närmaste jag kommer är cowardly men det känns mer förolämpande och väldigt överdrivet, svårt att bara använda i en mening.
På svenska finns det dock en hel massa synonymer för feg. En enkel sökning i ett lexikon jag hittade på google (var annars, I bokhyllan?) gav mig: Harig Mesig Räddhågad Ynklig Ynkrygg.
Förvånansvärt många ord för ett språk som ska ha präglats av orädda vikingar. Eller så är det precis därför, kan vara värt att tänka på.


På tal om att vara feg så känner jag då och då hur svag jag faktiskt är som person. Ibland kommer min paranoia tillbaka, trots att jag trodde att jag utplånat den i Japan. Genom hela livet så skapar jag nya versioner av mig själv, personligheter som gått framåt i livet och lärt sig av nya erfarenheter.
Men jag behåller de gamla versionerna någonstans, lite som att jag gör separata sparningar för varje level i ett rollspel (något som återspeglar min tendens att aldrig göra mig av med saker.)
Och det är lätt att falla tillbaka i en gammal personlighet. Det kan vara att träffa en gammal vän, att bli så chockad att man hoppar bakåt några steg i sin utveckling eller att en ny livsstil man erhåller visar sig vara så lik en tidigare att man bara går tillbaka till den.


Jag antar att allt det grundar sig i min lilla 20-årskris. Jag vill kunna känna mig vuxen men jag känner mig fortfarande som bäst hemma i den skolmiljö jag vant mig vid sen jag var 12. Vissa kallar sina universitet för "skolan" men jag vet att det inte kommer vara detsamma.

Vuxenlivet är inte ett sinnesstadie man växer in i, det är ett stup man sakta knuffas fram till.

English, Because That's The Way I'm Thinking Right Now

We're all raised on fiction, one way or the other. Whether it's by listening to our grandfather's tales, reading books, exposing ourselves to propaganda or living in front of the TV.
Our young impressionable minds can't help but apply parts of the fiction to reality, it makes us paint ourselves a picture of the future we imagine, the future we hope for.

The problem with the fiction we grew up with is of course that it was made in the past. The youth books we read in the nineties were written by some author in his thirties remembering how it was to grow up in the seventies. From the beginning, our picture of the future was painted on a dusty old canvas, with used and dry paint. We spend the rest of our lives watching the flakes of colour fall off the canvas and find ourselves having to fill the holes in with new paint.

That our childhood vision of the future is incorrect is of course a very obvious fact. But at some point even the most evident questions must be asked out loud. That is how humans transmit information, after all. However, people are oftentimes afraid to ask the obvious, we fear ridicule and mockery. We all need someone to whom we could end even the most self-explanatory statement with "Right?" Without anyone to verify our logic, we would have no grip left on reality.

I digress.

My point is that even though we spend our adult lives replacing the fiction of youth with the facts of life, we wouldn't be able to get there without the initial fantasy. If we didn't have the crumbling picture from our childhood, we wouldn't know where to fill in the paint and there would be nowhere to start.

I love you, Kierkegaard

Kierkegaard är min nya favoritfilosof. Det är mycket överraskande eftersom jag inte trodde att jag var en person som har favoritfilosofer, men så kan det gå.

För att inte göra det här inlägget till ett enda långt kärleksbrev till Kierkegaard så tänker jag bara hänvisa till hans Wikipedia-artikel och sedan be er som undrar vad det är för fel på mig att läsa den (och om ni blir genuint intresserade, försök lära er mer om hans existentiella filosofi.)


Som ni kanske vet så är det numera udda för mig att uppdatera min blogg så här "ofta" (det har inte ens gått två veckor, holy shit.) Anledningen till det är att Milla precis startat en egen blogg och mina tävlingsinstinkter säger "Challenge Accepted." Det är inte mer komplicerat än så.


I helgen kom min sena julklapp från min mamma i brevlådan: Ett par sprillans nya hörlurar. Dessa hörlurar är inte som de hörlurar jag ägt tidigare, dvs gamer-headsets eller såna där billiga sony-snäckor som alltid går sönder efter 4 månader. Dessa hörlurar är tydligen kvalitetslurar som enligt en topplista jag hittade på google ska vara mycket välanpassade för all sorts musik.
Jag har använt dem för att lyssna på min otroligt oorganiserade spelmusiksamling jag lyckats trycka in i min mobil (omkring 700 låtar, varav ca 40% bara heter något i stil med "Track 01") och jag måste säga att jag inte visste att musik kunde låta så mycket bättre bara tack vare ett par hörlurar.

Jag hoppas att det här inte kommer leda till att jag blir en s.k audiophile som skryter om sitt "feta ljudsystem" och ser ner på alla som inte använder "respekterar musik."
Chansen för det är ju förstås rätt låg, med tanke på att min musiksmak är dålig (även enligt mig själv) och för att jag kanske bara intalar mig själv att det låter bättre än förut för att rättfärdiga en önskning värd 700 kr.


Igår for jag iväg och köpte nya kläder. Det är inte något som jag gör tillräckligt ofta med tanke på hur roligt jag faktiskt tycker att det är. Jag tror det kan bero att trots att jag är fylld med inspiration i affären och köper en massa plagg som jag nöjt tänker passar bra ihop, så struntar jag fullständigt i det tidigt på vardagsmornarna och slänger istället på mig första bästa t-shirt.

Jag tror det är därför som jag gillar högtider/events som kräver att jag klär och mig som därmed ger mitt trötta jag en ursäkt för att spendera 30 minuter kvällen innan på att exalterat välja något som blir fint (ni som känner mig vet nu varför jag tenderar att vara överklädd även när det bara hade räckt med en skjorta.)

För att avsluta sagan om Joakims bravader inom mode och klädstil så vill jag berätta om mitt stora beslut att köpa nya byxor. Det är nämligen så att jag för första gången i mitt liv köpte ett par blåa byxor (som inte var av jeans, jeans räknas inte.) Detta är mycket spännande eftersom jag inte vet om de kommer komplimentera mitt redan väletablerade blåa färgschema eller om de kommer leda till att jag ser ut som ett blåbär. Vissa risker får man ta, in the name of fashion.


Det har påpekats av mina vänner att jag faktiskt inte har haft min hatt på mig på typ jättelänge, så namnet på bloggen börjar förlora sin relevans. Jag vill dock inte riskera att ge min blogg identitetskris genom att byta namnet till något mer aktuellt (framtiden bortom min studentmössa?) utan det stannar som det är och istället får jag fundera på hur jag kan arbeta in min sedan länge förvärvade (men tragiskt nog försummade) stormhatt i min vardagliga utstyrsel. Är bara lite rädd för att den kan krocka rejält med de nya hörlurarna som just nu har monopol på min huvudyta.

Oh yeah, fick för övrigt mina biljetter till min studentskiva. Måste lura med mig 3 suckers om jag inte vill betala för tomma platser. Så om någon här känner sig intresserad av att spendera 120 kr för att göra mig sällskap den 8:e April så är det bara att skicka mig ett meddelande.

That's all there is for today. Ses senare.

Som ni vet så har jag aldrig fått koll på det här med titlar liksom

Något som är extremt typiskt för mig är att när jag av olika anledningar lyckats senarelägga en massa ärenden och en gemensam deadline närmar sig, tar jag mig i kragen, sätter mig resolut framför datorn och börjar arbeta.

På något helt annat.

I det här fallet ett blogginlägg, om ni inte fattat det.
Anyhow så tycks min bakvända taktik fungera på något vis, det finns en gräns för hur många undanflykter jag kan ta mig an och till slut så finner jag mig själv med att avsluta något som jag startade för, säg, en sex månader sedan.
Hoppas bara att jag börjar göra mina läxor innan betygen är satta...

