Tvingar mig själv att skriva ett blogginlägg efter att i en vecka följt filosofin: Jag gör det så snart jag är klar med det här... Och det här, det här med.. och det... Jag gör det imorrn.
Forgive me bloggers for i have sinned, it's been nine days since my last inlägg (giving speeches for dummies: Always try to open with a joke). Har jag redan sabbat mitt wannabe-nyårslöfte? Kanske, men jag försöker så gott jag kan. Det har hänt en hel del på dessa nio dagar som gått, speciellt med tanke på att jag skrev under dagen på nyårsafton och därmed har ett nyårsfirande att rapportera.
Nyårsfirandet var trevligt (om än lite händelselöst), som traditionen säger (alltså, lokal tradition, inte allmän) så började allt med att vi käkade en väldigt sen lunch i form av våfflor och hallonbubbel, med spontant smällande av bordssmällare (de heter smällare för att de smäller när man drar i snöret alltså), precis som förra året så gick min "stubintråd" av när jag drog i den, jag börjar undra om nån driver med mig. Nästa del av nyårsfirandetraditionen (woah, långt ord) var det årliga brädspelet, i år var det Besserwisser som gällde, nytt spel som passande in klockrent på majoriteten av de närvarandes personligheter (Viktigpettrar är vi allihopa..), mitt lag vann inte. Men det var skoj ändå, jag lyckades först råka sabba för laget genom att övertyga de andra om att svaret de kommit på var fel (det var rätt). Sen fick jag bevisa min visdom med att desperat försöka övertyga dem om att mitt svar var det rätta men de höll fast vid sitt (felaktiga) svar.
Efter spelandet var det dags för det årliga fackeltåget, så vi traskade (i kylan) den dryga kilometern till den andra familjens hus (för att minska förvirring: Det var 3 familjer inblandade, 6 vuxna och 5 "ungdomar", även om 3 av dessa ungdomar var 18 år fyllda). När vi var framme där var det dags för den tråkiga delen av nyår, det vill säga småpratet. Medan några var och hjälpte till med att förbereda middagen så satt resten av oss i vardagsrummet, de vuxna var beväpnade med champagneglas och vi "ungdomar" satt och smuttade på julmust (borde döpas om till vintermust, ingen bryr sig om att jul var förra veckan).
Det är inget fel med denna stämning, nej nej, det är trevligt att sitta bland människor i spridda åldrar (eller mer i stil med två oppositioner, en del var i åldern 16-18, den andra vägrade ge sin riktiga ålder utan refererade till sig själva som "40+"). Det enda problemet med en sådan situation är att talesämnet endast är vuxna saker, de talar om jobb, banklån, lågkonjukturen och annat som är oförståeligt för stackars studerande "barn". Vad som har ökat bitterheten med dessa diskussioner är att iochmed att tiden går så åldras vi ungdomar, till den gräns att vissa av oss faktiskt förstår vad de snackar om och kan bidra till samtalet. Dessvärre så är dessa individer endast de äldsta av ungdomarna, och jag (som är yngst) kunde endast sitta i soffan och dricka julmust med en min som om jag kunde relatera till deras ekonomiska problem (Trååååååååååååkiiiiiiiiiiiigt).
Enough with the skitsnack (jag kan inte fatta att jag skrev en hel spalt endast om "soffdiskussioner"), efter tråkigheterna var det dags att hugga in på middagen, mumsigt värre (i år var det finstekta köttbitar indränkta i rödvinssås med lite ungsfriterade potatisar på sidan). Efter middagen så släppte stämningen tillräckligt mycket för att vi ungdomar kunde gå till övervåningen och spela datorspel/se på halvskojiga youtube-klipp, inte direkt kunglig underhållning (men mycket bättre än att sitta i vardagsrummet).
Efter lite skrattande var det även dags för efterrätten. Den var fixad av "mästerkocken" bland vår vuxenskara (det är för övrigt tradition att han gör efterrätten varje nyår) och den killen vet vad han gör. För att inte sukta eller misslyckas med att beskriva upplevelsen så kan jag bara konstatera att efterrätten var oerhört ätbar (mmm...). Efter mer tid spenderad på övervåningen (som inte var lika mycket för skojs skull som för att fly ifrån de lite väl förfriskade föräldrarna) var det äntligen dags för tolvslaget (det var ett litet skämt där). Jag blev lite less då årets fyrverkeri inte var så spektakulärt samt att man också var tvungen att stå och frysa som en annan istapp bara för att se på det.
Sen var det mest strötid och efter det så var det hög tid för hemgång och så var nyår slut.
Jahapp, det var rätt maffigt bara att skriva om nyår (och kanske inte så intressant att läsa befarar jag) men nu är det gjort och det ser rätt fint ut på långt håll. Jag har hursomhelst fortfarande några saker kvar att skriva om (lovet tog inte slut efter nyår ju), först och främst var det en massa sovande de kommande dagarna ("no shit sherlock").
Sen hände det en trevlig sak på den 4:e, det var nämligen dags för en animeckaträff och denna gång skulle vi till en karaokerestaurang (som jag tror de kallas, jaja). Hela den dagen var skoj, man hade trevligt sällskap, många att tala med, god mat, mysig stämning och en massa karaokesjungande. Jag kände mig stolt över min insats som sångare (även om jag kanske valde lite väl många beatleslåtar), det var extra kul mot slutet när ingen hade någon låt som de ville sjunga längre utan vi missbrukade mikrofonerna till lite allsång av disneylåtar (man kände sig riktigt härlig efteråt).
Skolan började den sjunde (i was in despair) men det var helt okej, eftersom skolan egentligen inte började alls. Efter en kall tunnelbaneresa till skolan fick jag på plats veta att den del av skolan som jag skulle ha lektioner i hade varit nedkyld under hela lovet och var i det närmaste nedfrusen, det blev sammanlagt 3 håltimmar att glädja sig över. Jag plockade på mig mitt busskort i expeditionen och tog mig hem, det enda som var negativt med första skoldagen var att jag inte hann värma upp mig under hela fram-och-tillbakaresan, över en timmes exponering till ohälsosamma mängder kyla gav upphov till den sjukdom vi alla känner till som "lätt feber".
Lätt feber är jobbigt eftersom man mår tillräckligt bra för att gå till skolan men den spontana huvudvärken och den ständiga tröttheten är jävligt irriterande och man drar sig inte för att upplysa ungefär alla i sin närhet om sitt missnöje (vilket leder till en allmänt dålig dag för alla).
Nåt som det glädjer mig att skriva om är att jag äntligen fått min årslånga önskan i uppfyllelse, jag ska nämligen äntligen börja gå på gitarrlektioner (tjohoo!). Det är bara en tidsfråga innan jag kan rocka sansen ur varenda människa jag stöter på (typ asså).
Jag har själv lagt märke till hur stora delar av detta inlägg skiljer sig från min normala stil, det beror i huvudsak på att jag i detta nu är (wait for it..) Vrålhungrig, precis som de flesta superhjältar har en svaghet så tycks min förmåga att skriva bli kraftigt limiterad när jag går på tom mage.
Det påminner mig, jag borde ta mellanmål.
- I'm here because of you
