Jaha

Jag bestämde mig helt hux flux för att lyssna på det här genast kunde jag känna hur inspirationen att skriva kom tillbaka till mig. Spelmusik är fantastisk på det vis den kan få en att direkt gå tillbaka till ett tidigare associerat känsloläge. I det här fallet är det känslan av vetskap, visshet, att ha ett trumfkort som man ska slänga i någons ansikte och därmed viljan att berätta det man vet.


Så ja, här har vi nu ett gott exempel på varför jag borde skriva oftare: Det har hänt så djävla mycket att jag har svårt att berätta om allt ordentligt.

Jaha, vad gör jag åt det? Struntar i allt och skriver bara det jag kan komma på bara sådär.

För sisådär 3 veckor och två dagar sen åkte jag till Finland i 5 dar. Det var en trevlig resa där jag bland annat bodde hos en speciell tjej, blev visad runt Helsingfors (av tidigare nämnda tjej) och fick chansen att träffa en internetkompis och besegra honom i Super Smash Bros. (ackompanjerad av tvenne gånger nämnda tjej).

För övrigt så försöker jag blanda in lite ovanliga ord här och var. Delvis för att återskapa det massiva ordförråd jag var så stolt över förr och delvis för att ge hon-som-jag-inte-nämner-vid-namn-utan-någon-specifik-anledning en utmaning ifall hon vill ta sig an att läsa det här inlägget.

Skimmar jag förbi Finlandsresan för fort? Det är möjligt att det finns mer att nämna men jag är kluven inom de antaganden att (1) det inte finns mer som är propert att nämna på en blogg, (2) de som läser redan vet allt och mer iallafall och (3) det som klarar sig igenom de tidigare kriterierna inte är tillräckligt intressant att skriva om.

Fast jag kan trots allt nämna att jag fick lära mig att Hund är Koira på finska. So there's that.


För att skippa historielektionen ett tag och istället hoppa in i mitt huvud för att se vad som pågår där så tänker jag berätta om en tro, eller en princip, som utformar en märkbar del av min livsfilosofi.

Jag avskyr att vara onödig, jag gillar inte att tänka att jag slösat tid eller gjort något som är poänglöst.

Men istället för att vara pedantisk och manisk över att vara 100% optimal hela tiden så har jag tagit åt mig att se allt från den ljusa sidan, hitta något användbart bland det som kallats värdelöst.
Som exempel kan jag säga att jag ofta försöker ställa mig på den ände av tunnelbanan som är närmast utgången där jag ska gå av (detta beteende är helt unikt och ingen annan i världen gör så). Men ibland så fungerar inte det, ponera att jag kommer precis när tåget ska gå och är tvungen att springa in i närmsta vagnen som är i motsatt ände av den önskade.
Istället för att falla på knä och gråta över de 33.4 sekunder jag förlorar på att gå tvärs över hela perrongen så vänder jag mig mot solen, ser det från den ljusa sidan, och inser att jag måste ha fått lite (understatement) väl behövd träning (också understatement) när jag sprang fram till tågdörrarna, vidare så slipper jag även trängas med alla de som sitter i "rätt" ände av tåget, jag kan ta det lugnt i min folktomma sub-optimala vagn.

Jag tror det är tack vare ett sånt här "finna värde i allt"-tänkande som gör att jag gillar Experience-konceptet i spel. Även om jag råkar hamna i en helt onödig strid när jag bara ska gå någonstans så är min tid spenderad på att slakta fienderna på kreativa vis inte slösad, för jag får ju experience, vilket i slutändan gör mig starkare.

Det finns förstås många vis där spel helt kan förstöra allt som gör experience bra, till exempel göra så att man inte får ett enda poäng av att döda monster som är för låg nivå. Då blir striden verkligen ett slös på tid. En annan, fruktansvärd, korruption av Experience, är att ha ett skoningslöst "börja om från senaste sparningen"-system när man dör. Istället för att behålla allt man samlat och bara flyttas tillbaka några steg eller få en chans att försöka igen på samma boss så invalideras allt man gjort fram till dess och spelet ber dig abrupt att göra om det igen. Återigen blir all tid man spenderat från senaste sparningen bortkastad (och kanske spelkontrollen också, ifall man har humörproblem).

