Stop. Hammertime!

En månad har återigen flugit förbi i mac2 (om jag inte har blandat ihop några förkortningar så lär det där betyda ljudets hastighet x2). Nu är det december som försvunnit, en tragisk förlust eftersom det finns så mycket att skriva om just i december (Julkalendern, Lucia, Sista dagarna av första terminen på första året i gymnasiet, Jullovet, Komucon1, Julafton, Julklappar, Nyår och lite annat smått & gott).

Jag tänker göra mitt bästa att berätta om dessa i retrospekt (som tydligen inte är ett ord enligt Word, jag som trodde att det ordagrant var latin för Retro = Dåtid. Spekt = Seende, vilket tillsammans skulle betyda nåt i stil med "tillbakablick").

Julkalendern. Kanske bra, kanske inte. Hursomhelst så kom jag till slutsatsen att den var riktad till för ung publik för att jag skulle uppskatta den (inte alls som de härliga ålderslösa julkalendrarna från förr), jag hoppas iallafall att många barn kunde finna glädje i dess simpla skämt och överdrivna löjligheter (oh shi- jag låter som en gammal sur krigsveteran).

Lucia, den skumma högtiden som svenskarna inte har nån anledning att fira (hon var väl ett katolskt helgon..?). Som tur var slapp jag gå upp en timme tidigare för att titta på lucia som jag gjort varenda sabla år fram till nu, den inföll nämligen på en lördag och skolan var inte såna som såg till att anordna nåt en dag för tidigt bara för att. Så jag kunde sova lugnt och glädjas åt att vi blev bjudna på julmust till skollunchen (första gången jag smakade Nygårda julmust istället för Apotekarnes, jag har funnit en ny favorit).

Sista dagarna av första terminen på gymnasiet. En mytomspunnen tid som jag aldrig trodde skulle komma, fast det gjorde den, skitfort. Nu borde jag kanske hålla ett tal om min tid på gymnasiet och mina förväntningar samt hur det har varit, men eftersom jag faktiskt redan har skrivit om det här i mina tidigare inlägg så säger jag "näh" och går vidare till slutklämmen. En sjättedel av gymnasiet avklarat, det går fort framåt och är skoj.

Jullovet är skönt, jag får den vila och allt saktas ner lite för mig (tro't eller ej, tiden går snabbare när jag har skola än när jag har lov. Jag skyller på halvdagarna), jag kan glida tillbaka till mitt (legendariska?) animetittande, samt börja spela mer Wow (i nätta mängder, låter det inte komma i vägen för vänner & dylikt). Jag har dock lyckats vrida mitt dygn nånstans åt pipsvängen (Ronja rövardotter gick på teve under julaftonsmorgonen), som praktexempel vaknade jag idag klockan 12.34 efter att ha läst till sisådär klockan 03.06 på natten/morgonen/whatever.

Komucon1. Vad jag vet så har jag inte skrivit om det tidigare (eller?), hursomhelst så var det ett konvent arrangerat av min klasskompis Madde (som också går under smeknamnet Komu därav konventets namn). Det var ett mycket mysigt konvent i en liten lokal med trevliga människor, istället för att revolvera runt Manga/Anime/Cosplay/TV-spel som alla andra konvent gör, så tycktes Komucon1s huvudinriktning vara att prata med alla andra nördar, det var mycket tillfredsställande och jag har fått nya vänner tack vare det. Det var bara en sak som gjorde att konventet misslyckades lite, Madde blev sjuk precis den dag som konventet skulle börja (mycket tragiskt och synd om henne). Man kunde inte hjälpa att känna lite skuldkänslor när man hade så skoj då hon stannade hemma och var sjuk under sitt egna konvent, fast allt ordnade sig när hon kom tillbaka på sista dagen (And there was much rejoicing).

Julafton, den längsta dagen på året (trots att den är strax efter den kortaste dagen på året). Man går upp klockan 10 och känner nån sorts stress och förväntan inför gästerna som ska komma och paketen som ligger och trycker under granen. Dock så inser man strax efter att man druckit en kopp te och läst klart serietidningen man fått i julstrumpan (eller i mitt fall; från granen) att det faktiskt inte kommer hända nåt förrän klockan 15 då gästerna kommer och man samlas runt Kalle Anka (på wide-screen TV, ballt). Vi gör ett tidshopp fram till dess eftersom inget hände därimellan, det här var första året som jag tittade kritiskt på kalle anka programmen. Det var intressant och lärorikt, det enda som störde mig (förutom min hatkärlek till den svenska dubbningen av alltihopa) var det sista av de två extraklippen som inte kunde vara nåt annat än taskig smygreklam för disney/pixars nya film (Bolt - nästan hjälte. Bah, humbug). Och sen fortsatte Julafton, julmaten gled ner i kistan (med viss protest) och glöggen började kallna tills vi äntligen fick besök av jultomten. Dock så var jultomten denna gång spelad av en kvinna, jag ogillade det så mycket (jag ogillar hela tomteillusionen i allmänhet, stackars barn som blir lurade, ännu värre när det är dåligt spelat) att jag gömde huvudet under en soffkudde och darrade på trumhinnan (en färdighet som alla har fast ingen orkar starta en konversation om det) tills det var över. Iallafall så betydde tomtens ankomst att julklapparna skulle öppnas, med mig som tomtenisse (alltså, jag tar på mig en tomteluva och får uppdraget att läsa namnen på paketen och ge dem till respektive individ).

Julklappar. Jag har säkert skrivit och berättat vad jag fått i julklapp minst 5 gånger på denna knappa vecka som gått, inte så många gånger kanske, men det blir tjatigt efter ett tag. Så jag gör en snabb summering av det istället, ifall jag glömmer nåt så är det ödet.

Jag fick en ny (och högt önskad) Mobil, som just nu ligger bekvämt i min högra ficka, planerar att skaffa en fin kedja till den på Uppcon.

Jag fick fem nya böcker, stressläste klart Brisingr för att börja med en av dem.

Jag fick ett par drakunderlägg, svår att beskriva, självklara när man ser dem.

Jag fick ett USB-minne på 4Gb, det kan komma väl till pass i skolan.

Jag fick andra saker som helt enkelt inte går att minnas just nu.

Och det var det, typ. Dags att tala om det nya året.