Jag tror det är typ ett halvår sedan mitt förra blogginlägg, antar att jag kanske skrev... 5 förra året? Ändå känner jag mig som en bloggare, hela tiden har jag tankar och upplevelser som jag vill skriva ner och dela med mig och känna mig duktig över.

Det är ganska lätt att summera mina erfarenheter under de senaste 6 månaderna, som tur är för er som är intresserade.
En stor bit av min tid har tillägnats mitt första långvariga förhållande. Man skulle tro att långdistansaspekten gör att det inte tar upp så mycket av min tid men då har man aldrig hört talas om tretimmarskonversationer på Skype sisådär 3 gånger i veckan. Det är mer tid än jag lade ner på raidande i WoW.

Ah, kan vara värt att nämna att jag inte spelat WoW i ett år nu. Slutade strax efter att jag kom hem ifrån USA och började helt enkelt inte igen. Det är helt magiskt vad mycket tid jag befriade efter det.

Något som också börjat bita in i den lilla tid jag har över är en nyligen uppdagad osläckbar törst för Discworld-böcker. Jag har sökt igenom huset efter de volymer som jag utan förklaring inte har läst ännu och har nu plöjt igenom 6 stycken. Är lite rädd för att när de alla är genomlästa kommer jag impulsivt spendera pengar för att få tag på de sisådär 25 böcker i bokserien jag inte ännu läst.

Det här inlägget tycks inte alls ha den längd som jag förväntar mig efter 30 minuters skrivande, jag tycks ha förlorat min edge under min viloperiod. Det suger ju.

Oh well, får bara hoppas att jag skriver något mer inom en inte för lång framtid och repar mig igen. Det här var i vilket fall som helst bättre än inget. (fast ändå sämre än att skriva historialäxa).

Jaha

Jag bestämde mig helt hux flux för att lyssna på det här genast kunde jag känna hur inspirationen att skriva kom tillbaka till mig. Spelmusik är fantastisk på det vis den kan få en att direkt gå tillbaka till ett tidigare associerat känsloläge. I det här fallet är det känslan av vetskap, visshet, att ha ett trumfkort som man ska slänga i någons ansikte och därmed viljan att berätta det man vet.


Så ja, här har vi nu ett gott exempel på varför jag borde skriva oftare: Det har hänt så djävla mycket att jag har svårt att berätta om allt ordentligt.

Jaha, vad gör jag åt det? Struntar i allt och skriver bara det jag kan komma på bara sådär.

För sisådär 3 veckor och två dagar sen åkte jag till Finland i 5 dar. Det var en trevlig resa där jag bland annat bodde hos en speciell tjej, blev visad runt Helsingfors (av tidigare nämnda tjej) och fick chansen att träffa en internetkompis och besegra honom i Super Smash Bros. (ackompanjerad av tvenne gånger nämnda tjej).

För övrigt så försöker jag blanda in lite ovanliga ord här och var. Delvis för att återskapa det massiva ordförråd jag var så stolt över förr och delvis för att ge hon-som-jag-inte-nämner-vid-namn-utan-någon-specifik-anledning en utmaning ifall hon vill ta sig an att läsa det här inlägget.

Skimmar jag förbi Finlandsresan för fort? Det är möjligt att det finns mer att nämna men jag är kluven inom de antaganden att (1) det inte finns mer som är propert att nämna på en blogg, (2) de som läser redan vet allt och mer iallafall och (3) det som klarar sig igenom de tidigare kriterierna inte är tillräckligt intressant att skriva om.

Fast jag kan trots allt nämna att jag fick lära mig att Hund är Koira på finska. So there's that.


För att skippa historielektionen ett tag och istället hoppa in i mitt huvud för att se vad som pågår där så tänker jag berätta om en tro, eller en princip, som utformar en märkbar del av min livsfilosofi.

Jag avskyr att vara onödig, jag gillar inte att tänka att jag slösat tid eller gjort något som är poänglöst.

Men istället för att vara pedantisk och manisk över att vara 100% optimal hela tiden så har jag tagit åt mig att se allt från den ljusa sidan, hitta något användbart bland det som kallats värdelöst.
Som exempel kan jag säga att jag ofta försöker ställa mig på den ände av tunnelbanan som är närmast utgången där jag ska gå av (detta beteende är helt unikt och ingen annan i världen gör så). Men ibland så fungerar inte det, ponera att jag kommer precis när tåget ska gå och är tvungen att springa in i närmsta vagnen som är i motsatt ände av den önskade.
Istället för att falla på knä och gråta över de 33.4 sekunder jag förlorar på att gå tvärs över hela perrongen så vänder jag mig mot solen, ser det från den ljusa sidan, och inser att jag måste ha fått lite (understatement) väl behövd träning (också understatement) när jag sprang fram till tågdörrarna, vidare så slipper jag även trängas med alla de som sitter i "rätt" ände av tåget, jag kan ta det lugnt i min folktomma sub-optimala vagn.

Jag tror det är tack vare ett sånt här "finna värde i allt"-tänkande som gör att jag gillar Experience-konceptet i spel. Även om jag råkar hamna i en helt onödig strid när jag bara ska gå någonstans så är min tid spenderad på att slakta fienderna på kreativa vis inte slösad, för jag får ju experience, vilket i slutändan gör mig starkare.

Det finns förstås många vis där spel helt kan förstöra allt som gör experience bra, till exempel göra så att man inte får ett enda poäng av att döda monster som är för låg nivå. Då blir striden verkligen ett slös på tid. En annan, fruktansvärd, korruption av Experience, är att ha ett skoningslöst "börja om från senaste sparningen"-system när man dör. Istället för att behålla allt man samlat och bara flyttas tillbaka några steg eller få en chans att försöka igen på samma boss så invalideras allt man gjort fram till dess och spelet ber dig abrupt att göra om det igen. Återigen blir all tid man spenderat från senaste sparningen bortkastad (och kanske spelkontrollen också, ifall man har humörproblem).

Så ibland vill jag bli en speldesigner bara för att kunna rätta de "fel" jag upplever i vissa spel. Kunna spela ett spel, surt muttra "jag skulle kunna göra det bättre än de här klantarna" och sen faktiskt göra det.


Hmm, har min skrivhastighet sjunkit? Känns som om jag skrivit i en timme (har lyssnat igenom 10 låtar på spellistan) men har inte alls nått de TL;DR-längder jag är ökänd ifrån.
Håhå jaja, tyvärr så har min skrivarglädje tynat bort nu, dags att säga farväl för nu och oh my god precis när jag skrev det började "Ace Attorney 3 Epilogue" att spelas upp. I mitt nuvarande stadium tycker jag att det är världens bästa ending låt och alla borde älska den. (Fast för att förstå den helt måste man ha spelat igenom Ace Attorney 3 först, och för att förstå det spelet helt måste man ha spelat de två tidigare spelen...)

Kan inte hjälpas i vilket fall som helst. Slut för inatt.

Oh, Right. Bloggande

Klockan är sisådär 22.50, tiden närmar sig det magiska tillfället som kallas 23.00, vilket är den tid jag siktar på att lägga mig varje dag så jag får mina 8 timmars sömn.

Jag misslyckas varje kväll.

Hade inte helt tänkt ut vad jag skulle skriva här den här gången heller, men jag är en mästare på att bullshitta, så det löser sig nog.

Tog ut hundarna på en extra lång promenad idag faktiskt men fick inte mycket tänkande gjort. Jag har börjat tänka i cirklar på något vis, skyller på det hårda skolarbetet som jag inte tar seriöst (min SO lärare kommer strypa mig vid slutet av kursen).