Så ibland vill jag bli en speldesigner bara för att kunna rätta de "fel" jag upplever i vissa spel. Kunna spela ett spel, surt muttra "jag skulle kunna göra det bättre än de här klantarna" och sen faktiskt göra det.


Hmm, har min skrivhastighet sjunkit? Känns som om jag skrivit i en timme (har lyssnat igenom 10 låtar på spellistan) men har inte alls nått de TL;DR-längder jag är ökänd ifrån.
Håhå jaja, tyvärr så har min skrivarglädje tynat bort nu, dags att säga farväl för nu och oh my god precis när jag skrev det började "Ace Attorney 3 Epilogue" att spelas upp. I mitt nuvarande stadium tycker jag att det är världens bästa ending låt och alla borde älska den. (Fast för att förstå den helt måste man ha spelat igenom Ace Attorney 3 först, och för att förstå det spelet helt måste man ha spelat de två tidigare spelen...)

Kan inte hjälpas i vilket fall som helst. Slut för inatt.

Oh, Right. Bloggande

Klockan är sisådär 22.50, tiden närmar sig det magiska tillfället som kallas 23.00, vilket är den tid jag siktar på att lägga mig varje dag så jag får mina 8 timmars sömn.

Jag misslyckas varje kväll.

Hade inte helt tänkt ut vad jag skulle skriva här den här gången heller, men jag är en mästare på att bullshitta, så det löser sig nog.

Tog ut hundarna på en extra lång promenad idag faktiskt men fick inte mycket tänkande gjort. Jag har börjat tänka i cirklar på något vis, skyller på det hårda skolarbetet som jag inte tar seriöst (min SO lärare kommer strypa mig vid slutet av kursen).

På andra fronter, såsom idépartiet, så kan jag berätta att det är fullt fräs med "saker som jag borde göra men aldrig gör för att jag hellre vill titta på roliga bilder på internet". Senaste idén har varit att kanske göra en videoguide till Starcraft 2 på svenska på ett så simpelt vis som möjligt för att tillochmed de värsta nybörjarna förstår (fick idén efter att ha försökt lära min far spela spelet).

Min lilla dröm om att bli speldesigner tog sig ett slag förra veckan, såg en video om viktiga färdigheter att ha om man vill designa spel. Ett av de viktigaste dragen var tydligen vida kunskaper i matte.
Jag som trodde jag skulle vara evigt fri efter Matte B...

Efter en snabb blick bakåt på det jag skrivit kan jag ju säga att det inte är så illa efter bara knappa 9 minuter. Lika bra att fortsätta på den här vågen och se vart den tar mig.

Har fått en uppgift i svenskan att läsa en bok. Vi hade vad som såg ut som ett ganska trist urval och efter en kort lek av "pest eller kolera" så bestämde jag mig för Ett Ufo Gör Entré av Jonas Gardell. Visade sig vara en helt okej bok som tydligen handlar om att vara tonåring under slutet av 70-talet/början på 80-talet.
En ganska intressant läsning då det gäller ungefär exakt samma generation som min mamma, speciellt eftersom huvudpersonen är någon som dricker och röker för att vara populär och att döma av de små glimtar jag fått av min mammas ungdom så var hon pretty much en sådan person också (fast hon gillar inte att tala om det, berätta inte att jag sade det till er).
Så det är väl lite ett sätt att få perspektiv på de få saker min mamma berättat om.

Relaterat till det. Ibland slår det mig hur lite jag vet om saker och ting i det stora hela. Jag tror jag tidigare nämnt hur lite jag egentligen vet om mina föräldrar och släktingar.
Trots allt så brukar ju de flesta beskrivningar vara vad de jobbat som och sen några små historier, jag lär aldrig känna dem i detalj.