Jag ser fram emot 2009, det är mycket som händer då, kanske får jag äntligen börja med gitarrlektioner (som jag sade att jag ville börja på förra nyår), kanske kommer Uppcon bli jätteskoj, kanske kommer min bror att ta stundenten i all sin prakt, kanske kommer jag fylla sjutton och känna mig som en ung man istället för en typisk tonåring, kanske kommer World of warcraft live action filmen inte bli en flopp, kanske kommer Final Fantasy versus XIII bli mitt favoritspel, kanske kommer jag få superkrafter. Vi får se vad som händer.

En del säger att nyårslöften är löjliga, jag håller med. Men om jag ändå ska göra ett löfte kan jag lika gärna hänga på när alla andra gör det, Jag "lovar" att nästa år ska jag satsa på att skriva i min blogg mer frekvent, det är faktiskt ett stort nöje.

Det var allt för idag, ha det så bra och drick inte bara för att det är nyårsafton, ingen gillar fulla ungdomar som spatserar runt på natten.

Your destiny - if you wish 
Any sort of world 
Can be yours

My life, where art thou?

Poff! Där försvann november. Holy shit alltså, det är redan december och om sisådär tre timmar kommer jag sitta framför teven för att se om julkalendern i år är sevärd (jag är mycket skeptisk såklart, men man kan alltid ge den en chans. Mysteriet på greve holm, how i love you...)

Jag har hört att om man inleder en konversation med ett helt off-topic ämne så blir det mycket lättare att smyga in de jobbiga fakta man måste förmedla. Okej, jag vet att jag avslutade mitt förra inlägg med att jag skulle uppdatera snart, jag veeet att jag har sagt "jag ska försöka skriva senare" och jag Veeeeeet att öh.. vet faktiskt inte, men upplägget med att spela över på "vet" var för bra för att inte användas.

Nu är jag iallafall här igen, som ett dubbelavsnitt av Naruto Shipuuden efter ett par månaders fillers, redo att ge er hopp och "yeah!"-känslan bara för att tonas ner efter sisådär två-tre strider med alltför många extreme close-ups (för er som inte går media/film & drama kan jag berätta att extreme close-up är en inzoomning på en karaktärs ögon så de täcker hela bildrutan).

Det har hänt fett mycket denna månad (woo! lyckat spontant användade av det urmodiga uttrycket "fett"), jag har fått goda vänner i skolan (Flum i stora mängder), vi har fått en ny engelskalärare (hon är som Birgit Jagrén + Elisabeth Eriksson / 3), jag har påbörjat ett intressant mediaprojekt (som ska vara klart om två veckor. Uh oh), jag har börjat läsa metro på tunnelbanan varje morgon ("Så det var där metrotidningarna låg, ahaaa"), Wrath of the Lich King har kommit ut (Level 80 Death Knight med 2 st tier 7. Booyah!), Det har kommit minst 10 nya medlemmar till Animecka (öh.. yaaay?), nån intelligent person har hittat på masskonversationer på msn med animeckare (det var ett tag sen. Vi borde göra det igen, och oftare), en ny Warcraft bok har kommit ut (Night of the Dragon, yaaay! *hoppar som en fangirl*), Jag har önskat mig en ny mobil i julklapp (och om mina föräldrar gör som de brukar så får jag det jag vill), Det har snöat! (och töat..), Vi har börjat se en japansk film på japanskan (och den är bra, jag blev positivt förvånad), Mamma har sagt att vi förhoppningsvis skaffar en till hund i sommar (det är långt kvar men yaaaay! för det ändå).

Det där var en så lång och dåligt indelad mening att min nuvarande svenskalärare skulle peka på den och säga "Men Joakim..", jag bryr mig inte direkt, den var kul att skriva och ett effektivt sätt för mig att summera det som hänt utan att skriva en femsidig uppsats som skulle vara smått uttråkande efter sisådär ord nr 721 ("Troll" skulle det ha varit) men jag hade nog fått MVG för den ändå.

Jag har sett på heroes varje vecka och jag gillar verkligen säsong tre, tvåan kan slänga sig i väggen. Den 6:e Januari kommer Scrubs tillbaka *Glädjeskri* Dessvärre har jag inte sett ett dugg anime på evigheter (förutom Dead Leaves men den var en klass för sig..). Mycket manga och webcomics har dock ätits upp i mina ögon (kan det uttrycket missförstås?), yay för de som scanlatar, nay för att D.gray-man är on hold.

Javisstja, jag glömde. Jag har fått en ny hatt av mamma, den är rätt fin (och mycket bekväm) men jag föredrar nog formen av min gamla hatt. Vad som är bra är dock att jag planerar besöka en hattaffär och skaffa en (eller fem) till.

Varför lade jag inte bara till det där stycket i texten där uppe? Det hade förenklat och sett bättre ut, håhå jaja.

Sablar, mitt te är kallt!

- All I want for Christmas, is you! (snö alltså)

Decision pending, please wait

Jag gillar inte dagens Titel, men den passar på sitt eget lilla vis, men till saken.

Jag har inte skrivit ett dugg på snart två veckor, jag måste bara göra klart att jag inte tröttnat på bloggandet, jag har tänkt igenom hur jag ska skriva detta säkert över tio gånger, men i slutändan så improviserar jag. Så varför har jag inte skrivit? "Damn, what a good question". Själv är jag inte alls säker på svaret, det har funnits massor att skriva om men ändå har jag inte uppdaterat här. Kanske är det så att jag har svårt för att börja skriva just när jag har mycket att kunna skriva om (det är dumt) men det verkar så iallafall. Men nu läser du ju ett inlägg, så allt är väl,

Jag har under de senaste dagarna fått höra en hel del om hur folk faktiskt vill att jag uppdaterar, det är smickrande och oroande på samma gång. Jag är rädd för att få storhetsvansinne, för jag tror att folk med storhetsvansinne inte är bra bloggare (eller hade Stalin en blogg?).

Nu ska jag ta och gå igenom allt jag kunnat skriva om under de tidigare veckorna så att ni får se vad ni missat (ej i kronologisk ordning).