På andra fronter, såsom idépartiet, så kan jag berätta att det är fullt fräs med "saker som jag borde göra men aldrig gör för att jag hellre vill titta på roliga bilder på internet". Senaste idén har varit att kanske göra en videoguide till Starcraft 2 på svenska på ett så simpelt vis som möjligt för att tillochmed de värsta nybörjarna förstår (fick idén efter att ha försökt lära min far spela spelet).

Min lilla dröm om att bli speldesigner tog sig ett slag förra veckan, såg en video om viktiga färdigheter att ha om man vill designa spel. Ett av de viktigaste dragen var tydligen vida kunskaper i matte.
Jag som trodde jag skulle vara evigt fri efter Matte B...

Efter en snabb blick bakåt på det jag skrivit kan jag ju säga att det inte är så illa efter bara knappa 9 minuter. Lika bra att fortsätta på den här vågen och se vart den tar mig.

Har fått en uppgift i svenskan att läsa en bok. Vi hade vad som såg ut som ett ganska trist urval och efter en kort lek av "pest eller kolera" så bestämde jag mig för Ett Ufo Gör Entré av Jonas Gardell. Visade sig vara en helt okej bok som tydligen handlar om att vara tonåring under slutet av 70-talet/början på 80-talet.
En ganska intressant läsning då det gäller ungefär exakt samma generation som min mamma, speciellt eftersom huvudpersonen är någon som dricker och röker för att vara populär och att döma av de små glimtar jag fått av min mammas ungdom så var hon pretty much en sådan person också (fast hon gillar inte att tala om det, berätta inte att jag sade det till er).
Så det är väl lite ett sätt att få perspektiv på de få saker min mamma berättat om.

Relaterat till det. Ibland slår det mig hur lite jag vet om saker och ting i det stora hela. Jag tror jag tidigare nämnt hur lite jag egentligen vet om mina föräldrar och släktingar.
Trots allt så brukar ju de flesta beskrivningar vara vad de jobbat som och sen några små historier, jag lär aldrig känna dem i detalj.

Den här "obliviousiteten" (det fanns ingen svensk översättning på obliviousness i den ordbok jag kollade i) gäller inte bara familj utan även vänner. Jag tror det bara finns en vän som jag kan säga på rak arm att jag "känner fullständigt". Hos alla andra vänner jag har finns det hål här och var i deras backstory som jag inte fått höra om (om jag ens fått höra deras backstory alls). Ibland händer de bara att de säger något som är fullt naturligt för dem men som jag inte hade någon aning om.

Nu är jag faktiskt ovanligt oparanoid och antar inte att de döljer saker för mig men har helt enkelt glömt att nämna det, vissa saker kan vara så självklara så att man inte tänker på att berätta det.

Jag gillade det uttrycket för övrigt, "oparanoid", jag tror det säger mycket om mig. Det är lättare att vara paranoid än inte. Ibland så förvånar jag folk när jag berättar varför jag är orolig över även de simplaste saker (oftast med frasen "men om det spårar ur..."). De kan spendera ett antal sekunder på att ge mig en ny kreativ version av "WTF-blicken" och sedan säga åt mig att skärpa mig och ofta att jag tänker på sånt.

Skärp dig själv, tänk om du snubblar på tunnelbanespåret, då blir jag ju ledsen.


Det har varit en extrem brist på dubbla styckindelningar i det här inlägget, hoppas jag inte får era ögon att blöda med den här layouten.

För övrigt så kommer tiden då jag ska påbörja mitt projektarbete allt närmare, det ska ha något att göra med media och jag är öppen för förslag. Like, just so you know.
Om projektarbete så har jag många gamla idéer från så länge sen som 8:an som gör ont att tänka på i nutid (hur kunde jag vara så dum?), jag hade udda världsbilder på den tiden.

Egentligen så upplever jag en sån där "Hur kunde jag vara så dum"-flashback i regel en gång om dan. Ibland kan det vara så hemskt att jag stannar upp i det jag gör, ryser till och suckar våldsamt (det låter ungefär som "HAAAAAAAaaaaahg!"). Om jag gör det bland folk kan det skapa ytterligare pinsamhet.

Sommaren kommer allt närmare, fler och fler dagar som jag kunnat spendera i T-shirt (jag vet att det nyss blev kallare men det är bara en minor setback). Lär snart ge mig ut och shoppa efter fina sommarkläder med en större entusiasm än många av mina tjejkompisar (btw så hade jag säkert inte sagt tjejkompisar i en riktig konversation utan istället sagt "mina girlfriends" på ett extra fjolligt och campigt sätt, bara för att.)

Om värmen nu är någon sorts indikation för vad som väntar under sommarmånaderna så kanske det här är året som jag sväljer illusionen av könsroller och prövar på att crossdressa, en kjol skulle säkert vara mycket bättre ventilerad än ett par säckiga jeans och mina shorts tenderar att klämma åt midjan (kan vara för att de är i en storlek jag passade i när jag var 12... Jag kanske har omedveten anorexi trots allt)

Okej det här får duga för ikväll. Är 30 minuter över läggdags och har inga intentioner på att lägga mig. Good times.

Quasi-lov

Sitter på vad som borde vara en Ljudmedier-lektion men som snarare är en "sega-framför-skoldator"-lektion eftersom läraren är sjuk (och var omtänksam nog att inte meddela oss innan vi kommit till skolan). Nästa lektion är svenska som också är inställd p.g.a ett nationellt prov förra veckan. Den enda lektionen är Matte som börjar om ca 5 timmar, och alla i klassen har inte ens det. Förståeligt att humöret är ganska blandat?

Jag har ingen direkt plan på vad jag ska skriva idag, har inte gått någon inspirerande hundpromenad i det fina vädret eller fått en snilleblixt.

På sistone har det kännts som om det inte finns tillräckligt med tid i världen till allt, varje gång jag gör något känns det som om jag offrar tid för något annat mot det. När jag umgås med vänner missar jag att spela ett spel, och min hög med "spel-jag-ska-spela" växer bara. När jag spelar spel missar jag att läsa böcker, och den högen är ännu högre (eller egentligen plattare, böckerna är spridda över hela mitt rum). När jag läser böcker missar jag att göra sysslor som att städa mitt rum (böcker överallt). När jag gör sysslor missar jag att göra läxor, har aldrig planerat så att jag blivit klar med en läxa innan dagen före inlämning. När jag gör läxor missar jag att sova, tror inte att jag någonsin får doktorns ordinerade 8-timmar-per-natt-sömn förutom på helgerna. När jag sover missar jag att skriva, det finns för många idéer till historier och blogginlägg som raderas under nattens gång. När jag skriver missar jag att umgås med vänner, and so the circle is complete.

Sen jag var liten har jag önskat att jag hade kraften att frammana och kontrollera eld, jag har dedikerat oändligt många timmar till att tänka ut hur denna kraft skulle se ut och fungera. Det går inte en dag utan att jag håller handen på "det där speciella viset" och hoppas lite vagt att ett eldklot ska materialisera sig.

Det gör inte det, förstås. Men man kan väl alltid försöka?

Iallafall så börjar jag undra om jag kanske borde omprioritera och börja tänka ut kraften för att styra tid.
Visst, jag har egentligen dedikerat minst 2 timmar till en genomgång för hur alla praktiska superkrafter skulle fungera, men kanske borde jag bestämma mig för en tidskraft jag vill ha.

