Jag sitter här framför datorn, med en nyligen tömd kopp te och en nästan-men-inte-riktigt uppäten marabou choklad (100 g ifall du undrade, fast det tror jag inte du gjorde, i så fall fokuserar du för mycket på detaljer, kanske har du savant syndrom, du borde kolla upp det med en psykolog), regnet är förbi men himlen är fortfarande täckt med moln, mitt fönster är smutsigt.
Okej, så det kanske har gått en månad... Ehm, ja, nästan 2 månader (om 10 dar iallafall). Men det finns en god anledning som förklarar bristen på inlägg: Jag är en fucking latmask.
Hur i helvete ska jag få plats med alla de händelser som hänt på den senaste tiden? (det har varit händelserikt vill jag lova) Och varför svär jag så djävla mycket? Det återstår att se, om du pallar att läsa vidare.
...
Låt mig varna dig först, jag känner för att vara jobbigt ärlig här, vilket kan leda till opassande språk för ömma hjärtan, några fall av "too much information" och allmänt tonårsgnäll, som du säkert redan har fått nog av.
Om den här varningen inte skrämde bort dig så är allt jag kan säga: Enjoy the read, bitch.
Var fan börjar jag? ("Från början" säger någon lustigkurre, yeah right.) Jag tar det som det kommer, alltså det jag kommer att tänka på först.
Eller nej, jag sparar det bästa till sist (HA!).
Så mitt sommarlov började för en tid sen, fun times. Skolavslutningen var helt okej, rektorn talade i mindre än en minut (jag fick nästan en hjärtattack av glädje), följt av nån snubbe med sin elgitarr som prompt skulle spela halvtaskiga covers i ca 15 minuter, håhå jaja (bättre än värdelöst pladder iallafall).
Efter det fick vi jordgubbstårta och saft (hur vågar någon kalla Cybergymnasiet för stockholms tredje sämsta gymnasium när de bjuder på gratis jordgubbstårta?) och vi sade våra farväl. Att det var sista gången jag skulle träffa mina klasskamrater på över ett år (och att jag inte kommer gå i deras klass igen) berörde mig knappt. Om jag är en dålig vän eller om vi helt enkelt inte var så goda vänner trots allt är värt att kontemplera över (fast jag pallar inte).
Mitt sommarlov fick värsta kick-starten då jag samma dag träffade Vilgot (min bäste vän, duh) och vi hade skoj. Dagen efter blev det dock andra bullar då vi (familjen alltså) genast begav oss iväg till vårt landställe (en ö, kanske har den nämnts tidigare här på bloggen, ifall den inte har det så säg till... Om du ens vill höra om den). Där firade vi midsommar (min skolavslutning var först på den 17:e, ifall du inte visste det) med en annan familj (finns det ett ord för sådana familjer? Där både barnen och föräldrarna är goda vänner och firar alla högtider tillsammans alltså).
Midsommarfirandet var trevligt men jag blev snabbt uttråkad eftersom det inte finns ett sabla dugg att göra på Rävelsön (som ön heter alltså), det roligaste som hände var väl typ att vi brände en massa gamla madrasser och filtar, det blev ett fint (och miljöfarligt) bål.
Tack vare dåligt väder så åkte vi iallafall hem dagen efter midsommar, så jag kände inte att jag slösade för mycket tid av mitt korta lov där. På vägen hem lyssnade vi på Michael Jackson (mindre än en vecka innan han dog, skumt) och U2 (som jag insett är awesome och för tillfället har en torrent med alla deras verk igång, berätta inte för nån).
Dagarna gick och jag hade typ kul, plötsligt (okej inte så plötsligt) var det dags för min födelsedag. Jag vaknade upp och fann att jag nu var 17 år gammal, big deal hann jag tänka, innan dörren öppnades och in traskade källan till det dova sjungande som väckt mig.
En mycket glad och ivrig Zelda (hund) hoppade upp i min säng (vilket är rätt imponerande, den är en sån där säng med skåp under så det är minst en meter till golvet), samtidigt fick jag en bricka med te och ett ljus i knät (te smakar alltid godare när man dricker det i sängen) och en liten hög presenter bildades vid mina fötter.
Efter att sången avslutats och gratulationer tilldelats slängde jag mig (metaforiskt, jag hade fortfarande brickan i knät) över presenterna och fick precis vad jag önskat mig: Ett Nintendo DSi (det där lilla i:et är så flashigt och modernt). Jag blev nästan lika glad över presenten som vetskapen om att jag nu kunde sälja mitt gamla DS till Vilgot och därmed kunde han äntligen spela alla de spel jag har vilket skulle resultera i att jag får någon att diskutera deras awesomeness med.
Då jag hade ett kalas med saft & bullar (vem fasen säger att man måste ha alkohol för att fira?) samma dag fick jag även lite fler presenter, men jag pallar inte skriva en lista på vad jag fick då det bara skulle göra er avundsjuka.