Nu är det höstlov för de flesta, inte för mig, min skola har istället VTFF (Vecka Till FörFogande), man skulle ju kunna tycka att de borde kalla det VTF (Vecka Till Förfogande) eftersom förfogande är ett ord (som börjar låta skumt i mitt huvud då jag tänkt på det så många gånger), fast de kanske insåg att VTF är mycket likt WTF (What The F*ck), och då skulle nog ingen tagit veckan seriöst (inte för att så många gör det ändå, typ 40% av alla elever skolkar denna vecka, antar att de vill hänga med sina vänner). Hursomhelst har jag VTFF att tacka för den träningsvärk i benen jag har, vi hade nämligen idrottsdag idag och jag simmade, det var lagom kul, imorrn ska vi se på samt diskutera en film, i övermorrn är det filmeffekter (tänk matrix), men torsdag och fredag är lediga.

För lite över en vecka sen var jag på spelkonvent (ML:expo), jag är mycket säker på att jag skrev om det i mitt förra inlägg, så ni vet nog vad jag talar om. Hursomhelst så var konventet skoj, även om det var ganska få människor (max 50 pers, relativt lite ur konventsynpunkt), jag spelade många spel och gjorde inte för illa ifrån mig på Super Smash Brothers Brawl turnerningen (bäst av de sämsta, om du frågar mig).

För exakt en vecka sen fick jag besöka en psykolog, det är lite svårt att skriva om eftersom jag knappast tänker gå in på detaljer men ändå inte tänker hålla fast er vid frågan "gick det bra hos psykologen?" då den är oerhört svår att svara ordentligt på. Jag kan iallafall konstatera att jag berättade om mina tankar och bekymmer och hon lyssnade och såg faktiskt ut som om hon förtsod (eller försökte förstå, jag hade lite svårt för att beskriva ordentligt). Hon gav mig iallafall beröm för att vara så uppmärksam om vad jag själv tror kan ha orsakat mina.. öhm.. (jag tänker inte säga vad).. Problem.

Eftersom VTFF markerar mitten på terminen för oss så har jag fått omdömen i de flesta ämnen, jag ligger på MVG-nivå i en hel del av dem (speciellt japanska, woo!), det gör mig ganska glad och jag hoppas jag kan hålla samma nivå i fortsättnigen (eller såklart höja mig, men man ska inte ta stora kliv över hala stenar).

Jag var på ett LAN med mina ex-klasskamrater (9B i södra ängby skola), vi hade mycket skoj och skämtade nästan lika mycket som spelade, sånt är härligt. Jag lyckades även vara den bästa spelaren i ganska många fall, så när jag på söndagen trött tog mig hemåt kunde jag känna mig som en vinnare, det var trevligt.

Jag tror det där täcker allt, dags för Jockes tankehörna (i hatten):

Vad fasen är "Jockes tankehörna (i hatten)" då? Inte fasen vet jag, men det låter skoj. Vi kan väl nöja oss med att säga att det är den delen av bloggen där jag bara spammar (för er som aldrig sett internet förut: Spamma = skriva mycket text med lite "läsvärde", antingen upprepat eller varierat) tankar.

Min brorsa har fått sin 18:års present av mamma & pappa, en sprillans ny helt egen dator, jag är smått avundsjuk (men jag får iallafall min ifred).

Min bästa vän har fått Fable 2, jag vill titta på (men förvånansvärt nog inte spela)

Min bästa skolvän (han stiger i rankerna varje dag) börjar kännas allt "vänligare", sånt är trevligt.

Vad fasen hände med mina gitarrlektioner? (Ha! Började inte på "Min" den här gången)

Jag vet inte om "Jockes tankehörna (i hatten)" kommer vara ett återkommande element (recurring element, jag gillar det uttrycket), jag får se ifall folk uppskattar det.

Nu är det dags att avsluta dagens inlägg, jag hoppas det kan täcka upp för det mesta ni gått miste om, förvänta er fler inlägg snart, jag börjar känna skrivlusten brinna i mina fingrar igen.

- "Did you really think you could win against me?"

But if we would happen to happen before that happened, would'nt that make it not happen at all?

Jag är lite osäker på varför jag tycker denna rubrik passar, men det är inte mitt största bekymmer just nu.

Jag har inte skrivit något på en vecka, vilket betyder att jag bara skrev ett inlägg förra veckan, såhär känner jag om det: Sablars urbota idiotiska förbannade nedriga järnspikar!!!

Vilket kan tolkas som att jag inte riktigt är nöjd med mig själv, med all rätt. Mitt mål var ju faktiskt att hålla mig på två inlägg i veckan, nu är det förstört, det är illa. Eller egentligen så är det inte så förvånande, jag har ju vid flera tillfällen pekat ut hur bra (eller ska man kalla det dålig?) jag är på att säga emot mina tidigare påståenden. Det är iallafall ingen idé att låta det här gå till mitt huvud och göra min blogg till en emodagbok (fast jag längtar fortfarande på att Emodagboken ska bli klar, kudos till skaparen av sajten) så jag ska tala lite om de roliga sakerna som har hänt denna helg.

... Varför har jag inte skrivit om det tidigare i veckan!? Det tycks nästan som om jag skriver mindre när jag har något att skriva om, det är tamejtusan inte vettigt.

Hursomhelst, i lördags var jag på en s.k animeckaträff, vilket är ett möte för de som är medlemmar på online communityn Animecka (ett animeforum, med inslag av manga, TV-spel och annan japansk kultur), först träffades vi i stan och gick till SF-bokhandeln och Comics Heaven tillsammans, sen drog vi hem till mig för att spela TV-spel och baka (vi köpte även sen lunch/middag på vägen). När jag väl tänker på det så är det ju ganska dumdristigt av mig att låta halvt okända människor komma in i mitt hus, men jag hade väl tur och inget spårade ur, allt som allt var det en mycket lyckad och trevlig dag.

Det där blev kortare än jag trodde, men det är svårt att gå in på detaljer utan att förvirra folk. Söndagen därpå var mycket trist, den gled förbi sådär som söndagar gör och vitt som det var så var det måndag, jag var så trött att jag kom för sent till första lektionen (men det gjorde ingen större skada).

Sen kan jag berätta att jag denna helg (från och med fredagen) ska åka på ML-expo (ett TV-spels konvent), jag kommer befinna mig i mitt rätta element för ett tag, det kommer kännas befriande.