Den här "obliviousiteten" (det fanns ingen svensk översättning på obliviousness i den ordbok jag kollade i) gäller inte bara familj utan även vänner. Jag tror det bara finns en vän som jag kan säga på rak arm att jag "känner fullständigt". Hos alla andra vänner jag har finns det hål här och var i deras backstory som jag inte fått höra om (om jag ens fått höra deras backstory alls). Ibland händer de bara att de säger något som är fullt naturligt för dem men som jag inte hade någon aning om.

Nu är jag faktiskt ovanligt oparanoid och antar inte att de döljer saker för mig men har helt enkelt glömt att nämna det, vissa saker kan vara så självklara så att man inte tänker på att berätta det.

Jag gillade det uttrycket för övrigt, "oparanoid", jag tror det säger mycket om mig. Det är lättare att vara paranoid än inte. Ibland så förvånar jag folk när jag berättar varför jag är orolig över även de simplaste saker (oftast med frasen "men om det spårar ur..."). De kan spendera ett antal sekunder på att ge mig en ny kreativ version av "WTF-blicken" och sedan säga åt mig att skärpa mig och ofta att jag tänker på sånt.

Skärp dig själv, tänk om du snubblar på tunnelbanespåret, då blir jag ju ledsen.


Det har varit en extrem brist på dubbla styckindelningar i det här inlägget, hoppas jag inte får era ögon att blöda med den här layouten.

För övrigt så kommer tiden då jag ska påbörja mitt projektarbete allt närmare, det ska ha något att göra med media och jag är öppen för förslag. Like, just so you know.
Om projektarbete så har jag många gamla idéer från så länge sen som 8:an som gör ont att tänka på i nutid (hur kunde jag vara så dum?), jag hade udda världsbilder på den tiden.

Egentligen så upplever jag en sån där "Hur kunde jag vara så dum"-flashback i regel en gång om dan. Ibland kan det vara så hemskt att jag stannar upp i det jag gör, ryser till och suckar våldsamt (det låter ungefär som "HAAAAAAAaaaaahg!"). Om jag gör det bland folk kan det skapa ytterligare pinsamhet.

Sommaren kommer allt närmare, fler och fler dagar som jag kunnat spendera i T-shirt (jag vet att det nyss blev kallare men det är bara en minor setback). Lär snart ge mig ut och shoppa efter fina sommarkläder med en större entusiasm än många av mina tjejkompisar (btw så hade jag säkert inte sagt tjejkompisar i en riktig konversation utan istället sagt "mina girlfriends" på ett extra fjolligt och campigt sätt, bara för att.)

Om värmen nu är någon sorts indikation för vad som väntar under sommarmånaderna så kanske det här är året som jag sväljer illusionen av könsroller och prövar på att crossdressa, en kjol skulle säkert vara mycket bättre ventilerad än ett par säckiga jeans och mina shorts tenderar att klämma åt midjan (kan vara för att de är i en storlek jag passade i när jag var 12... Jag kanske har omedveten anorexi trots allt)

Okej det här får duga för ikväll. Är 30 minuter över läggdags och har inga intentioner på att lägga mig. Good times.

Quasi-lov

Sitter på vad som borde vara en Ljudmedier-lektion men som snarare är en "sega-framför-skoldator"-lektion eftersom läraren är sjuk (och var omtänksam nog att inte meddela oss innan vi kommit till skolan). Nästa lektion är svenska som också är inställd p.g.a ett nationellt prov förra veckan. Den enda lektionen är Matte som börjar om ca 5 timmar, och alla i klassen har inte ens det. Förståeligt att humöret är ganska blandat?

Jag har ingen direkt plan på vad jag ska skriva idag, har inte gått någon inspirerande hundpromenad i det fina vädret eller fått en snilleblixt.