Oh right, stort tack till alla er som kom den dagen, jag är ganska säker på att ni alla läser min blogg vid det här laget.
Bara tre dagar efter min födelsedag skulle jag ge mig ut på ett äventyr i den mytomspunna och legendariska staden Sundsvall, så dagen innan begav jag mig ut i Stockholm med Vilgot för att samla resurser inför min färd (alltså köpa ett DS spel så jag fick något att pyssla med på tåget).
Mitt mål var att hitta Chrono Trigger till DS, som jag egentligen planerat att köpa i flera månader men bestämt mig för att vänta. Det visade sig vara ett dåligt drag eftersom det inte fanns någon djävla stans (på ett ställe var det tillochmed så att de sålt det sista exemplaret 5 minuter innan jag frågade, tala om otur).
Min otur vände dock tvärt då jag istället började kolla i affärer som Åhléns där de typ kan ha vilket spel som helst när som helst för vilket pris som helst. Jag fann inte bara Children of mana till DS för bara 199:- utan Castlevania till Advance för 99:- och Sam & Max Hit the road, Sam & Max Season 1, Escape From Monkey Island, Settlers III och Call of Cthulhu för priser varierande mellan 49:- och 149:-.
Snacka om fynd alltså.
Settlers III är värsta Nostalgitrippen (mitt första datorspel!) och ett väldigt bra och realistiskt strategispel för sin tid (unikt resurssystem!), Sam & Max och Monkey Island är båda helt awesome på det klassiska LucasArts viset (även om JoWood gjort Sam & Max Season 1 så är det i samma stuk) och Call of Cthulhu är bara något man måste ha spelat.
Jag börjar glida off-track (eller on-track, när det gäller min typiska berättande stil, whatever).
Jag borde berätta om vad som hände i Sundsvall, då frasen "What happens in Sundsvall, stays in Sundsvall" bara låter löjlig, så here goes.
Jag pallar inte vara detaljrik så jag berättar om allt i stora drag.
Resan dit gick typ bra, ett litet missöde med fel tåg i början men det ändrade inte på någonting, så whatever. Jag bemöttes av en glad Yoshia (tjejen som bjudit dit mig och som jag skulle bo hos) som ledde mig till en skara lika glada flickor som satt och spelade kort.
Time skip
Dagen efter var vi hos en av Yoshias vänner och badade... Eller nja, jag badade inte (jag är en badkruka, jag klarar inte av att bada i vatten som jag anser är kallt... Och för mig är mindre än 22 grader C kallt...) men jag solade och lyckades på något mirakulöst vis inte bli bränd utan faktiskt lite brun (en inre seger för mig). Sen hände det typ grejer men äh.
Time skip
Oh right, jag blev ihop med Yoshia, kanske man borde nämna. Livet leker, jag är lycklig.
Time skip
Efter en vecka som efter det andra time skip:et lätt kan räknas in som typ den lyckligaste veckan i mitt liv var det dags att åka hem och lämna källan till min lycka (hon kommer till stockholm om bara några dagar men jag blir nästan överväldigad av längtan).
Ah, jag glömde nästan, under min vistelse i Sundsvall fick jag ett sms som meddelade att jag hade fått ett mail från den organisation som ska skicka mig till Japan. Jag har nu fått en skola, den heter Myojo Gakuen och ligger i Mitaka i Tokyo. Den har dessvärre ingen skoluniform men den verkar vara rätt skön ändå ("värsta hippieskolan" enligt mina egna ord) och det betyder att jag iallafall får ha hatten i skolan också. Mitaka tycks också vara ett ganska skönt område, bara 10 stationer (eller 10 stationer kanske inte är "bara") från Shinjuku och i Mitaka finns också Ghibli museet!
Det börjar liksom dra ihop sig och jag har satt igång med att köpa in allt jag behöver, idag for jag iväg till Kista galleria och köpte kläder för mer pengar än jag lagt ner på plagg på ett helt år. Jag tycker synd om de som har att köpa kläder som hobby, de måste vara luspanka hela tiden.
Jag börjar få slut på inspiration, även om det säkert finns massor med intressanta saker jag kan ta upp, fast jag kan inte komma på några nu (ifall ni vill höra mer om något så säg bara till).
Fast innan jag glömmer kan det vara roligt att påpeka att jag vann en sån där 2000 gram choklad på ett lyckohjul. Det är lite roligt eftersom jag har vunnit en sådan på precis samma vis för nästan exakt 10 år sedan. Det var på första försöket på mitt lyckonummer, 26.
Vilket gör mig till ett levande bevis på att ordspråket "tur i spel och otur i kärlek" är falskt, haha!
Eller nej, jag åker till Japan i ett år om tre veckor och kommer inte kunna träffa henne alls under den tiden, fuck.