Bara för att jag kan så ska jag förlänga detta inlägg ytterligare med lite tankar istället för verklighetsskildringar. Jag har en hobby/mani/blandning av de båda att tänka mitt liv och de situationer jag hamnar i som om allt vore en film eller en bok. Jag ser de stereotypiska karaktärerna i alla människor, jag ser den självklara handlingen utspela sig framför mig, jag ser den typiska kulissen i min omgivning, och självklart så är det jag som är huvudkaraktären (jag är bara liiite egocentrisk). Att tänka såhär gör egentligen min vardag lite roligare, att förutse hur nån ska reagera och sedan ha rätt är en härlig känsla. Men det kan också bli lite problematiskt, ifall jag har fel så känner jag mig mycket oförberedd på vad som kan hända och det slutar med att jag blir väldigt defensiv av mig (nu börjar det bli för dramatiskt här, jag sparar resten till den psykolog jag ska träffa nästa måndag).

Nåt jag också ofta gör är att fundera på hur jag skulle berätta om en händelse ifall jag skulle skriva en självbiografi på min ålders höst (det var bl.a sådana tankar som fick mig att starta den här bloggen också), Ibland kan jag tänka ihop (är det ett uttryck?) ett stycke ur denna påhittade självbiografi som nästan låter som ett citat ur de välkända och kanske bästsäljande biografier vi får lära oss om i svenskan. Det får mig att tänka nåt i stil med: "Men mitt liv är inte lika dramatiskt som det är för de "riktiga" biografiskrivarna, trots att det på grund av mitt ordval låter så. Eller kan det vara så att de kända biografierna är så dramatiska bara för att författarna har gjort det så med sitt orval? Kan jag då skriva en sån biografi?".

Jag gillar tanken (jag hoppas att ni fattade, den var svårare att lägga i ord än jag trodde), kanske ska jag försöka ge er ett smakprov på min ännu inte existerande självbiografi nån gång? Vi får se.

Det här får räcka för ikväll, kanske kan detta inlägg vara lite av en kompensation för bristen av ett inlägg förra veckan? (troligtvis inte), hursomhelst så hoppas jag att jag klarar av att skriva nåt nu på söndag iallafall (vilket är den enda dagen jag kan skriva på den här veckan, jag kommer vara på konvent fredag till söndag, och tanken på att skriva imorrn är inte så lockande), jag vill inte fastna på endast ett inlägg i veckan, det vore bara dåligt av mig.

På återseende.

- "When nothing else works, use fire"

Monday Midtime Madness

Jag kom på den här titeln i måndags och ämnade använda den då, men jag kom aldrig till att börja skriva ett inlägg. Jag ville dock inte vänta till nästa måndag och använda den då istället, eftersom jag kanske skulle glömma den. Visst låter det som ett namn på en beatles låt? Eller en okänd bra film? Kanske en intressant gammal bestseller bok? Det passar in på mycket, jag känner mig nöjd.

Det är nästan en vecka sen mitt förra inlägg, dåligt Jocke (som en viss person kanske hade sagt), jag ska försöka blidka er med att skriva ett jäkligt långt inlägg, mycket har hänt de senaste dagarna (så varför i hela friden har jag inte skrivit nåt tidigare??).

Eftersom den svåraste delen är att komma på var början är så tänker jag bara börja med det första jag kommer att tänka på och fortsätta därifrån, även om det inte är i kronologisk ordning.

Jag tror bestämt att jag i mitt förra inlägg nämnde att jag skulle till ett gym i helgen, det blev förflyttat till måndagen istället, vilket inte hade nån egentlig betydelse. Hursomhelst, mina tankar under mitt första besök till ett gym: "Det är jobbigt att gymma" (no surprise here), riktigt jobbigt faktiskt, det slog mig att jag faktiskt inte tränat på något vis de senaste tre åren sen jag slutade med fotboll, och att jag aldrig har tränat överkroppen i större mån. En annan tanke var; "vad tusan är det här för helvetesmaskiner?" vid första anblick såg manickerna uppradade i salen ut som gigantiska konservöppnare, men efter lite handledning fick jag reda på vad de egentligen var. De är tortyrredskap ämnade till att tvinga dig att inta en genant postition och göra onaturliga rörelser med armar och ben, och på något vis ska dessa rörelser ge dig ungefär samma resultat som du hade kunnat ådskakomma med ett gäng armhävningar (men du får göra det sittandes). Vet ni, jag ger upp på den där tankar idén, jag minns inte mycket mer än variationer av föregående tankar. När jag använt några av (helvetes)maskinerna så fick jag pröva ett gångband (som jag tror det kallas), det var första gången jag använde ett och det var en trevlig upplevelse. Jag knallade en hel kilometer utan att ändra min geografiska position och det var barnsligt kul för mig (jag trodde aldrig att det kunde vara så underhållande att gå). Sen avslutade jag med en cykeltur på en träningscykel, av nån anledning inte lika roligt som gångbandet, men jag slapp iallafall underliga positioner...

Nog om gym, nu ska jag berätta om nåt annat. I lördags hade min brorsa sitt födelsedagsfirande (notera: han hade redan fyllt år, men släkten kom inte på besök förrän då), det var ganska trevligt att träffa mina kusiner, farbröder, mostrar, farföräldrar (etc) och andra vänner till familjen. Efter att stämningen blivit tillräckligt slapp lyckades jag snabbt samla ihop några glada typer till att spela rock band (trevligt indeed). Vad som gjorde dagen ännu bättre trots kakor/bullar/tårta och saft var att min brorsas bästa kompis också kom, han hade med sig det Final Fantasy IX som vi lånat ut till honom, så jag blev mycket glad. Själva spelandet började förstås inte förrän dagen därpå, men jag spelade iallafall 10 timmar i sträck (ni som inte förstår hur ett gammalt spel kan ha så mycket spelglädje för mig hänvisas till ett tidigare inlägg), Jag misstänker att jag kommer fortsätta spela så fort jag skrivit klart detta inlägg.

Men jag är inte klar ännu...

Eller hjärnsläpp, jo.

- "Oh my god it's a mirage"

At dawn of the fifth day, at first light, he returned from the east

Alla som fattar referensen i titeln kan känna sig smått bildade, ni som inte fattar kan känna er förvirrade, då är allt i sin ordning.