"Tidsfickor" är lockande. Ett sätt att kunna spendera tid utan att tid går, få en massa saker gjort utan att oroa sig för morgondagen. Dock så skulle ju en nackdel vara att man blir tankemässigt äldre än alla andra, trots att man kanske fuskar med en "åldras-inte-i-tidsfickor-regel". Ponera att man gör en 8-timmars tidsficka varje dag för att bara sova så man kan utnyttja 100% av dygnet för att få saker gjorda. Det gör att man får en tredjedel så mycket mer tänkt på än alla andra. Nu när jag är 18 så skulle det vara som om jag tänkt lika mycket som en 24-åring.
Ett ganska stort mellanrum, fast det skulle kunna skakas bort som att vara mogen för sin ålder.
Senare i livet då? När jag vore 30 skulle jag ha tänkt lika mycket som en 40-åring. Skulle 40-års-krisen inträffa redan då? Är det någon speciell insikt man får vid 40-års-ålder när man statistiskt sett har fru, barn, sitt drömhus och det jobb man alltid kommer jobba kvar vid. Eller är det förståelsen att man lär ha kommit halvvägs i människans medelålder och att vad man än gör inte har en lika stor vikt?

Jag vet inte, kommer aldrig veta.


Känns som om kärlek och relationer är temat just nu. Tror jag har talat om det med alla mina kompisgrupper vid olika tillfällen, antingen är det par som firar någon milsten eller singlar som undrar hur de ska hitta någon. Jag vill tro att jag börjar få en ganska erfaren åsikt vad det gäller temat, ser vilka som är efter vem eller hur jag borde göra för att få tag på någon.
Men det är såklart mycket cyniskt, om alla mina teorier är rätt så är det minst 3 personer som är intresserade av mig just nu, vilket är mindre-än-troligt så att säga. Och trots att jag tror mig veta "hur jag borde göra för att få tag på någon" så har jag inte gjort något, right?
Det är bara cynism och hubris.


Borde jag göra något? Även om "de misstänkta" inte alls är intresserade av mig, skulle det inte kunna ske efter att jag "gjort något"? Jag måste inte vara så sjukt passiv att jag väntar på att den andre tar första initiativet. Är inte blyga personer något jag gillar? Då borde ju jag göra något, annars händer inget.
Men nej, jag rationaliserar det med något som att "den rätta för mig accepterar att jag är passiv och tar därmed första steget". Vad är det för bullshit egentligen? Jag kan lika gärna tänka "Den rätta för mig är rik, delar mina exakta intressen, tar initiativ men är ändå blygt gullig", dröm vidare, loverboy, sånt finns inte.

Så vad gör jag? Skriver vidare på det här inlägget trots att någon när som helst kan gå förbi och läsa dessa "pinsamma" saker jag skriver, trots att det är på en blogg som ska läsas av ett hundratal följare (yeah right) och ändå kommer reklameras stolt på min facebook vägg där alla som just nu kan råka se vad jag skriver även är vän med mig.

Jag tror jag börjar känna mig klar, ska gå över och titta på hur filmklippandet går (ljudmedier-lektion at its finest).

Ett Tag Sen

"vad hände med tankarna gömda under din hatt...? :(" stod det på min Facebook sida häromdan.

Bra fråga, tänker jag.


Jag har inte haft tid? Inte ett perfekt svar, det har funnits många tidpunkter då jag kunde ha satt mig ner och knappa in ett inlägg här. Fast det har funnits många tidpunkter till allt för alla, man gör det bara inte ändå.

Dock så har jag ju förstås haft saker för mig. Skolan har varit mycket mer innehållsrik och inspirerande än den varit i ettan. Vid flera tillfällen har jag stannat extra länge för att fortsätta arbeta på en låt i Cubase, spela in audio eller filma till rörlig bild (och även en gång för att spela Tetris, good times). Jag bondar med klasskamrater, uttrycker mig kreativt, har kul.

Samtidigt så har även min fritid förändrats. Det har varit fester, spelkvällar, biobesök, allmänt häng på stan och många många McDonaldsbesök (säg vad ni vill, jag älskar den maten och kommer äta den tills jag dör).

Sen har jag ju även lyckats klämma in ännu ett misslyckat förhållande på min repertoar, det finns dock inte mycket att säga om det nu och detaljerna är ärligt talat ointressanta, så vi lämnar det där.


Framtiden knackar på dörren och undrar varför jag inte öppnar, "Vänta! Jag är fortfarande i den metaforiska duschen som kallas gymnasiet!" svarar jag. En valid anledning men det är viktigt att jag faktiskt spenderar den extra tid jag tar där i med att tvätta mig ordentligt, annars gör jag värsta dåliga första intrycket på framtiden bah.

Så jag har snackat med skolans syo, eller rättare sagt jag snackade med henne först för exakt en månad sedan och sen igen idag, efter att ha kollat igenom några länkar som hon gav mig och letat på egen hand.
Jag hittade faktiskt en högskola som verkar fett ball och som passar mig. Den har en spelskaparlinje med tre profiler, varav en fokuserar på design och projektledning, exakt den roll jag önskar ha! Utöver det så lägger den skolan tyngd på internationellt utbyte och har även lärarkurser. Så att åka till Japan ännu ett år och att bli lärare är inte heller omöjligheter.

Det löser dock inte min velighet med att skaffa jobb. ideellt så skulle jag ha ett sommarjobb nu i sommar som ger mig inte bara extra cash utan dyrbar erfarenhet som jag skulle kunna fullfölja med att skaffa ett deltidsjobb då jag tydligen kommer ha ett väldigt slappt schema i trean (jag lyckades peta in oerhört många kurser nu i tvåan).

På tal om sommar, folk i klassen talar om att åka till London. Det är alltför länge sedan jag besökte den underbara staden och jag skulle supergärna åka med, har dock ännu inte samlat modet att uttrycka det intresset (hittills är det bara tjejer som talar om det, skulle kunna missuppfattas som creepy, eller så är det bara en girl-thing... Jag tror fnittriga japanska skolflickor har sabbat mitt självförtroende på det området).


Det här får väl räcka för idag, börjar tala med folk på msn och då är det svårt att fokusera på skrivandet. Förhoppningsvis är det här inlägget början på något sorts oregelbundet bloggande i fortsättningen.

Hej då tills nästa gång, iallafall.

Min värld

Det är mitt i natten på en Söndag och jag kan inte sova, dags att blogga!


Jag anser mig vara en person med mycket fantasi. Kanske inte mycket mer än vem som helst men jag låter det definitivt påverka mig mer. Jag har en mycket stor entusiasm till idéer, en entusiasm som de flesta inte tycks dela.

Ni vet de där gångerna då man snackar om något slumpmässigt och man kommer fram till att "Fan, man borde göra nåt sånt asså" (Starta ett band, göra en hemsida, osv osv) och sen nämner man det aldrig igen.

Min grej är att jag nämner det igen, på direkten. Så fort idén har satts i mitt huvud börjar jag arbeta på den (om jag inte redan tänkt på nåt liknande förut i mina dagdrömmar, då använder jag bara det råmaterialet). Det dröjer inte mer än några sekunder förrän jag börjar komma med förslag på hur denna idé skulle kunna bli en verklighet. Jag blir då oftast bemött av ett "Va!? Va du seriös?" och kanske ett "Nej asså det var ju bara på skoj" (tonåringar säger ofta "asså").

Sånt gör mig ganska ledsen. Jag trodde we were onto something, dude.
Ibland tänker jag på alla dessa bortkastade idéer som aldrig fick en chans att förverkligas. Tänk vad som hänt om vi faktiskt startat ett band, gjort det där spelet, skrivit den där listan? Min dröm är att jobba med något som låter mig använda alla dessa idéer jag fått (eller vidarebyggt på från andra, stäm mig). Jag vill kunna skriva böcker eller göra spel eller vad som helst. Dagen då jag faktiskt ska gå på arbetsintervju närmar sig med stormsteg, jag vill faktiskt ha något att visa den dagen. Tänk om jag faktiskt hade en kortfilm att visa upp i mitt portfolio för att bli anställd som regissör på SVT? Tänk om jag hade en webcomic att länka till i min ansökan som krönikör i Metro?

Alla dessa idéer finns här inne i mitt huvud, men lär nog aldrig komma ut därifrån så länge som folk förvånas av min seriösa inställning till balla idéer.