På sistone har det kännts som om det inte finns tillräckligt med tid i världen till allt, varje gång jag gör något känns det som om jag offrar tid för något annat mot det. När jag umgås med vänner missar jag att spela ett spel, och min hög med "spel-jag-ska-spela" växer bara. När jag spelar spel missar jag att läsa böcker, och den högen är ännu högre (eller egentligen plattare, böckerna är spridda över hela mitt rum). När jag läser böcker missar jag att göra sysslor som att städa mitt rum (böcker överallt). När jag gör sysslor missar jag att göra läxor, har aldrig planerat så att jag blivit klar med en läxa innan dagen före inlämning. När jag gör läxor missar jag att sova, tror inte att jag någonsin får doktorns ordinerade 8-timmar-per-natt-sömn förutom på helgerna. När jag sover missar jag att skriva, det finns för många idéer till historier och blogginlägg som raderas under nattens gång. När jag skriver missar jag att umgås med vänner, and so the circle is complete.

Sen jag var liten har jag önskat att jag hade kraften att frammana och kontrollera eld, jag har dedikerat oändligt många timmar till att tänka ut hur denna kraft skulle se ut och fungera. Det går inte en dag utan att jag håller handen på "det där speciella viset" och hoppas lite vagt att ett eldklot ska materialisera sig.

Det gör inte det, förstås. Men man kan väl alltid försöka?

Iallafall så börjar jag undra om jag kanske borde omprioritera och börja tänka ut kraften för att styra tid.
Visst, jag har egentligen dedikerat minst 2 timmar till en genomgång för hur alla praktiska superkrafter skulle fungera, men kanske borde jag bestämma mig för en tidskraft jag vill ha.

"Tidsfickor" är lockande. Ett sätt att kunna spendera tid utan att tid går, få en massa saker gjort utan att oroa sig för morgondagen. Dock så skulle ju en nackdel vara att man blir tankemässigt äldre än alla andra, trots att man kanske fuskar med en "åldras-inte-i-tidsfickor-regel". Ponera att man gör en 8-timmars tidsficka varje dag för att bara sova så man kan utnyttja 100% av dygnet för att få saker gjorda. Det gör att man får en tredjedel så mycket mer tänkt på än alla andra. Nu när jag är 18 så skulle det vara som om jag tänkt lika mycket som en 24-åring.
Ett ganska stort mellanrum, fast det skulle kunna skakas bort som att vara mogen för sin ålder.
Senare i livet då? När jag vore 30 skulle jag ha tänkt lika mycket som en 40-åring. Skulle 40-års-krisen inträffa redan då? Är det någon speciell insikt man får vid 40-års-ålder när man statistiskt sett har fru, barn, sitt drömhus och det jobb man alltid kommer jobba kvar vid. Eller är det förståelsen att man lär ha kommit halvvägs i människans medelålder och att vad man än gör inte har en lika stor vikt?

Jag vet inte, kommer aldrig veta.


Känns som om kärlek och relationer är temat just nu. Tror jag har talat om det med alla mina kompisgrupper vid olika tillfällen, antingen är det par som firar någon milsten eller singlar som undrar hur de ska hitta någon. Jag vill tro att jag börjar få en ganska erfaren åsikt vad det gäller temat, ser vilka som är efter vem eller hur jag borde göra för att få tag på någon.
Men det är såklart mycket cyniskt, om alla mina teorier är rätt så är det minst 3 personer som är intresserade av mig just nu, vilket är mindre-än-troligt så att säga. Och trots att jag tror mig veta "hur jag borde göra för att få tag på någon" så har jag inte gjort något, right?
Det är bara cynism och hubris.


Borde jag göra något? Även om "de misstänkta" inte alls är intresserade av mig, skulle det inte kunna ske efter att jag "gjort något"? Jag måste inte vara så sjukt passiv att jag väntar på att den andre tar första initiativet. Är inte blyga personer något jag gillar? Då borde ju jag göra något, annars händer inget.
Men nej, jag rationaliserar det med något som att "den rätta för mig accepterar att jag är passiv och tar därmed första steget". Vad är det för bullshit egentligen? Jag kan lika gärna tänka "Den rätta för mig är rik, delar mina exakta intressen, tar initiativ men är ändå blygt gullig", dröm vidare, loverboy, sånt finns inte.

