De som har fantastisk fantasi blandad med kraften att komma till vilken slutsats som helst, även om den är skum. Skulle tro att budskapet jag försöker förmedla är att jag tycker jag tänker för mycket över vad jag vill skriva här så att jag knappt skriver nåt alls (Jag hatar mig själv för denna mening, den innehåller alldeles för många upprepningar), de skulle faktiskt ha rätt.
Även om kvalitén på min stackars blogg lär sjunka ifall jag skriver oftare så känner jag att det är ganska hälsosamt för mig att skriva lite vad som helst, när som helst.
Jag kan väl ta och börja dagens inlägg med att berätta lite om den Final fantasy IX-obsession jag har haft den här veckan. Det började nån gång i helgen med att jag läste ett inlägg på ett forum där en person berättade att han lyssnade på en låt från FFIX (använder förkortning, kommer upprepa namnet ofta), jag fick en impuls och laddade ner hela soundtracket på några timmar. När jag satt och lyssnade på alla de 120 musik stycken som den store Nobou Uematsu skrivit själv (god bless his soul, though he's still alive), fick jag en sån ofantlig (skoj ord) nostalgikick. Nu kanske jag borde ge lite historia så att ni hänger med, FFIX var det första spelet i final fantasy serien som jag spelade, det kom ut år 2000, så jag var bara åtta år gammal.
Trots att jag knappt förstod vad karaktärerna sa, så kunde jag till större delen avgöra vad storyn gick ut på, speciellt när min bror (som var tio då) kunde fylla i på alla de svåra orden. Det gick mycket sakta i början av spelet, eftersom vi knappt fattade hur man spelade samt att vi kunde springa runt för att prata med alla NPC:er två-tre gånger innan vi hajade att vi skulle springa ut ur staden, för att sedan villa runt i vildmarken några timmar. Men nånstans runt 60% av spelet avklarat så fastnade vi (för er som är insatta; vi valde helt fel karaktärer på stället man inte kunde använda magi, samt vi var på för låg nivå). Så vi började om från början igen, jag tror det var då jag upptäckte min talang för att komma ihåg saker i spel (fråga mig om vilket world of warcraft alliance side quest som helst, i 96% av fallen lär jag kunna ge dig det svar du söker). Vilket resulterade i att vi befann oss på samma plats mycket snabbare, och eftersom mina engelska kunskaper snabbt ökat det senaste året så fattade jag ännu mer av storyn, som nu verkligen grep mig (det är en sak att få det berättat för sig av en brorsa som är halvbra på engelska och en annan att läsa det med karaktärernas mycket mer dramatiska ordval).
Hursomhelst (jag börjar tappa tråden), jag älskade det spelet och det har en egen episod i min barndom, att lyssna på musiken är för mig som att hitta sin mamma som försvann när man var 5 (eller inte alls, ni som hittat era sedan länge försvunna lär nog kunna motbevisa mig). Iallafall, jag har spenderat majoriteten av mina ganska händelselösa media & datalektioner med att kolla runt på final fantasy wiki bara för att minnas, spelet känns lika bra som det var för åtta år sen.
Och resultatet är att jag nu måste skjuta in en lång och mysig FFIX-replay bland alla mina spelplaner för framtiden.
Ok, det där var en början som hette duga, nu måste jag hitta nåt riktigt stort för att fortsätta på det som kommer bli ett smått gigantiskt inlägg...
Eller inte.
"You don't need a reason to help people" - Zidane Tribal, Final Fantasy IX.
torsdag 18 september 2008
måndag 15 september 2008
The Dream Never Ends
Jag gillar idén att använda engelska titlar, det får dem att låta mer meningsfulla.
Jag har inte uppdaterat på ett tag (6 dar), eller, kanske är det inte så länge, jag vet inte. Fast det är nog lämpligt att be om ursäkt ändå, med tanke på förvirringen jag kan ha skapat (2 inlägg på två dar följt av nada kan ju vara frustrerande).
Det finns flera anledningar till varför jag inte har skrivit nåt de senaste dagarna, en simpel kan ju vara brist på inspiration, men det duger inte direkt, eftersom jag improviserar det mesta jag skriver då jag gör ett inlägg.
Kanske skulle rädsla för att skriva mer då jag i mitt förra inlägg fick det bekräftat att nån faktiskt läser detta, men det skulle också kunna fungera som motivation... Anyways, jag skriver ju nu så det betyder iallafall nåt.
Jag är inte helt klar på vad exakt jag ska skriva om idag men jag får väl bara ta lite småsaker och göra en liten blandbuffé av dem. Till exempel kan jag nämna det lilla nöje jag haft den här helgen, jag lade nämligen till en mer eller mindre okänd människa på msn (hittade henne på ett forum). Hursomhelst så visade hon sig vara en mycket trevlig person och vi har haft roliga diskussioner trots att vi knappt känner varandra, att sånt faktiskt kan hända på internet är en (med risk för upprepning) trevlig tanke.
Jag skulle också kunna pladdra på lite om hur jag lagt märke till de små klichéerna och stereotyperna i vardagen, hur folk bara beter sig precis som en simpel karaktär i en film, eller hur nåt typiskt självklart bara var tvunget att inträffa. Men det är svårt att pladdra om just detta ämne, eftersom vi alla säkert har upplevt det och anser att det inte är mer att säga om det.
Jag skulle kunna vara lite nördig och tala om min glädje över att Word of Warcraft: Wrath of the Lich King har fått ett releasedatum, eller bara det att patch 3.0.2 har fått en PTR. Men eftersom jag vill vara neutral så kan jag troligtvis inte tala om det här heller, då jag säkert har förlorat alla icke-nördar nånstans runt "patch".