Idag känner jag mig allmänt nöjd med mig själv, jag har fått många saker avklarade och haft en helt ok dag. Det roliga är väl att jag i början trodde att dagen skulle bli riktigt dålig då jag försov mig och hade 30 minuter på mig att fixa upp mig inför skolan (vissa kanske tycker det är gott om tid, men jag är en sån människa som behöver vara vaken länge för att mina sinnen ska börja fungera ordentligt). Att engelskalärarn faktiskt kom i tid till lektionen var också ett dåligt tecken (hon brukar alltid vara 10-15 minuter sen vilket ger oss elever en chans att prata lite med varandra på morgonen).

Allt tog dock en ordentlig twist mitt i engelskalektionen när det blev min tur att redovisa mitt projektarbete om "The Three Branches of Government in the United States". Jag hade skrivit allt kvällen innan (ni som läste mitt förra inlägg noga hade nog räknat ut det innan jag nu skrev det). Till skillnad från gruppen innan mig så pladdrade jag på dubbelt så länge och använde egna ord, faktum är att jag blev avbruten av läraren halvvägs (jag talade nog lite väl länge) och fick sedan beröm av henne. Det var mycket skönt att bli av med den press jag haft sen kvällen innan, efter det så fortsatte det bara uppför nöjdhetens (tror inte att det är ett riktigt ord) trappa.

På den oerhört långa rasten mellan engelskan och japanskan satt jag även och pratade (läs: flummade) med de vänner jag fått i klassen, det var mycket trevligt och ledde till skratt (kort summering: Vi sjöng, "dansade", stirrade på varandra samt hade armbrytning).

Japanskan kanske inte var fullt så rolig som den brukar vara (vi fick inte lära oss några nya svordomar eller andra roliga ord, utan fick bara gå igenom hur en mening ska läggas upp), men det var ändå fullt acceptabelt (det är ju japanska trots allt).

När jag väl kommit hem så kunde jag slappna av i några timmar. Läsa lite manga, ta reda på lite nyheter om WotLK samt snacka med min bror var några av de aktiviteter jag roade mig med. Sen bestämde jag mig för att ta tag i min framtid och fixade en del saker:
Jag ska försöka kontakta kulturskolan och se vad som hände med mina önskade gitarrlektioner, jag ska fixa tid med en psykolog som kan lyssna på mig tjata om alla de problem jag har och nu i helgen ska jag gå till ett gym för att träna på min taskiga fysik.

Jag har även haft nöjet denna kväll att prata med trevliga människor på msn (gör jag förstås varje kväll) för att inte tala om att ha "förbättrat" ett porträtt i paint på ett skojigt vis (det lär ha blivit rätt lyckat också).

Jag tror det där räcker med relevant information för ikväll, nu kan jag tala om nåt orelevant. Jag är lite skeptisk mot min idé att använda engelska citat i både titeln och efter varje inlägg, det är oerhört mainstream (men nu är det mainstream att inte vara mainstream... eller, vänta lite nu..) samt att jag undrar om jag ska börja använda smileys i mina inlägg. De är ett så trevligt sätt att framföra sina känslor på över internet :]

Är det nån som vill ta sig tid och dela med sig av sina tankar om detta?

- "That's the most amazing thing i ever saw"

I have returned, more powerful than you could possibly imagine

Överdriven titel jag vet, men jag känner min skrivlust komma tillbaka till mig som en förövare kommer tillbaka till brottsplatsen (mitt sinne för metaforer och jämförelser är dock lika dåligt).

Att jag inte kunde göra min intrigerande och meningsfulla comeback igår skyller jag på min storebrors inträngande (men trevliga) estetpolare som var på besök (läs: våldgästning) igår. Ja, min bror fyllde arton och de kände att de borde fira honom genom att spela rock band och käka popcorn.

Mitt liv flyter på (är det ett riktigt uttryck?) och jag klarar mig igenom gymnasiet med stolta steg, trots att jag har ett engelska projekt som ska lämnas in i övermorrn (som jag inte ens börjat skriva på). Nästa tisdag ska det vara en temadag där vi får lyssna på en föreläsning om studieplanering, kanske borde jag bara låtsas sova och lyssna i smyg (vill inte verka entusiastisk inför vännerna såklart)...

Jag kan även rapportera vilka tre mål jag ämnar uppfylla inom den snara framtiden (sa jag tidigare att jag inte skulle tala vidare om mina mål? jaja, jag är ju självemotsägelsernas mästare trots allt). Jag planerar att börja träna så att min fysik går från att vara lång och mager till att vara lång, mager och inte svagare än den minsta tjejen i min klass (jag var det i nian, nästan stolt över det). Mitt andra mål är att lära mig spela gitarr, det är lite i limbo just nu eftersom jag skickade en ansökan till kulturskolan för ett tag sen men inte fått nåt svar (but i will not give up!). Slutligen så siktar jag på att försöka fixa min paranoida sida och sluta tro att folk kan läsa mina tankar (det skulle nog göra målet att skaffa vänner lättare att uppfylla).

På svenskalektionen imorrn ska klassen göra ett besök på stadsbiblioteket och välja ut en bok att läsa, en skoluppgift som jag faktiskt ser fram emot (har inte läst en bok på svenska sen en lång tid tillbaka, kanske är det bra om jag tar en paus med engelskan).

Är det nån som stör sig på att jag skriver imorrn istället för imorgon? jag tycks använda det ordet ganska ofta.

Det får räcka för idag, jag hoppas kunna skriva ett så där långt inlägg snart igen, men jag antar att jag behöver mer inspiration först (klassisk bortförklaring). Förvänta er nästa inlägg på torsdag.

- "When come back, bring pie!"

Desperate Inspiration

Hm, dagens titel låter som ett halvbra namn till nån halvtaskig singel som ett mediokert tonårsband spelat in, hursomhelst så är det inte musik jag ska skriva om för tillfället.

Det är söndagskväll och för att inte svika mig själv (och kanske mina läsare, i dunno) hade jag tänkt musta fram nåt som kan likna ett blogg inlägg, så att jag kan med stolthet säga att jag skriver två i veckan.

Jag kan ta och berätta lite mer om mig själv, så slipper jag gnugga mina geniknölar alltför hårt. Den här helgen har jag spelat Rock Band, jag är en hejare på gitarr (och jag är så mallig att jag redan hotat att "rocka tofflorna" av flertalet människor). Jag har även blivit tvingad av min far att plocka äpplen, trots att min kompis var på besök. Det var jobbigt och jag är fortfarande inte säker på om det var värt besväret...

