Det är mitt i natten på en Söndag och jag kan inte sova, dags att blogga!
Jag anser mig vara en person med mycket fantasi. Kanske inte mycket mer än vem som helst men jag låter det definitivt påverka mig mer. Jag har en mycket stor entusiasm till idéer, en entusiasm som de flesta inte tycks dela.
Ni vet de där gångerna då man snackar om något slumpmässigt och man kommer fram till att "Fan, man borde göra nåt sånt asså" (Starta ett band, göra en hemsida, osv osv) och sen nämner man det aldrig igen.
Min grej är att jag nämner det igen, på direkten. Så fort idén har satts i mitt huvud börjar jag arbeta på den (om jag inte redan tänkt på nåt liknande förut i mina dagdrömmar, då använder jag bara det råmaterialet). Det dröjer inte mer än några sekunder förrän jag börjar komma med förslag på hur denna idé skulle kunna bli en verklighet. Jag blir då oftast bemött av ett "Va!? Va du seriös?" och kanske ett "Nej asså det var ju bara på skoj" (tonåringar säger ofta "asså").
Sånt gör mig ganska ledsen. Jag trodde we were onto something, dude.
Ibland tänker jag på alla dessa bortkastade idéer som aldrig fick en chans att förverkligas. Tänk vad som hänt om vi faktiskt startat ett band, gjort det där spelet, skrivit den där listan? Min dröm är att jobba med något som låter mig använda alla dessa idéer jag fått (eller vidarebyggt på från andra, stäm mig). Jag vill kunna skriva böcker eller göra spel eller vad som helst. Dagen då jag faktiskt ska gå på arbetsintervju närmar sig med stormsteg, jag vill faktiskt ha något att visa den dagen. Tänk om jag faktiskt hade en kortfilm att visa upp i mitt portfolio för att bli anställd som regissör på SVT? Tänk om jag hade en webcomic att länka till i min ansökan som krönikör i Metro?
Alla dessa idéer finns här inne i mitt huvud, men lär nog aldrig komma ut därifrån så länge som folk förvånas av min seriösa inställning till balla idéer.
Ett nyligen uppdagat problem som också utkommer från min till synes överdrivna fantasi är att jag tydligen idoliserar jämlikar.
Jag har väldigt lätt för att lägga en stämpel på någon (ytligt, jag vet) och hålla fast vid den.
Nu är det inte så att jag bestämmer att någon är "töntig, dum i huvet" och skrattar åt denne hädanefter. Snarare så tar jag en tydligt positiv (eller negativ om jag ogillar personen på ett personligt plan) aspekt av individen och sen... Glorifierar den.
När personens namn nämns så ler jag och säger "hah, X är Y". X är då den omtalades namn och Y är aspekten jag fokuserar på.
Ett exempel är en god vän jag har som uppskattar att kallas "speciell" (med ironiskt tonläge). Jag skulle då kanske i någon msn konversation kunna säga "lol, X är så "speciell" :P". Eller bara direkt till personen "X, du är fett "speciell", vet du det?".
Jag undrar verkligen om mitt sätt att klassifiera folk på det viset är så lämpligt. Jag har redan fått höra av en person att jag borde lägga av med det men jag har svårt att förstå varför det är så illa. Det hjälper mig hålla koll på folk och ger mig något att le om när jag talar om dem. Är det respektlöst av mig att summera folk på det viset?
Är båda de här beteendena negativa bieffekter av för mycket dagdrömmeri? Borde jag lägga av med det och istället släppa ämnet när vi talat om en idé? Borde jag vänta tills jag förstått helheten av en person innan jag tänker på dem?
Should I have written this in English?