Ett nyligen uppdagat problem som också utkommer från min till synes överdrivna fantasi är att jag tydligen idoliserar jämlikar.

Jag har väldigt lätt för att lägga en stämpel på någon (ytligt, jag vet) och hålla fast vid den.
Nu är det inte så att jag bestämmer att någon är "töntig, dum i huvet" och skrattar åt denne hädanefter. Snarare så tar jag en tydligt positiv (eller negativ om jag ogillar personen på ett personligt plan) aspekt av individen och sen... Glorifierar den.
När personens namn nämns så ler jag och säger "hah, X är Y". X är då den omtalades namn och Y är aspekten jag fokuserar på.
Ett exempel är en god vän jag har som uppskattar att kallas "speciell" (med ironiskt tonläge). Jag skulle då kanske i någon msn konversation kunna säga "lol, X är så "speciell" :P". Eller bara direkt till personen "X, du är fett "speciell", vet du det?".

Jag undrar verkligen om mitt sätt att klassifiera folk på det viset är så lämpligt. Jag har redan fått höra av en person att jag borde lägga av med det men jag har svårt att förstå varför det är så illa. Det hjälper mig hålla koll på folk och ger mig något att le om när jag talar om dem. Är det respektlöst av mig att summera folk på det viset?


Är båda de här beteendena negativa bieffekter av för mycket dagdrömmeri? Borde jag lägga av med det och istället släppa ämnet när vi talat om en idé? Borde jag vänta tills jag förstått helheten av en person innan jag tänker på dem?

Should I have written this in English?

Screw the system, I don't need no title

Bam. didn't expect this did you? Neither did I (Man I love the word "neither"). I was just sitting there on the couch thinking "It sure got late quickly, I've wasted yet another day I could've spent on writing an update". But nay, nay I say! I went to my blog bookmark for some reason and decided to see what would happen if I pressed "new entry". Little did I know this would happen.

(Have you ever noticed how many times the word "I" is used in a blog? Especially mine? Well I sure didn't notice!)

If you thought I would give a detailed explanation as to what I've been up to the last two months (or whatever the hell has been happening the entire spring here in Japan, for that matter), you'd be wrong. I made (had? I can't English anymore) an important realization recently: It's not entertaining to read stuff like "today I - and then I x and then ~ happened, followed by |. It was all very interesting and fun until * occurred, so embarrassing!"

Instead I shall do my best to write from my soul, that thing people make jokes about having sold to the devil and stuff, a bad name for pets and also part of what makes Soul Eater so awesome (also I've yet to try out God Eater, despite having had the game in my possession for quite a while).

So yeah today I got this cool idea for a character and I just have to tell somebody about it, not that it's great or anything but you know. Aaaaanyways it's probably based upon Princess Mononoke, an Eon character I once made and a tint of Discworld.
So there's this guy and no way, no damn way am I going to start a description that way. That would be so... Average!

So anyways imagine an academy for magicians and sorcerers (oh ho ho so original) where the character in question would be a talented student (yes, this is all very unique and inspiring I assure you) with just a bit too much curiosity. He befriends one of the teachers (adoptive father?) and asks an intriguing question: Why do the teachers have extremely powerful spells despite no such spells being described in any of the books at the academy? (he's obviously read them all, being the genius he is).
The answer is revealed to be a secret tome hidden somewhere in the dungeons (there has to be dungeons!) from which the magicians learn fascinating things.
After Harry Potter-esque investigations, the prodigy learns of the tome's location and finds a way to break into its vault. He then finds the tome and opens it.
That's where things go horribly wrong.
You see, it's by no means a normal book. Inside of it is a sealed demon, holder of immeasurable power and even more evil. Normally a fully educated mage would carefully put several layers of his most powerful protection spells on himself and then proceed to barely touch the book with his finger, hoping to only let a single fragment of a spell from the demon seep into him. All under careful supervision by at least 4 seniors.
Our hero (the poor bastard) instead opens the book wide, without any protective spells, all alone.

His inhuman scream of pain and terror is enough to alert the attention of the entire staff, the wizards teleport to the room instantly and manage to halt the demon's process to completely possess our poor guy.
While they do manage to save his life and psyche, his body is another story. Both of his arms that touched the book were completely covered in dark magic symbols, leaving the spellcasters no choice but to amputate them before they would start strangling everyone within reach due to the demon's influence. The rest of his body was only partially covered in symbols (and with covered I mean burned into his flesh), each containing powerful spells some people could only wish to hear about once in a lifetime. While there was no risk for the demon to take control over the character anymore, the warlocks were obviously reluctant to let someone with such immense power roam free. So he is virtually imprisoned inside the academy for a good portion of his life, rarely having anyone else to talk to but his own thoughts (slight insanity is cool I hear).

The adventure obviously kicks off once he makes his escape. (whaddya think?)


Alright so that took more time to write than I expected (ideas always do) but now that I've got that out of my mind for a while I feel like I can actually talk a little bit about what I've been up to, no details though (or rather, details without the big picture).

I've gone to karaoke recently, for a grand total of 4 times during this year (sad, I know). After the latest one I made the amazing discovery of finding out that I'm actually kind of good at it. I managed to sing Hito Toshite Jiku Ga Bureteiru, PAPERMOON, Zankoku Na Tenshi No Teese, Haruka Kanata and many others without great problems (and apparently my Japanese sounds solid when I sing songs). It's enough to make me go "Yay!" a few times.

Oh yeah, the end is getting near. I got my flight information in the (virtual) mail the other day. It looks like I'll be arriving at Arlanda around 19.35 on the 12th of June (that's like totally soon man).

It being so near to my return. I've decided to do something fun and go to school dressed in all those fancy clothes I brought but ended up never using. Today I took my fanciest clothes of all, including my dear glasses, and proceeded to go to school.
I ended up being called Ikemen (it kind of means "good looking guy") or Kakkoii more times than during the entire year. I'm not sure if I should be happy for the praise or frown over the Japanese girls' shallowness (I just wore different clothes, how does that suddenly make my physical appearance more attractive?)
I'm half tempted to cut my hair and dye it blonde just to go all the way on this ゼクシい track. We'll see about it.

Well, it looks like this will have to be it for today. Do remember though that I still intend to make at least one of those fancy things called a "Vlog" before I return.

Ooh, just got a cellphone mail.

Not good enough

So today was fun. First I missed a homeroom I was not aware about, then I was too late to get to the meeting for the upcoming Kyoto trip (alright, it felt like this day would suck when that happened). But things got brighter quickly, I found the teacher responsible for the meeting and got all the papers I needed. Then I headed to the language school and found Janina and Eva, so I spent the day hanging out with them, that was the totally fun part.

However, as the universe likes measuring things out and decided that my day had been a bit lacking in the embarrassment-department, I ended up with a sudden nosebleed on the train home. It was pretty damn hazukashii, I can say. Luckily a nice lady gave me an entire package of tissues, so I was saved by her selfless gesture (somewhat, it's still pretty embarrassing to walk home with a blood stained face and a mass of bloodied tissues in one hand). Ah well.

On the other hand, now I can proudly say I've experienced the act of coughing up blood first-hand. I suddenly sympathize with Shonen heroes everywhere.


Yeah guys I know, I've left you in the dark for well over a month and I have evidence that some of you might actually be genuinely interesting in what happened during that time.
Therefore I have come to the conclusion that I can't be bothered to write about it all here.

Before you start raging, I'll tell you about my solution to my laziness - by shamelessly stealing ideas. So yeah I'm gonna try to do the same as Erika did not long ago and dabble in the Video log business (hip people call it "Vlogging" and as I aspire to be a froody fellow, I'll start using that name for it too).