Så vad gör jag? Skriver vidare på det här inlägget trots att någon när som helst kan gå förbi och läsa dessa "pinsamma" saker jag skriver, trots att det är på en blogg som ska läsas av ett hundratal följare (yeah right) och ändå kommer reklameras stolt på min facebook vägg där alla som just nu kan råka se vad jag skriver även är vän med mig.

Jag tror jag börjar känna mig klar, ska gå över och titta på hur filmklippandet går (ljudmedier-lektion at its finest).

Ett Tag Sen

"vad hände med tankarna gömda under din hatt...? :(" stod det på min Facebook sida häromdan.

Bra fråga, tänker jag.


Jag har inte haft tid? Inte ett perfekt svar, det har funnits många tidpunkter då jag kunde ha satt mig ner och knappa in ett inlägg här. Fast det har funnits många tidpunkter till allt för alla, man gör det bara inte ändå.

Dock så har jag ju förstås haft saker för mig. Skolan har varit mycket mer innehållsrik och inspirerande än den varit i ettan. Vid flera tillfällen har jag stannat extra länge för att fortsätta arbeta på en låt i Cubase, spela in audio eller filma till rörlig bild (och även en gång för att spela Tetris, good times). Jag bondar med klasskamrater, uttrycker mig kreativt, har kul.

Samtidigt så har även min fritid förändrats. Det har varit fester, spelkvällar, biobesök, allmänt häng på stan och många många McDonaldsbesök (säg vad ni vill, jag älskar den maten och kommer äta den tills jag dör).

Sen har jag ju även lyckats klämma in ännu ett misslyckat förhållande på min repertoar, det finns dock inte mycket att säga om det nu och detaljerna är ärligt talat ointressanta, så vi lämnar det där.


Framtiden knackar på dörren och undrar varför jag inte öppnar, "Vänta! Jag är fortfarande i den metaforiska duschen som kallas gymnasiet!" svarar jag. En valid anledning men det är viktigt att jag faktiskt spenderar den extra tid jag tar där i med att tvätta mig ordentligt, annars gör jag värsta dåliga första intrycket på framtiden bah.

Så jag har snackat med skolans syo, eller rättare sagt jag snackade med henne först för exakt en månad sedan och sen igen idag, efter att ha kollat igenom några länkar som hon gav mig och letat på egen hand.
Jag hittade faktiskt en högskola som verkar fett ball och som passar mig. Den har en spelskaparlinje med tre profiler, varav en fokuserar på design och projektledning, exakt den roll jag önskar ha! Utöver det så lägger den skolan tyngd på internationellt utbyte och har även lärarkurser. Så att åka till Japan ännu ett år och att bli lärare är inte heller omöjligheter.

Det löser dock inte min velighet med att skaffa jobb. ideellt så skulle jag ha ett sommarjobb nu i sommar som ger mig inte bara extra cash utan dyrbar erfarenhet som jag skulle kunna fullfölja med att skaffa ett deltidsjobb då jag tydligen kommer ha ett väldigt slappt schema i trean (jag lyckades peta in oerhört många kurser nu i tvåan).

På tal om sommar, folk i klassen talar om att åka till London. Det är alltför länge sedan jag besökte den underbara staden och jag skulle supergärna åka med, har dock ännu inte samlat modet att uttrycka det intresset (hittills är det bara tjejer som talar om det, skulle kunna missuppfattas som creepy, eller så är det bara en girl-thing... Jag tror fnittriga japanska skolflickor har sabbat mitt självförtroende på det området).


Det här får väl räcka för idag, börjar tala med folk på msn och då är det svårt att fokusera på skrivandet. Förhoppningsvis är det här inlägget början på något sorts oregelbundet bloggande i fortsättningen.

Hej då tills nästa gång, iallafall.