Klockan är sisådär 22.50, tiden närmar sig det magiska tillfället som kallas 23.00, vilket är den tid jag siktar på att lägga mig varje dag så jag får mina 8 timmars sömn.
Jag misslyckas varje kväll.
Hade inte helt tänkt ut vad jag skulle skriva här den här gången heller, men jag är en mästare på att bullshitta, så det löser sig nog.
Tog ut hundarna på en extra lång promenad idag faktiskt men fick inte mycket tänkande gjort. Jag har börjat tänka i cirklar på något vis, skyller på det hårda skolarbetet som jag inte tar seriöst (min SO lärare kommer strypa mig vid slutet av kursen).
På andra fronter, såsom idépartiet, så kan jag berätta att det är fullt fräs med "saker som jag borde göra men aldrig gör för att jag hellre vill titta på roliga bilder på internet". Senaste idén har varit att kanske göra en videoguide till Starcraft 2 på svenska på ett så simpelt vis som möjligt för att tillochmed de värsta nybörjarna förstår (fick idén efter att ha försökt lära min far spela spelet).
Min lilla dröm om att bli speldesigner tog sig ett slag förra veckan, såg en video om viktiga färdigheter att ha om man vill designa spel. Ett av de viktigaste dragen var tydligen vida kunskaper i matte.
Jag som trodde jag skulle vara evigt fri efter Matte B...
Efter en snabb blick bakåt på det jag skrivit kan jag ju säga att det inte är så illa efter bara knappa 9 minuter. Lika bra att fortsätta på den här vågen och se vart den tar mig.
Har fått en uppgift i svenskan att läsa en bok. Vi hade vad som såg ut som ett ganska trist urval och efter en kort lek av "pest eller kolera" så bestämde jag mig för Ett Ufo Gör Entré av Jonas Gardell. Visade sig vara en helt okej bok som tydligen handlar om att vara tonåring under slutet av 70-talet/början på 80-talet.
En ganska intressant läsning då det gäller ungefär exakt samma generation som min mamma, speciellt eftersom huvudpersonen är någon som dricker och röker för att vara populär och att döma av de små glimtar jag fått av min mammas ungdom så var hon pretty much en sådan person också (fast hon gillar inte att tala om det, berätta inte att jag sade det till er).
Så det är väl lite ett sätt att få perspektiv på de få saker min mamma berättat om.
Relaterat till det. Ibland slår det mig hur lite jag vet om saker och ting i det stora hela. Jag tror jag tidigare nämnt hur lite jag egentligen vet om mina föräldrar och släktingar.
Trots allt så brukar ju de flesta beskrivningar vara vad de jobbat som och sen några små historier, jag lär aldrig känna dem i detalj.
Den här "obliviousiteten" (det fanns ingen svensk översättning på obliviousness i den ordbok jag kollade i) gäller inte bara familj utan även vänner. Jag tror det bara finns en vän som jag kan säga på rak arm att jag "känner fullständigt". Hos alla andra vänner jag har finns det hål här och var i deras backstory som jag inte fått höra om (om jag ens fått höra deras backstory alls). Ibland händer de bara att de säger något som är fullt naturligt för dem men som jag inte hade någon aning om.
Nu är jag faktiskt ovanligt oparanoid och antar inte att de döljer saker för mig men har helt enkelt glömt att nämna det, vissa saker kan vara så självklara så att man inte tänker på att berätta det.
Jag gillade det uttrycket för övrigt, "oparanoid", jag tror det säger mycket om mig. Det är lättare att vara paranoid än inte. Ibland så förvånar jag folk när jag berättar varför jag är orolig över även de simplaste saker (oftast med frasen "men om det spårar ur..."). De kan spendera ett antal sekunder på att ge mig en ny kreativ version av "WTF-blicken" och sedan säga åt mig att skärpa mig och ofta att jag tänker på sånt.
Skärp dig själv, tänk om du snubblar på tunnelbanespåret, då blir jag ju ledsen.
Det har varit en extrem brist på dubbla styckindelningar i det här inlägget, hoppas jag inte får era ögon att blöda med den här layouten.
För övrigt så kommer tiden då jag ska påbörja mitt projektarbete allt närmare, det ska ha något att göra med media och jag är öppen för förslag. Like, just so you know.
Om projektarbete så har jag många gamla idéer från så länge sen som 8:an som gör ont att tänka på i nutid (hur kunde jag vara så dum?), jag hade udda världsbilder på den tiden.
Egentligen så upplever jag en sån där "Hur kunde jag vara så dum"-flashback i regel en gång om dan. Ibland kan det vara så hemskt att jag stannar upp i det jag gör, ryser till och suckar våldsamt (det låter ungefär som "HAAAAAAAaaaaahg!"). Om jag gör det bland folk kan det skapa ytterligare pinsamhet.
Sommaren kommer allt närmare, fler och fler dagar som jag kunnat spendera i T-shirt (jag vet att det nyss blev kallare men det är bara en minor setback). Lär snart ge mig ut och shoppa efter fina sommarkläder med en större entusiasm än många av mina tjejkompisar (btw så hade jag säkert inte sagt tjejkompisar i en riktig konversation utan istället sagt "mina girlfriends" på ett extra fjolligt och campigt sätt, bara för att.)
Om värmen nu är någon sorts indikation för vad som väntar under sommarmånaderna så kanske det här är året som jag sväljer illusionen av könsroller och prövar på att crossdressa, en kjol skulle säkert vara mycket bättre ventilerad än ett par säckiga jeans och mina shorts tenderar att klämma åt midjan (kan vara för att de är i en storlek jag passade i när jag var 12... Jag kanske har omedveten anorexi trots allt)
Okej det här får duga för ikväll. Är 30 minuter över läggdags och har inga intentioner på att lägga mig. Good times.