Now, I'm way too preoccupied with wasting time on trivial stuff so my first attempt at Vlogging will appear in my next blog entry, whenever that might be. Bye for now.

Let's put a smile on that face

Indeed.

Anyways, last Friday my school had its music festival. Complete in a huge booked theatre with about 500 onlookers while my class sung Tegami (a Japanese song) and We are the world.
Nervous? Yes. Liked it? Loved it.
Sure, trying to sing a song in Japanese in front of lots of people is a bit doki doki but when I could hide my terrible voice within the sound of a class of 39 singing Japanese, it's not that bad. And I had no troubles singing We are the world (not that I like the song at all though, too politically correct).

But what really made me love the music festival was listening to the other classes, and the "private performances" by clubs or groups of three, they were brave.

Of course, the best of all was the song of the class that won, 10-2. They sang freaking Zankoku Na Tenshi No These and they were amazing.

So yeah, that was fun.


In other news I have picked my new classes for when I become a 12th grader (next school year starts in April, y'know). And I quickly noticed that 12th graders have awesome schedules. Every class consists of double hours, two periods that is. And we're supposed to have 10 classes altogether, if you're good at math (or simply not bad), you would understand that it's less than 4 hours of school per day (I have school on Saturdays, remember?). I'll either get myself some nice extra sleep in the morning or finish classes by noon, woohoo!

A slightly amusing fact is that I still haven't written my schedule here and probably never will before it becomes obsolete. That's the power of procrastination for you.


So what else is there to write about? Gee, that's a good question. I recently realized I've reached (my, look at that wonderful line of I's and R's) the point where my Japanese skills are good enough to say funny things and make people laugh with me (as opposed to saying stupid things making people laugh at me), so that's nice (It still feels like I suck at Japanese though).

I might be crazy, saying this. But I actually do think my creative ability has increased, somehow. Japan has given me loads and loads of time to spend thinking and I then get to train my transition from thoughts into English by writing this blog. Goodie.


Onwards. So it's like, 4 months left here in Japan now. Man, I'll never underestimate the power of time again. Anyways, I still haven't gotten into the second phase of "At first you will want to be home but later you don't want to return", I'm kind of stuck in the middle, like "It's fine here, I don't mind it". But that's not good enough.

It bears mentioning - my cellphone has been broken for nearly two weeks, depriving me of the daily crazy mails I'd come to love, oh well. I'll go get it fixed one of these days, hopefully buying myself a denshijisho in the same go (number 56# on my list of "things I should tell my younger self if I ever get the chance": Buy a denshijisho as early as possible, they're too goddamn helpful).

Is that all? No? Well I can't come up with anything at the moment, let's leave it like this.

Unversed

So I figured I'd write something, just because.

School's started again and I've already gotten used to it. Stuff is happening.
Like, there's a music festival coming up, so all classes are practicing a song (a very popular one) during free hours. Despite my singing voice being the equivalent of a bulldozer running over an Organ, I'm having quite a lot of fun.

There are no 3:rd year students left in the school, apparently they're all free because they're applying for universities. Unfortunately, no 3:rd years means no Kendo, since the class consisted mostly out of students from grade 12.

Oh, and due to some exchange students leaving for home, some hours have become free for the rest of us to use. So now I have two extra Japanese lessons per week, group discussion (fun times).

You might notice that I've been practicing my punctuation, as I really do overuse my commas.

...

Onwards to other stuff!


You might know that I acquired a PSP for christmas (a blue one, at that). And back on the 9:th I got myself Kingdom Hearts: Birth By Sleep (the latest installment in the series) for it. Despite being marketed as the longest game yet (3 separate storylines for a total of 45 hours of gameplay) I finished it in 22 hours (over 5 days). I even managed to play through an entire storyline in just one day.

I obviously loved the game. And I'm still playing around with it for a 100% completion.
So what I'm trying to say is; if you have a PSP, get the game. It's a really good game in every prospect. Good gameplay, good graphics, good story, good characters and perfectly adequate control. Despite being a prequel for the Kingdom hearts series, people who don't even like the franchise should consider buying this. The story is strong enough to stand by itself and the game plays perfectly on the handheld.

After being all review-y about that, I should probably tell you how much I like my PSP.
Sure, it has a few drawbacks but there's one thing it has: Power.
When I first played the game on it, I couldn't believe such graphics were possible on a portable game system. It looked just as good as Kingdom Hearts II, a game for the PS2 (a stationary console). All I thought was "holy crap! It't like a portable Playstation". Then I remembered its name and it all made sense to me.

Another thing about the PSP is that it's magical. No seriously, listen to this.
When I switched discs from Dissidia to Birth By Sleep, I turned it off on the game menu, switched discs and turned it on.
Judge my surprise when the menu screen for Dissidia popped up on my screen.
That's right, it can play games without the disc, and it's possible to turn it off at any time during gameplay and it will just act as a pause. No more of the "I need to get to a save spot" or "I'm in a battle, I can't pause now". You can turn of "the damn thing" whenever you need to.

So that's about it right now. Later on today I'll go bowling with my host family, I guess it will be fun.

Don't steal my bike

Happy new year! (aw dammit).

So I've been planning this entry for quite a while, and now it's finally time. In one hour, the most important decade of my life will be over. One hour after that, I will make a Skype call to everyone partying at home, that will be fun.

Before I get all caught up in this, I should say thanks to those who commented in my last entry, your words were of value and I'm not really sure of how to express my appreciation (especially about the complete stranger who decided to sit down and write a long message just like that. Such kindness is almost unimaginable).

I'm not sure where I should start, whether to convey my nostalgia for these last ten years or tell you how I feel about having passed the mid-mark of my Japanese stay. Here goes nothing.


Five months, dude. That's a long time. Yet somehow it passed faster than ever before, that's weird. During this time, I've felt cut off from the "real world". A part of me is still left in the summer of '09, the most eventful summer of my life. Another part of me is still that young Swedish guy who just came to Japan, nearly scared witless by the alienation but lying to himself in order to become overconfident. The method was unorthodox, I'm sure, but it worked. Gradually I dropped the lies one by one as I accepted the truths that were in front of me.

And here I am, facing the next half of my adventure with a new vigor, ready for round two. This time without the need to put enemy level to three (it's level nine, three Meta Knights, In a team. Hardcore).

My Japanese hasn't improved at the speed I'd been rooting for. I'll see if I can amend that by working harder next year, as well as hope it improves at a faster rate the longer I've been here.

Yeah, that's good enough.


Leaving that, time to turn the nostalgia amp to eleven and get this train rolling! (*tuff tuff tuff*)

Just about ten years ago, I was seven years old, at a new year's party in the house of some friends of the family. I don't remember much of the details, but I know I knew something big was happening. I also know I was kind of let down when the big thing was revealed to be entirely subjective, and not a real event. (I mean, wouldn't it have been cool if it started raining purple and green fire from the sky while a giant bearded figure appeared in the heavens, letters in lightning appearing as he roared "Happy new millennium, future's coming, yo!"?)
Either way, the evening was pretty exciting, with the sound of fireworks all around non-stop.

(huh, just ten minutes left. This is taking more time than I thought)

A little more than nine years ago, September 2001, I got to school as usual. When suddenly the teacher told us all to gather in the mirror room (big mirrors on the wall, hence the name). She then asked if any of knew what had happened and proceeded to tell us about what had happened in far off America. America, it had been the coolest country on earth once, everything that was awesome was imported from there, they had cowboys, Disney, actors, skyscrapers, all the big things and much much more.
After that day, my innocent image of that country was replaced by tales of ridicule, embarrassment and stupidity. By the end of the decade, I barely have any respect for that particular part of the world. Let's hope the future changes that.

December 2001, more or less nine years ago. The family went to the theaters to see the movie adaption of a book my father had read to me and my brother when we were young.
The Fellowship of the Ring blew my mind just as much as it blew everyone else, I'd had no idea you could do that, with a book, in a movie, using fantasy.