Jag skulle kunna berätta om mina skrattretande tonårsdraman som utspelar sig varje dag i skolan, de är trots allt lite underhållande. Jag har tagit stora steg i den förvirrande dimman som kallas socialt liv, jag talade lite med mina klasskamrater under en av våra irriterande långa raster (1h 15 min. Mitt på den dag vi bara har 2 lektioner, det är lite dumt). Jag har kanske inte nämnt det förut, men ungefär hälften av min klass består av anime fangirls, vilket är mycket trevligt med tanke på att det bara var jag och min kompis som var det minsta anime intresserade i min förra klass (och inte en enda fangirl fanns det). Iallafall så kunde vi tala lite om anime (duh!) och annat. Vi lyckades komma fram till att en kille i klassen var odödlig (jag var den som kallade honom det först, jag vill bara ta all ära för det, tack), eftersom han hade varit med om diverse olyckor utan att ha några bestående men (eller dött).
Jag upptäckte så sent som idag att estetisk verksamhet-lektionen (som är en kurs photoshop, jag fattar inte heller..) kan vara riktigt rolig. Jag fick chansen att använda kloningsverktyget för att täcka en spricka i en tegelvägg, det var roligt speciellt eftersom läraren gav mig beröm (jag börjar undra om jag mallar mig för mycket här eller om mina lärare ger för mycket beröm).
Jag sa att jag ville undvika att göra denna blogg till en dagbok men jag antar att det inte är lönt att kämpa mot sitt öde, så jag får ta och göra mitt bästa av det, genom att införa okronologiska inlägg och försöka blanda in lite random tidlösa saker.
-"See you on the other side, or this side, I dunno..."
Jag har inte uppdaterat på ett tag (6 dar), eller, kanske är det inte så länge, jag vet inte. Fast det är nog lämpligt att be om ursäkt ändå, med tanke på förvirringen jag kan ha skapat (2 inlägg på två dar följt av nada kan ju vara frustrerande).
Det finns flera anledningar till varför jag inte har skrivit nåt de senaste dagarna, en simpel kan ju vara brist på inspiration, men det duger inte direkt, eftersom jag improviserar det mesta jag skriver då jag gör ett inlägg.
Kanske skulle rädsla för att skriva mer då jag i mitt förra inlägg fick det bekräftat att nån faktiskt läser detta, men det skulle också kunna fungera som motivation... Anyways, jag skriver ju nu så det betyder iallafall nåt.
Jag är inte helt klar på vad exakt jag ska skriva om idag men jag får väl bara ta lite småsaker och göra en liten blandbuffé av dem. Till exempel kan jag nämna det lilla nöje jag haft den här helgen, jag lade nämligen till en mer eller mindre okänd människa på msn (hittade henne på ett forum). Hursomhelst så visade hon sig vara en mycket trevlig person och vi har haft roliga diskussioner trots att vi knappt känner varandra, att sånt faktiskt kan hända på internet är en (med risk för upprepning) trevlig tanke.
Jag skulle också kunna pladdra på lite om hur jag lagt märke till de små klichéerna och stereotyperna i vardagen, hur folk bara beter sig precis som en simpel karaktär i en film, eller hur nåt typiskt självklart bara var tvunget att inträffa. Men det är svårt att pladdra om just detta ämne, eftersom vi alla säkert har upplevt det och anser att det inte är mer att säga om det.
Jag skulle kunna vara lite nördig och tala om min glädje över att Word of Warcraft: Wrath of the Lich King har fått ett releasedatum, eller bara det att patch 3.0.2 har fått en PTR. Men eftersom jag vill vara neutral så kan jag troligtvis inte tala om det här heller, då jag säkert har förlorat alla icke-nördar nånstans runt "patch".
Jag skulle kunna berätta om mina skrattretande tonårsdraman som utspelar sig varje dag i skolan, de är trots allt lite underhållande. Jag har tagit stora steg i den förvirrande dimman som kallas socialt liv, jag talade lite med mina klasskamrater under en av våra irriterande långa raster (1h 15 min. Mitt på den dag vi bara har 2 lektioner, det är lite dumt). Jag har kanske inte nämnt det förut, men ungefär hälften av min klass består av anime fangirls, vilket är mycket trevligt med tanke på att det bara var jag och min kompis som var det minsta anime intresserade i min förra klass (och inte en enda fangirl fanns det). Iallafall så kunde vi tala lite om anime (duh!) och annat. Vi lyckades komma fram till att en kille i klassen var odödlig (jag var den som kallade honom det först, jag vill bara ta all ära för det, tack), eftersom han hade varit med om diverse olyckor utan att ha några bestående men (eller dött).
Jag upptäckte så sent som idag att estetisk verksamhet-lektionen (som är en kurs photoshop, jag fattar inte heller..) kan vara riktigt rolig. Jag fick chansen att använda kloningsverktyget för att täcka en spricka i en tegelvägg, det var roligt speciellt eftersom läraren gav mig beröm (jag börjar undra om jag mallar mig för mycket här eller om mina lärare ger för mycket beröm).
Jag sa att jag ville undvika att göra denna blogg till en dagbok men jag antar att det inte är lönt att kämpa mot sitt öde, så jag får ta och göra mitt bästa av det, genom att införa okronologiska inlägg och försöka blanda in lite random tidlösa saker.
-"See you on the other side, or this side, I dunno..."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)