Jag borde nog skriva mer än så här, men det är inte så lätt när det är så påtvingat och när man är lite sådär småhungrig efter att ha ätit en del för lite middag och en del för mycket efterrätt (kladdkaka, mums) för att kompensera. Det här kommer jag nog komma ihåg som det sämsta inlägget jag skrivit, men det var tvunget att ske förr eller senare, lika bra att få det gjort.

Med tunga knapptryck (kan man ens säga så?) skriver jag nu de sista meningarna för idag, jag hoppas att ni kan förlåta mig. Titta in imorrn och se ifall jag skrivit nåt då, måndagar brukar vara min bästa skrivardag.

- "It's not easy being green"

Who the hell do you think I am!?

Jag skulle förstås bli smått förvånad ifall man vid det här laget inte vet vem jag är, förutsatt att denna text inte är den första man sett av min blogg, men om det är det: Välkommen, var nu en snäll människa och läs från början.

Anyways, med alla nykomlingar ur vägen (jag har verkligen fått för mig att många läser det här, vad cyniskt av mig) så vill jag be om ursäkt, det här inlägget skulle ha skrivits i måndags. Måndagar är min favoritdag att skriva på, jag slutar vid en trevlig tid och helgen samt den nya skolveckan brukar ha gett mig en hel del inspiration. Jag skyller på att jag hittade den svarta lightsabern i Force Unleashed (nytt Star Wars spel), den är asball.

Jag är ganska säker på att jag säger emot vad jag själv sagt tidigare i denna blogg (men det är bara ett bevis på att jag inte blivit ersatt av en robot, jag tenderar att säga emot mig själv rätt ofta) när jag nu meddelar att mitt mål för denna blogg är minst två inlägg i veckan, och helst ska ett av dem vara på måndagen.

Idag hade jag tänkt skriva lite om drömmar, mål och ideal, det är ett mycket intressant ämne som också kan tråka ut de flesta om man inte är försiktig, men det ger jag fan i. Till att börja med så hade jag tänkt beskriva mina definitioner av drömmar och mål (ideal skrev jag bara för att det är snyggt, jag hade inte tänkt skriva om det idag).

För mig är en dröm det man vill forma sitt liv efter, vilket jobb man vill ha, hur ens fru (eller man, eller partner, whatever) ska se ut, var man ska bo, vad man ska ha ådstakommit, jag kan avslöja att en av mina drömmar är att en dag ha en egen (lång) sida på Wikipedia där man skriver om hur bra jag är/var.

Ett mål å andra sidan är det man siktar in sig på för tillfället, t.ex mitt mål att få MVG i japanska eller skaffa så många vänner jag kan under gymnasietiden.

Nu hade jag tänkt ge er själva lite tid att sitta ner och fundera ut vad era drömmar och mål är (om man går efter mina definitioner alltså).

Klar? Det betvivlar jag, men läs vidare för all del, jag bryr mig inte om ifall du fattar vad jag menar eller ej, bara du läser.

Förresten, du kanske har lagt märke till alla irriterande 1½-rads stycken, jag bestämde mig för att pröva med lite bättre styckindelning efter att jag försökt läsa mina tidigare inlägg och stört mig på hur svårt det var att läsa nånstans i mitten av alla långa stycken.

Jaja, drömmar och sånt var det ju, nu ska jag inte tappa tråden fullkomligt (jag tror den ligger i.. nä, var fan kan den..? Aha! Där var den, så, nu följer vi tråden igen). Mitt drömjobb är (som jag nämnt i ett tidigare inlägg) att bli spelregissör, d.v.s han som tar musiken, karaktärerna, spelsystemet, bakgrunderna (och en massa andra saker) och väver ihop dem till ett spel som folk kan njuta av (eller hata, om det är dåligt). Oj då, kanske är det lite väl många parenteser i denna text (inte för att jag bryr mig). Min familjedröm är att ha funnit en vacker hustru och ha två söta döttrar när jag är runt 30 år gammal. Inte för att jag skulle ha nåt emot ifall jag hade en eller två söner, men jag är rädd att jag aldrig kommer helt uppfylla det så kallade manlighetsidealet, vilket skulle leda till att de aldrig skulle kunna vinna en "min pappa är bättre än din"-dispyt, och det skulle vara mycket ledsamt för dem.

Egentligen är det lite dumt att göra en styckindelning just här eftersom jag inte byter ämne (vilket är min svenskalärares åsikt om när man ska göra ett nytt stycke). Iallafall så är min bostadsdröm att ha bott i Japan en längre tid när jag är i 20-års åldern, för att sedan flytta tillbaka till det trygga Sverige när jag ska skaffa familj (lägst spädbarnsdöd ftw).

Nåt som är lite svårdefinerat huruvida det är en dröm eller ett mål är att jag planerar att leva ett liv som nykterist, och aldrig dricka alkohol (i större halt än den som finns i cider) och såklart att aldrig röka (vilket är ett lättare mål/en simplare dröm antar jag). Sen får jag inte glömma att återigen påminna er om Wikipedia-drömmen, den är en vacker och oskyldig dröm.

Jag tror inte att det är värt besväret om jag nu skulle börja tjata om mina nuvarande mål, med tanke på att de som sagt är nuvarande och troligtvis inte kommer att vara aktuella så länge till, vilket påminner mig om att jag har prov i japanskan imorrn, så jag borde nog sluta skriva och börja plugga istället ifall jag vill klara av mitt mål gällande MVG i japanska...

- "Never gonna give you up, never gonna let you down"

duuude, far out! You should start thinking INSIDE the box

De som har fantastisk fantasi blandad med kraften att komma till vilken slutsats som helst, även om den är skum. Skulle tro att budskapet jag försöker förmedla är att jag tycker jag tänker för mycket över vad jag vill skriva här så att jag knappt skriver nåt alls (Jag hatar mig själv för denna mening, den innehåller alldeles för många upprepningar), de skulle faktiskt ha rätt.

Även om kvalitén på min stackars blogg lär sjunka ifall jag skriver oftare så känner jag att det är ganska hälsosamt för mig att skriva lite vad som helst, när som helst.