In the fall of 2003, I started hanging out with a classmate of mine more often, sometimes doing stuff together during recesses and eventually visiting his house after school, playing Worms Armageddon. That classmate of mine ended up being the best friend I'd ever had, ever have and ever will have. My life would never have been as cool as it is if it hadn't been for him. Thanks man.

Moving on to 2004, I started sixth grade. New school, new class, new life. I still remember the first day, doing the opposite of everyone else by hanging out in the schoolyard with my friend, instead of staying inside (and staying inside was totally rad at that time, since in the prior grades we'd been required to go outside).
Starting from the sixth grade, I slowly evolved as a person over the four years I would spend at "Södra Ängby Skola". The change would sometimes happen in obvious steps, like after the first lesson when I had been sitting right next to Emil. I just knew I wanted to become friends with him (but shyness prevented me from just doing it the easy way). An opportunity presented itself when Niklas, Vilgot and I talked about how we could use a fourth member in our group (we'd started a "magazine" in fifth grade, but lost some members when the class split up. Maybe I should've made the creation of that magazine as an important event.. Oh well, can't have them all) aaanyways, I suggested we introduce Emil to our project during a class trip to "Skärsön". He thought it was interesting and the rest was history. Tidbit: During said school trip, my mom appeared on her motorbike (I'd forgotten something, I think) and impressed everyone, that was awesome.

During summer 2007, I went to a confirmation camp (fear not, tasteless jokes have already been made and gone old) for ten days, the longest amount of time I had spent from home so far. My fellow campmates (is that a word? ... It is now) were all of the "typical teenager" variety.
Before that camp, I had been reluctant as to whether I was okay with being nerdy and therefore different from the "normal" guys, or if I should have tried to be more like them.
After seeing their behavior during those ten days, I knew I would never want to become like them (The rules clearly said "No smoking" and "No drinking", yet those guys couldn't keep off from doing it for just ten days, I mean just come on).

During the school year past that summer, my class got an assignment in Swedish class. We were supposed to make a speech about something. I can't even remember what my subject was, but I'm quite convinced I did well. However, what a classmate of mine talked about changed my life.
She told the class about her language trip. I don't even remember where she went, but she told us all about how fun it had been and what interesting things she had done. I was hooked (though I was unimpressed by her implied partying). All in all, it is thanks to her speech that I gained the desire to make a language trip to Oxford for three weeks in the following summer, it was the longest time I had ever spent away from home. If I hadn't taken that language trip, I would never have had the courage to go all the way to Japan for ten months, the longest time I've ever spent away from home.

Thinking back to all events that have happened during these ten years, all the things I don't have the time to tell you about. I see how my life is shaped by random events, occurrences and coincidences, it's an interesting way to live, and I'm grateful for that.


Happy new year to all of you, as I'm sure you will have catched up to me by the time you read this.

Truth be told

I'm going to take this moment and backtrack a little bit, return to the origin of things.

About 1 year and 2-ish months ago I started this blog. Normally I'd be giving the exact numbers, but that's not on my mind this time (a relief?). I'll go ahead and give you the facts now, so that further confusion might be avoided:
This entry will not contain any information about recent events that might've occurred here in Japan, but rather what is on my mind right now.

That is in essence the reason I started writing here, a way to let my thoughts and feelings take shape in letters and words, and a great way to feed my ego by letting other people read this and agree that I am pretty awesome.

I quite quickly lost my way though. Now all I've been doing is writing exactly what I'm doing or have done recently, unoriginal for sure, but the information is also interesting (for some).
This entry is a way to look back at my roots, relieve me of this nostalgia, and have a good time.

Writing here has been an experience. At first trying out my wings, find the right pace. Then finding an upwind from where I could just stretch out my limbs and glide upon the current.
As you can tell, I'm all about the metaphors right now (yeaah, dude).

The root of things is key here, as all my brain seems to be doing is searching back to why things are like this, how this all came to be. Sometimes it's all obvious to me, this lead to that which lead to that other thing and then the chicken crossed the road. At other times, it's all in a veil, part of a concept I am simply too young to understand.

I've matured at a fast rate these last months (this year, even?), which might be the reason for my mind's apparent origin-research. However, thoughts and feelings are not entirely intertwined, of that I am sure (otherwise things would not be as fun). Thus, I still need to come up with a reason, an origin of these feelings.
It should be pretty obvious by now, of course.


I've been going back and forth in the amounts of honesty I've shown on this blog. During this long time, I've gotten lots and lots of new secrets to keep, making me feel dishonest to my readers but reliable to my friends. I've also seen many new things, like the different effects honesty can have, sometimes good, sometimes bad. There's also the factor of my current opinion, feelings, laziness and other details. Either way, I try to be as honest as can be.
Try being the keyword.

I have lots to say about trying, everyone does. All the time we hear the words "you should at least try" and in some cases "just try your best and have fun".

Trying my best has never made sense to me, in a way. "best" as a word is actually quite confusing when you think too much about it (thinking too much used to be my specialty, as well as thinking too little. Paradox much?).
I don't want to try my best, it's such a pain if it doesn't go well. I always keep a little bit of energy to ensure that not all is lost in case I fail.
It's probably (partially) thanks to that nature that I've managed to get here. Failures cause me so much pain and regret, if I didn't keep any reserves, I would just despair and lose myself at the very first failure.
Yes, people do fail, all the time (there's a blog dedicated to it). It's hilarious, it's sad, it's life.

However, I always try, make no mistake of that.
I try to improve my Japanese, I try to mature as a person, I try to gain more friends and confidence. And I really did try keeping my very first relationship, so no regrets there.

Alright, this is what it all summed up to. The reason I write about origins and trying, thoughts and nostalgia, honesty and failures. This is what I'm trying to say.

My very first girlfriend broke up with me back on Saturday. There are a lot of things I could elaborate upon that with, I could grant details. Like reasons, thoughts, feelings and overall whining.

But I won't. I believe this is the line I set when talking about my personal life here.
Or well, the line I set when I've had a few days of thinking, gotten to chat with a few people, kept a few secrets and recently had two cups of tea and two bars of chocolate.
And I feel good about it.

Since now I only miss you, friend.

This Rainbow Can't Fly

My titles have ever so slowly moved from slightly related to the subject matter at hand to the weirdest stuff I can come up with right before writing, I should improve that.

To use slight profanity: Well, damn. It has already been two weeks since my last yadda yadda yadda (it feels weird using that expression now that I know what "yadda" means and I'm fully aware of how poorly it fits as an expression in that manner) and today makes 108 blah blah blah 15 weeks a derp derp derp.

The last two weeks have been pretty darn bad. After getting back to school on Tuesday, things continued normally. But it was all quickly interrupted by me becoming sick (just a cold, calm down) on Friday, for an entire week.

I had felt pretty bad about taking Monday off, getting one week of sick leave did not make me feel any better about it. But it all kept going down from there.

The very same day I had fallen ill I got to know my girlfriend had been hurt and was in a worse shape than me (though she recovered quickly, thank god). Being all the way over here and unable to properly comfort her, I felt like a horrible boyfriend (and I have yet to make up for it, gah!)

That thing plus the fact that I was more or less limited to a house with very little to do except sleeping (in a cold room), while also at first not being trusted by my host family (they thought I was just avoiding school until they had me go to a hospital for a checkup. You might have heard of my fear of hospitals.) Made me feel more homesick than ever before (or not exactly homesick, just an incredibly strong desire to be where my girlfriend is, which happens to be Sweden).


Wow, this entry seems so depressing, I should probably counter with some happy stuff before you all think I'm emo or something (and that would be simply awful!).

Today was a really good day, back in school and all.

