Jag vet, jag använde ännu ett kliché fantasy kapitelnamn som titel, jag får anstränga mig mer nästa gång. Iallafall (ett ord jag använder ofta, varierat med den engelska versionen anyway), jag kom nyligen (läs: för ett tag sen) hem efter en ganska bra dag i skolan.
Det påminner mig om hur lite jag faktiskt berättade om mig själv i mitt förra inlägg, jag är alltså 16 år gammal och jag går första ring på Cybergymnasiet Odenplan. Jag är fullt medveten om det dåliga rykte mitt gymnasium har fått, jag kan inte säga att allt är oförtjänt men faktumet att jag har halvdagar och japanska från och med första året duger gott och väl för mig.
Javvistja, det där med en ganska bra dag också, jag råkade glida bort från ämnet (nåt jag ofta gör, lika bra att ni vänjer er), bara att jag hade sovmorgon idag gjorde en ganska stor skillnad och fick mätaren för värde på dagen att stiga en bit redan då. Visst, det kanske bara var 45 minuter men ibland har små saker stort värde (jag stal det där, stäm mig). Efter en kanske inte lika bra tunnelbanetur till odenplan (2 gamla människor som luktade rök stod alldeles bredvid mig, mycket otrevligt) så hade jag en trevligt slapp lektion i grafisk kommunikation (ah, jag går media) där jag även fick beröm av läraren för min kreativitet.
Dagen fortsatte uppför mätaren när lektionen ledde till en fullt ätbar skollunch (en raritet) så jag var både pigg och mätt på japanskalektionen, den var mycket rolig, först så lärde läraren (haha, "lärde läraren", vilken ordvits!) klassen att svära på japanska ("chikushou", betyder ungefär helvete), efter det fick vi ett smakprov på hur vårt hiragana prov ska se ut (om 2 veckor ska vi kunna alla hiragana, jobbigt jobbigt), det som gjorde smakprovet bra var att jag upptäckte hur mycket jag faktiskt kunde, så jag blev lite mindre stressad inför provet.
Jag vill ju helst inte göra det här till en dagbok (wait, what did I just do..?) så förvänta er inte fler inlägg i den här stilen, jag vet inte riktigt varför jag skrev det ändå. Anyway, ni som är kvicktänkta lär nog ha upptäckt min lilla förtjusning i att göra helt onödiga små parenteskommentarer varhelst jag kan (vänta, är parenteskommentarer ett riktigt ord?).
Jag är ganska säker på att jag nämnde tidigare hur lite jag faktiskt berättat om mig själv, jag tänker iallafall försöka göra nåt åt det. Dock så ämnar jag inte skriva en lång lista med trivia om mig själv, utan ni får tugga i er några små bitar information i varje inlägg (det är inte lika mycket för att det ser snyggare ut som för att det är jobbigt att tänka ut allt på en gång). Jag kan iallafall berätta lite om hur jag gillar att stava korrekt och hur jag ofta rättar folk, eller hur bra jag är på engelska (eller att lära mig språk i allmänhet), samt min egenskap av att läsa fort.
Anyway, jag hade för åsikt att skriva lite (mycket) om nåt specifikt ämne, men nu tycks min ganska bra dag och min vilja att dela med mig till resten av världen ha tagit upp större delen av detta inlägg (använder jag det ordet för ofta?). Så jag får väl börja avsluta och istället börja fundera på hur jag ska skriva nästa inlägg (och när jag ska skriva det, jag kommer inte kunna uppdatera även om jag vill det).
-"May the spirits light your path until we meet again"
tisdag 9 september 2008
måndag 8 september 2008
Hjälten vaknar
Jag vet att det är ganska lamt att ha en sån cheesy titel på sitt första inlägg, men jag är inte på humör att ha nåt deprimerande/smart/vitsigt, det kommer finnas tillräckligt många sådana titlar i framtiden.
Jag har alltså gjort det otänkbara och startat en blogg, nu ska jag fylla den med text också, det är lika bra att jag börjar. Det första jag ämnar göra är att rensa bort de som jag inte vill ska läsa min blogg, till att börja med så ska jag konstatera att jag är av manligt kön (det kanske syns nånstans redan, men jag vet inte), så ni som anser att de ända som har nåt värt att läsa är av kvinnligt kön, kan ta och pallra er iväg.
