Om blogger hinner byta design mellan varje gång som jag skriver ett inlägg så säger det nog en del om min bloggningsfrekvens. Å andra sidan så har jag ju gett upp hoppet på att blogga regelbundet, det är bara schysst att ha möjligheten där närhelst man känner för det iallafall.
Livet hinner ändras ganska radikalt på de 6 månader som innehåller slutet på trean, sommaren därefter och början på universitetet (well duh). Ändå känner jag inte speciellt mycket för att återberätta vad jag varit med om. I alltför många fall har jag sett fram emot att berätta om saker för folk men sen blivit ganska nedlåten med resultaten. Okej, den förra meningen är något en annan person skulle tagga med #StoryOfMyLife på Twitter eller Tumblr, det vill säga att jag alltid överhypar saker för mig själv och sen blir lite ledsen när det inte blir som jag tänkt. Men jag är inte den andra personen (ännu?)
Om jag skulle försöka beskriva mitt liv i nuet skulle jag nog använda ord och (delvis döda) metaforer som "rätt" och "on track". Saker och ting går för det mesta i den riktning jag vill och inga större hinder har ställt sig i vägen. Ändå så är det lätt att deppa ihop emellanåt och tycka att allt suger. Den bästa beskrivning jag kan finna är känslan av att åka på rapid tåget från Tamagawagakuenmae till Shimokitazawa, speciellt mellan de två sista stationerna. Den biten tog cirka 10 minuter och allt var grått och man var trött, även om man visste att vid slutet av ens färd skulle man komma till det gröna och fina landskapet kring Inokashirakoen.
För er som inte bott i Tokyo en längre tid så har jag en annan metafor (eller är det en liknelse? Jag lär mig skillnaden under föreläsningar och är mer osäker än någonsin på min kunskap i ämnet) där jag skulle beskriva situationen som när man hittat en pusselbit som passar in perfekt i rutan men motivet ser inte riktigt rätt ut i jämförelse med de andra bitarna runt omkring.
Bullshit metaforsnack åsido så känner jag att universitetet har markant dragit ner på tiden jag kan spendera med kompisar och därmed tiden som jag kan spendera på att snacka om vad som helst. Kanske det förklarar varför jag känner mig tvungen att vända mig till bloggen för att få utlopp av allt skräp som hinner samlas mellan mina öron. Den tydliga tomheten på chattbara kontakter i mina msn- och skypefönster stödjer den teorin.
Att skaffa kompisar på universitetet är för övrigt skitsvårt, känner mig väldigt vilseledd inom det området. Jag trodde att distanseringen från forna vänner skulle vägas upp med nya kontakter, men sånt har jag inte sett ett dugg av. Andra vänner tycks ju rapportera liknande upplevelser på det planet, så det är inte bara jag som är doing it wrong (svengelskan ser snyggare ut om man använder "är" före, men vore nog mer grammatiskt korrekt om jag hade använt "is" istället. Men ibland måste man göra undantag för konstens skull. Sen så känner jag mig även extra trotsig mot grammatiska regler efter att ha haft en massa strul med Proper Academic English. Så fuck the grammar police säger jag.) Sen finns ju förstås undantaget Erika på den fronten, hon tycks ju ha lyckats skaffa ett helt nytt kompisgäng på KTH. Vafan Erika?
Sådär. Nu känner jag mig sådär tom igen. Som när man har fått "snacka ur sig" allt som surrar i ens skalle för tillfället. Eller så känner jag mig bara hungrig. I vilket fall så får det räcka nu. Tack & Hej.