Which brings me to a funny story.

The very same day I got back to school (last week's Friday), the entire 11th grade was sent home due to severe cases of the flu. So I got myself a full weekend plus a red day on Monday, awesome. The awesomeness started instantly as Truls and I went to Shibuya (school is like 20 minutes on a train from Shibuya) since we had gotten time on our hands anyway (we were sent home in the beginning of lunch break). In Shibuya I found the perfect store to buy Christmas presents in (no spoilers though). However, I did not have enough money to go wild with so instead I bought something I had needed myself for a while (a mug, the most awesome one ever. Pictures some other time) and promised myself to return later.

I've also managed to become great friends with Santtu and I'll be joining him on his shopping spree before he returns home to Finland. Which gives me a great opportunity to buy the other kind of Christmas presents (the cool kind). He also showed me that there is a Hard Off in Machida (the store chain I bought my awesome electric guitar in. Said guitar is also up for name suggestions, by the way).

Another fun thing to mention is that the local supermarket often has sales on candy (chocolate in particular), making shameless export of Pocky (and other sweets) a much cheaper effort.

Friday did actually host another positive event. During the short recess before homeroom would start and we would be given the fateful announcement, I was sitting in my seat (number 2 from the back, next to the windows. Kyon's) playing Pokemon on my DSi (I actually happened to beat the pokemon league just today, on the first try). When the two girls who sit in front and behind me, took out their DS' (pronounced: "dee-ess-ess", it's plural) and started having fun in pictochat.

On a brave impulse, I saved & exited pokemon and joined their chatroom.

Long story short: I now have two new friends, that I can easily talk to every day.

Awesome.


Now, this would probably be the best time to write that class schedule I promised about 10 weeks ago, or that diary entry I wrote 6 weeks ago. Or tell the story of the trip to Hakone I made 2 weeks ago.

But no.

Miss you so dearly.
I also miss the rest of you, in unequal amounts.
More to come (at some point).

Something Musical

So I'm writing this in the dining room in my new host family, as it is the only place where internet works, but that might just be good for me.

I'm also writing this at 15.08 on a Monday, which is 12 minutes before school ends, this in only possible because I, actually, did not go to school today. I'm justifying this by having been stressed out lately, by adapting to a new family, being confused by the long distance train rides to school, International Week demanding a lot of my attention as well as the speech on International Day proving to be a nightmare, followed by not being able to sleep on the Sunday due to a trip to Hakone, which was very far away plus incredibly exhausting, albeit interesting and that I have taken on the mission of cooking dinner for 12 people today.

So I hope all of that is good enough reason to take one single day off (and I pray I'll never have to again), I'm also doing chores at home during this time anyway, since I finally have the time to get things done.

So what has happened in a week, you wonder? Let's begin by describing the new host family.

So as I said, the host parents are old and the father is American. There are in total 6 students living here, 3 of them being exchange students: Nuri (Korean, the sempai), Santu (Finnish, was apparently in the same car as me the day I arrived in Japan, though I was so insanely tired at that time so I had no recollection of the event) and me (Swedish, writing this blog). The other 3 are Japanese University students: Yunsuke, Name-I-Forgot and Maho, two guys and one girl in total.

Though I've only Maho once, yesterday. She's very busy, they tell me.

The house is very nice, lots of space and everyone has their own room, with a private bathroom, fridge and microwave (awesome). Breakfast is on the table from 6.00 and contains fruits, cereals and toast bread (awesome again), sometime my breakfast is eaten in loneliness, sometimes in company (it depends). Dinner is served at 19.30 and everyone eats together (though the Japanese students are usually a tad late, Maho never eats dinner with us) and the food is either some interesting Japanese cuisine or one of the exchange students' cooking. Also, this family has loads of English tea, free to be drunk at any time (more awesome).

There are only two downsides with the new host family; the distance to school is pretty far, so it takes about 1 1/2 hours by train to get to school (during rush hour, so no seats for me). It's also in a quite off location, so I need to transfer 3 times (still during rush hour, mind you).

The other downside is not nearly as alarming, but the house is located far up on a steep hill, requiring a harsh treck uphill when returning home (also, the nearest store is at the base of the hill). But there are several positive aspects of the hill to take in mind: Itsumo No Fuukei can make the entire hillclimb a fun procedure and going up a steep hill at least once a day (plus the usual 20 minute walk to school from the station) is probably going to improve my stamina. Also, it's easy to get to the station every morning, since walking downhill marginally minimizes the time it would take if the house had been located on flat ground.

International Week was fun, though it didn't really get started before the Wednesday. The activities on the Monday were delayed until Thursday because more than 100 students in the tenth grade had been ordered to stay home due to another flu outbreak, and the Tuesday was a national holiday (I slept).
But Wednesday was fun, a lot of my classes were canceled and instead I got to do things like introduce myself to students in an English class (and I noticed that I could now make a detailed introduction of myself with ease, as opposed to the trouble I had months earlier) and watch a performance by Indian dancers/drummers.

Thursday was even better, as we had a delayed Halloween event that day. Each of the exchange students were given candy of a different kind and the Japanese students were charged with the task of finding all of us and getting a piece of candy, those who had the complete set were given even more candy.
By the end of the day, I had more than half of my candy left in my hat (yes, I was giving it out of my hat, obviously). I could have rightfully gone home with all that candy and said that it was "their loss" that most students hadn't gotten any, but I decided not to. Instead I trotted through the corridors, handing candy to every person I met. The multitude of "ありがとう"'s and "thank you"'s I received made it totally worth it.

Friday was also plenty fun, the first two lessons were free and therefore spent in the library, alternating between chatting with Truls & Amanda and reading in a copy of Norweigan Wood I had found (it's an interesting book).

During lunch hour, we exchange students were supposed to have a basketball match against the 10th year's girl team (yeah, I'm not sure why either), It wasn't that fun to play and not really worth losing the time to eat for, but I did what the teachers requested and got a laugh out of watching the (very tall) German visitor students more or less hand the ball to each other, far above the girls' heads.

Later, Friday took a turn for the awesome when my Japanese teacher gave me a Dreamcast.
Just like that.
She said that since her son had stopped using it and I'd told her I liked games, I could have it. I was not one to complain. She did say, however, that it was a little broken. But after looking at the console myself, I doubt it is something I can't ask one of my friends to fix (especially if I bribe him with some goods from Japan).
To make this story even more amusing, imagine my surprise when I found this article the very same day I had been given the console. Coincidence must be laughing out loud.

Despite what you might think, International day was also great fun, despite my speech being horrible. The entire event was interesting, it started out with seven Japanese students giving speeches in a speech competition (in English), despite some difficulties it was interesting to hear what they had to say. After that we were treated some performances by the German and Thai visitors and a speech by a Japanese film director (though I have no idea of what she said). Then it was my turn.
My speech wasn't all that bad, they told me, the content was interesting. Really, it's mostly me beating myself up, knowing that I could do so much better. I'll just try to describe how it went for you:
I probably broke all of the rhetorical rules, I had my eyes stuck on my paper all the time as I could not remember a single word to save my life, I was also more or less bent of the table, barely showing my face while talking. I also had no proper pace whatsoever in my speech, along with stopping a few times, forgetting where I was and having to take a few incredibly embarrassing seconds to find where I had lost myself.
So yeah, more or less everything that could have, went wrong with that speech. But I made it and I haven't developed any stage fright because of it. Rather the opposite, as I asked if I could make a speech in English at some point in the future, just to show that I could do better (sadly, there was no possibility for me to do so, I'll have to do something like it when I get home I guess).

Seems like there was a lot more to tell than I had imagined, I've been writing for over an hour now and I'm far from finished in retelling all events, I'm going to have to stop here in order to have some time over for my chores. Be back as soon as possible, miss you.