Jag kan väl ta och börja dagens inlägg med att berätta lite om den Final fantasy IX-obsession jag har haft den här veckan. Det började nån gång i helgen med att jag läste ett inlägg på ett forum där en person berättade att han lyssnade på en låt från FFIX (använder förkortning, kommer upprepa namnet ofta), jag fick en impuls och laddade ner hela soundtracket på några timmar. När jag satt och lyssnade på alla de 120 musik stycken som den store Nobou Uematsu skrivit själv (god bless his soul, though he's still alive), fick jag en sån ofantlig (skoj ord) nostalgikick. Nu kanske jag borde ge lite historia så att ni hänger med, FFIX var det första spelet i final fantasy serien som jag spelade, det kom ut år 2000, så jag var bara åtta år gammal.

Trots att jag knappt förstod vad karaktärerna sa, så kunde jag till större delen avgöra vad storyn gick ut på, speciellt när min bror (som var tio då) kunde fylla i på alla de svåra orden. Det gick mycket sakta i början av spelet, eftersom vi knappt fattade hur man spelade samt att vi kunde springa runt för att prata med alla NPC:er två-tre gånger innan vi hajade att vi skulle springa ut ur staden, för att sedan villa runt i vildmarken några timmar. Men nånstans runt 60% av spelet avklarat så fastnade vi (för er som är insatta; vi valde helt fel karaktärer på stället man inte kunde använda magi, samt vi var på för låg nivå). Så vi började om från början igen, jag tror det var då jag upptäckte min talang för att komma ihåg saker i spel (fråga mig om vilket world of warcraft alliance side quest som helst, i 96% av fallen lär jag kunna ge dig det svar du söker). Vilket resulterade i att vi befann oss på samma plats mycket snabbare, och eftersom mina engelska kunskaper snabbt ökat det senaste året så fattade jag ännu mer av storyn, som nu verkligen grep mig (det är en sak att få det berättat för sig av en brorsa som är halvbra på engelska och en annan att läsa det med karaktärernas mycket mer dramatiska ordval).

Hursomhelst (jag börjar tappa tråden), jag älskade det spelet och det har en egen episod i min barndom, att lyssna på musiken är för mig som att hitta sin mamma som försvann när man var 5 (eller inte alls, ni som hittat era sedan länge försvunna lär nog kunna motbevisa mig). Iallafall, jag har spenderat majoriteten av mina ganska händelselösa media & datalektioner med att kolla runt på final fantasy wiki bara för att minnas, spelet känns lika bra som det var för åtta år sen.
Och resultatet är att jag nu måste skjuta in en lång och mysig FFIX-replay bland alla mina spelplaner för framtiden.

Ok, det där var en början som hette duga, nu måste jag hitta nåt riktigt stort för att fortsätta på det som kommer bli ett smått gigantiskt inlägg...

Eller inte.

"You don't need a reason to help people" - Zidane Tribal, Final Fantasy IX.

The Dream Never Ends

Jag gillar idén att använda engelska titlar, det får dem att låta mer meningsfulla.

Jag har inte uppdaterat på ett tag (6 dar), eller, kanske är det inte så länge, jag vet inte. Fast det är nog lämpligt att be om ursäkt ändå, med tanke på förvirringen jag kan ha skapat (2 inlägg på två dar följt av nada kan ju vara frustrerande).
Det finns flera anledningar till varför jag inte har skrivit nåt de senaste dagarna, en simpel kan ju vara brist på inspiration, men det duger inte direkt, eftersom jag improviserar det mesta jag skriver då jag gör ett inlägg.
Kanske skulle rädsla för att skriva mer då jag i mitt förra inlägg fick det bekräftat att nån faktiskt läser detta, men det skulle också kunna fungera som motivation... Anyways, jag skriver ju nu så det betyder iallafall nåt.

Jag är inte helt klar på vad exakt jag ska skriva om idag men jag får väl bara ta lite småsaker och göra en liten blandbuffé av dem. Till exempel kan jag nämna det lilla nöje jag haft den här helgen, jag lade nämligen till en mer eller mindre okänd människa på msn (hittade henne på ett forum). Hursomhelst så visade hon sig vara en mycket trevlig person och vi har haft roliga diskussioner trots att vi knappt känner varandra, att sånt faktiskt kan hända på internet är en (med risk för upprepning) trevlig tanke.

Jag skulle också kunna pladdra på lite om hur jag lagt märke till de små klichéerna och stereotyperna i vardagen, hur folk bara beter sig precis som en simpel karaktär i en film, eller hur nåt typiskt självklart bara var tvunget att inträffa. Men det är svårt att pladdra om just detta ämne, eftersom vi alla säkert har upplevt det och anser att det inte är mer att säga om det.

Jag skulle kunna vara lite nördig och tala om min glädje över att Word of Warcraft: Wrath of the Lich King har fått ett releasedatum, eller bara det att patch 3.0.2 har fått en PTR. Men eftersom jag vill vara neutral så kan jag troligtvis inte tala om det här heller, då jag säkert har förlorat alla icke-nördar nånstans runt "patch".

Jag skulle kunna berätta om mina skrattretande tonårsdraman som utspelar sig varje dag i skolan, de är trots allt lite underhållande. Jag har tagit stora steg i den förvirrande dimman som kallas socialt liv, jag talade lite med mina klasskamrater under en av våra irriterande långa raster (1h 15 min. Mitt på den dag vi bara har 2 lektioner, det är lite dumt). Jag har kanske inte nämnt det förut, men ungefär hälften av min klass består av anime fangirls, vilket är mycket trevligt med tanke på att det bara var jag och min kompis som var det minsta anime intresserade i min förra klass (och inte en enda fangirl fanns det). Iallafall så kunde vi tala lite om anime (duh!) och annat. Vi lyckades komma fram till att en kille i klassen var odödlig (jag var den som kallade honom det först, jag vill bara ta all ära för det, tack), eftersom han hade varit med om diverse olyckor utan att ha några bestående men (eller dött).

Jag upptäckte så sent som idag att estetisk verksamhet-lektionen (som är en kurs photoshop, jag fattar inte heller..) kan vara riktigt rolig. Jag fick chansen att använda kloningsverktyget för att täcka en spricka i en tegelvägg, det var roligt speciellt eftersom läraren gav mig beröm (jag börjar undra om jag mallar mig för mycket här eller om mina lärare ger för mycket beröm).

Jag sa att jag ville undvika att göra denna blogg till en dagbok men jag antar att det inte är lönt att kämpa mot sitt öde, så jag får ta och göra mitt bästa av det, genom att införa okronologiska inlägg och försöka blanda in lite random tidlösa saker.