Sen måste jag förklara att jag är i mina bästa år, det vill säga tonåren. Ni som anser att tonåringar endast är cyniska dramaqueens med ett ego lika stort som deras inkorg på messenger, kan också dunsta så snart som möjligt.
Jag tillhör även den så kallade "nördiga" delen av ungdomskulturen, jag gillar sådana ting såsom TV-spel, manga och anime. Alla ni som anser att dessa intressen är de löjligaste som finns kan sticka och brinna innan jag slänger metansyra på er.
Nu har jag nog silat/skrämt bort en hel del, ifall det finns några kvar som vågar/pallar läsa det här så ska ni veta att ni är några riktigt trevliga typer. Javisstja, på tal om trevliga typer, ifall nån av er som läser detta händelsevis är en av mina IRL-kompisar, så ska ni stänga ner den här hemsidan snabbt som blixten, jag vill inte ha er här. Om jag har nåt att säga er så säger jag det öga mot öga (eller MSN mot MSN), den här bloggen är ämnad till att låta mig dumpa de saker som inte är värda besväret att säga högt.
Det slog mig först nu att jag inte har lämnat ut mitt namn, vilket skulle kunna skapa förvirring bland de jag anklagat vara mina vänner (eller mitt namn kanske står här nånstans, jag vet inte eftersom det är första gången jag har en blogg). Iallafall, mitt namn är *trumvirvel*... Joakim Hedström, ett inte helt ovanligt namn, jag är ganska nöjd med det. Nästan alla kallar mig Jocke, nåt som jag inte har ett dugg emot.
Nu återstår frågan ifall jag ska fortsätta presentera mig eller vänta till nästa gång, men är den här informationen tillräcklig? Kommer jag ens komma ihåg denna skapelse, detta vidunder, till nästa gång? Är mina skor verkligen storlek 42 eller är det nåt jag fått för mig? Jag vet inte, och jag ger fulla fan (svordom!) i det.
Jag har alltså gjort det otänkbara och startat en blogg, nu ska jag fylla den med text också, det är lika bra att jag börjar. Det första jag ämnar göra är att rensa bort de som jag inte vill ska läsa min blogg, till att börja med så ska jag konstatera att jag är av manligt kön (det kanske syns nånstans redan, men jag vet inte), så ni som anser att de ända som har nåt värt att läsa är av kvinnligt kön, kan ta och pallra er iväg.
Sen måste jag förklara att jag är i mina bästa år, det vill säga tonåren. Ni som anser att tonåringar endast är cyniska dramaqueens med ett ego lika stort som deras inkorg på messenger, kan också dunsta så snart som möjligt.
Jag tillhör även den så kallade "nördiga" delen av ungdomskulturen, jag gillar sådana ting såsom TV-spel, manga och anime. Alla ni som anser att dessa intressen är de löjligaste som finns kan sticka och brinna innan jag slänger metansyra på er.
Nu har jag nog silat/skrämt bort en hel del, ifall det finns några kvar som vågar/pallar läsa det här så ska ni veta att ni är några riktigt trevliga typer. Javisstja, på tal om trevliga typer, ifall nån av er som läser detta händelsevis är en av mina IRL-kompisar, så ska ni stänga ner den här hemsidan snabbt som blixten, jag vill inte ha er här. Om jag har nåt att säga er så säger jag det öga mot öga (eller MSN mot MSN), den här bloggen är ämnad till att låta mig dumpa de saker som inte är värda besväret att säga högt.
Det slog mig först nu att jag inte har lämnat ut mitt namn, vilket skulle kunna skapa förvirring bland de jag anklagat vara mina vänner (eller mitt namn kanske står här nånstans, jag vet inte eftersom det är första gången jag har en blogg). Iallafall, mitt namn är *trumvirvel*... Joakim Hedström, ett inte helt ovanligt namn, jag är ganska nöjd med det. Nästan alla kallar mig Jocke, nåt som jag inte har ett dugg emot.
Nu återstår frågan ifall jag ska fortsätta presentera mig eller vänta till nästa gång, men är den här informationen tillräcklig? Kommer jag ens komma ihåg denna skapelse, detta vidunder, till nästa gång? Är mina skor verkligen storlek 42 eller är det nåt jag fått för mig? Jag vet inte, och jag ger fulla fan (svordom!) i det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)