-"See you on the other side, or this side, I dunno..."

And so the journey begins

Jag vet, jag använde ännu ett kliché fantasy kapitelnamn som titel, jag får anstränga mig mer nästa gång. Iallafall (ett ord jag använder ofta, varierat med den engelska versionen anyway), jag kom nyligen (läs: för ett tag sen) hem efter en ganska bra dag i skolan.

Det påminner mig om hur lite jag faktiskt berättade om mig själv i mitt förra inlägg, jag är alltså 16 år gammal och jag går första ring på Cybergymnasiet Odenplan. Jag är fullt medveten om det dåliga rykte mitt gymnasium har fått, jag kan inte säga att allt är oförtjänt men faktumet att jag har halvdagar och japanska från och med första året duger gott och väl för mig.

Javvistja, det där med en ganska bra dag också, jag råkade glida bort från ämnet (nåt jag ofta gör, lika bra att ni vänjer er), bara att jag hade sovmorgon idag gjorde en ganska stor skillnad och fick mätaren för värde på dagen att stiga en bit redan då. Visst, det kanske bara var 45 minuter men ibland har små saker stort värde (jag stal det där, stäm mig). Efter en kanske inte lika bra tunnelbanetur till odenplan (2 gamla människor som luktade rök stod alldeles bredvid mig, mycket otrevligt) så hade jag en trevligt slapp lektion i grafisk kommunikation (ah, jag går media) där jag även fick beröm av läraren för min kreativitet.

Dagen fortsatte uppför mätaren när lektionen ledde till en fullt ätbar skollunch (en raritet) så jag var både pigg och mätt på japanskalektionen, den var mycket rolig, först så lärde läraren (haha, "lärde läraren", vilken ordvits!) klassen att svära på japanska ("chikushou", betyder ungefär helvete), efter det fick vi ett smakprov på hur vårt hiragana prov ska se ut (om 2 veckor ska vi kunna alla hiragana, jobbigt jobbigt), det som gjorde smakprovet bra var att jag upptäckte hur mycket jag faktiskt kunde, så jag blev lite mindre stressad inför provet.

Jag vill ju helst inte göra det här till en dagbok (wait, what did I just do..?) så förvänta er inte fler inlägg i den här stilen, jag vet inte riktigt varför jag skrev det ändå. Anyway, ni som är kvicktänkta lär nog ha upptäckt min lilla förtjusning i att göra helt onödiga små parenteskommentarer varhelst jag kan (vänta, är parenteskommentarer ett riktigt ord?).

Jag är ganska säker på att jag nämnde tidigare hur lite jag faktiskt berättat om mig själv, jag tänker iallafall försöka göra nåt åt det. Dock så ämnar jag inte skriva en lång lista med trivia om mig själv, utan ni får tugga i er några små bitar information i varje inlägg (det är inte lika mycket för att det ser snyggare ut som för att det är jobbigt att tänka ut allt på en gång). Jag kan iallafall berätta lite om hur jag gillar att stava korrekt och hur jag ofta rättar folk, eller hur bra jag är på engelska (eller att lära mig språk i allmänhet), samt min egenskap av att läsa fort.

Anyway, jag hade för åsikt att skriva lite (mycket) om nåt specifikt ämne, men nu tycks min ganska bra dag och min vilja att dela med mig till resten av världen ha tagit upp större delen av detta inlägg (använder jag det ordet för ofta?). Så jag får väl börja avsluta och istället börja fundera på hur jag ska skriva nästa inlägg (och när jag ska skriva det, jag kommer inte kunna uppdatera även om jag vill det).
-"May the spirits light your path until we meet again"

Hjälten vaknar

Jag vet att det är ganska lamt att ha en sån cheesy titel på sitt första inlägg, men jag är inte på humör att ha nåt deprimerande/smart/vitsigt, det kommer finnas tillräckligt många sådana titlar i framtiden.

Jag har alltså gjort det otänkbara och startat en blogg, nu ska jag fylla den med text också, det är lika bra att jag börjar. Det första jag ämnar göra är att rensa bort de som jag inte vill ska läsa min blogg, till att börja med så ska jag konstatera att jag är av manligt kön (det kanske syns nånstans redan, men jag vet inte), så ni som anser att de ända som har nåt värt att läsa är av kvinnligt kön, kan ta och pallra er iväg.

Sen måste jag förklara att jag är i mina bästa år, det vill säga tonåren. Ni som anser att tonåringar endast är cyniska dramaqueens med ett ego lika stort som deras inkorg på messenger, kan också dunsta så snart som möjligt.

Jag tillhör även den så kallade "nördiga" delen av ungdomskulturen, jag gillar sådana ting såsom TV-spel, manga och anime. Alla ni som anser att dessa intressen är de löjligaste som finns kan sticka och brinna innan jag slänger metansyra på er.

Nu har jag nog silat/skrämt bort en hel del, ifall det finns några kvar som vågar/pallar läsa det här så ska ni veta att ni är några riktigt trevliga typer. Javisstja, på tal om trevliga typer, ifall nån av er som läser detta händelsevis är en av mina IRL-kompisar, så ska ni stänga ner den här hemsidan snabbt som blixten, jag vill inte ha er här. Om jag har nåt att säga er så säger jag det öga mot öga (eller MSN mot MSN), den här bloggen är ämnad till att låta mig dumpa de saker som inte är värda besväret att säga högt.

Det slog mig först nu att jag inte har lämnat ut mitt namn, vilket skulle kunna skapa förvirring bland de jag anklagat vara mina vänner (eller mitt namn kanske står här nånstans, jag vet inte eftersom det är första gången jag har en blogg). Iallafall, mitt namn är *trumvirvel*... Joakim Hedström, ett inte helt ovanligt namn, jag är ganska nöjd med det. Nästan alla kallar mig Jocke, nåt som jag inte har ett dugg emot.

Nu återstår frågan ifall jag ska fortsätta presentera mig eller vänta till nästa gång, men är den här informationen tillräcklig? Kommer jag ens komma ihåg denna skapelse, detta vidunder, till nästa gång? Är mina skor verkligen storlek 42 eller är det nåt jag fått för mig? Jag vet inte, och jag ger fulla fan (svordom!) i det.