Det har varit en musikalisk (och rockig) dag idag (därav titeln, som jag gillar), den började med att jag överexponerades av min väckningsmusik på morgonen eftersom det tog mig mer än en minut att inse att det var mobilen som lät och inte radion. Låten var för övrigt Jesters of the Moon av Nobou Uematsu (Från FFIX). På väg hem lyssnade jag på några andra låtar men det är inte viktigt, dock när jag väl var hemma testade jag att ta av mig hatten innan jag tog av mig hörlurarna, det kändes faktiskt skönare (är det udda av mig att ha "ritualer" för att ta av mig saker när jag kommer hem?) och när jag ställde mig framför spegeln kände jag mig allmänt ball, en ovanlig känsla.
Jag behöll lurarna på och lyssnar fortfarande på musik i detta nu (fast jag har kopplat in mobilen till högtalarna istället) då jag sitter och knaprar på uppätna (paradox?) knäckebrödsmackor med äppelskivor på (mums).
Det börjar bli lite för långt inlägg för endast en dag (och jag ska inte tvinga fram nåt), så jag känner mig klar, ses imorrn.
PS: Vem som helst får gärna kommentera (jag har ingen restriction, alla kan skriva), även om ni bara säger "Du är en fjantig klant", så uppskattar jag det (för då får jag nåt att skriva om).
fredag 13 februari 2009
torsdag 12 februari 2009
Strawberry Fields Forever
Titeln kommer ifrån Beatles låten med samma namn (som jag nyligen insett handlar om en person som drogar ner sig och blir hög) eftersom jag lyssnade på den på väg hem idag.
Big news för den här bloggen: Det nuvarande systemet fungerar inte för mig, jag ser bloggandet som en uppgift som tar minst en timme att utföra och mitt undermedvetna nedprioriterar det. Jag tror jag vet hur mitt undermedvetna kommit fram till den slutsatsen (skum mening) om man ser det så här:
Mitt mål är ett inlägg med ca en timmes skrivartid vid två tillfällen i veckan (helst måndag och torsdag), dessa två timmar måste tas ifrån min fritid på vardagarna (helgledigheten följer ett separat schema). Nu måste vi räkna ut hur mycket fritid jag har sammanlagt på vardagarna under en vecka, det gör vi genom att först räkna ihop det totala antalet timmar.
Ett dygn = 24h. antal vardagar per vecka = 5. 5x24h = 120h.
Av dessa 120 timmar måste vi först dra av sömntiden, jag brukar oftast sova mellan 00.30 till 6.30, ett barn kan räkna ut att det är 6h, på 5 dagar blir det (5x6h) 30h.
120h - 30h = 90h. Men vi är inte klara ännu, jag går i skolan också. För att räkna ut hur länge jag går i skolan får vi göra en generalisering, oftast sträcker sig mina skoldagar mellan 8.00 - 12.30 (4.5h) + 80 min färdtid dit och tillbaka, sammanlagt 5h 50 min, på fem dagar blir det; 5x5h + (5x50 min) = 25h + 4h 10 min = 29h 10 min. 90h - 29h 10 min = 61h - 10 min = 60h 50 min.
Det tar inte slut ännu, jag lägger i medel ner 35 min på läxor och 20 min på att fixa mellanmål varje dag vilket ger (35 min + 20 min)x5 = 5x 55 min = 275 min = 4 h 25 min att dra av från fritiden, 60h 50 min - 4h 25 min = 56h 25 min.
detta är alltså min totala ledighet över en veckas vardagar, det ser ganska så massivt ut, men nu ska jag visa hur mycket tid av det som bloggandet tar (men för att göra uträkningen lättare drar jag av de tjugofem minuterna). De två bloggskrivartimmarna skrivs ut som 2h.
Själva uträkningen blir då 2h/(56h 25 min - 25 min) = 2/56 (= 1/28) = 0,035714285714285714285714285714286 ~ 0,035 = 3.5%.
3.5% av min fritid går alltså till att skriva här, inte så farligt kanske, ändå anser mitt undermedvetna att jag "slösar" alltför mycket tid på skrivandet och jag får "äh, orka"-känslor när jag tänker på att blogga, trots att jag gillar det...
Ibland hatar jag att vara bra på matte.
Efter denna långa sidogång går jag tillbaka till ämnet: Jag tänker ändra på det sätt jag skriver inlägg, mina massiva walls of text kan säga adjöss och välkomna en vanligare sorts inlägg, ca 10 rader som jag kan lägga ner 15 minuter varje dag på att skriva, totalt blir det 1h 45 min skrivande varje vecka men nya inlägg var dag, jag orkar skriva mera och ni får mer att läsa, alla vinner.
Detta inlägg är däremot inte ett 10 raders inlägg, det blir mitt sista jätteinlägg och ska skrivas som ett sådant.
Det var väldigt kul på Multimedian igår. Först fick vi i uppgift att göra en film på Moderna museets filmprojekt, det var ganska grymt. Sedan hade vi en rolig övning då vi skulle dramatisera programmering i sin kärna, det vill säga ettor och nollor. Det gjordes genom att radda upp en massa stolar bredvid varandra och placera en person på varje, om personen satt ner på stolen betydde det "noll" och om personen stod framför stolen betydde det "ett". Vi kunde nu skapa en kodkedja om vi så ville (1010011011 till exempel), men det var ju inte så roligt, för att mer efterlikna programmering fick vi då varsin lapp (som vi inte visade), på den lappen kunde det stå: Stå upp oberoende på vad den som är före dig gör, sitt ner oberoende på vad den som är före dig gör, gör motsatsen av vad den före dig gör, gör som den före dig, gör som den före dig om det är en kille (om det är en tjej gör du motsatsen), gör som den före dig om det är en tjej (om det är en kille gör du motsatsen).
Detta kunde skapa helt slumpmässiga kedjor av ettor och nollor, om bara en person flyttade sig kunde allt förändras totalt. Sedan fick en person som inte satt på stolarna i uppdrag att säga åt två personer att byta plats ända tills "koden" uppfyllde vissa kriterier (såsom: "sista siffran är en nolla", "det finns fler ettor än nollor" eller "de tre sista siffrorna måste vara nollor") det var svårare än du tror (och mycket roligt).
Sist av allt så startades ett grupprojekt, jag och fyra klasskamrater ska tillsammans skapa en hemsida där vi har information om personer som vi intervjuat, själva informationen skall presenteras på ett speciellt sätt och det ska innehålla bilder och ljud. Det är svårt att beskriva men jag lär kunna länka er dit och visa den för er när den är klar.
Idag ska jag förnya mitt pass samt skaffa ett Id-kort, så snart som min bror kommer hem åker vi iväg och lär stå och vänta några evigheter i en kö. Det blir ballt att få ett Id-kort men jag vill inte förnya passet, mitt soon-to-be gamla pass innehåller en bild på mig då jag var tolv år, jag såg helt annorlunda ut då men kan minnas nästan allt från den tiden, den bilden beyder mycket för mig. Att byta till ett nytt pass vore som att lägga den yngre delen av mitt liv ifrån mig och helt acceptera att jag snart är vuxen, tanken gör mig tårögd.
Jag hade en otroligt dålig dag i måndags och det var mest den som hindrade mig ifrån att skriva då (och i torsdags hade jag varit sjuk tisdag och onsdag, så jag var inte helt klar i skallen). Jag ämnade att skriva mer detaljerat om det här men insåg att ingen vill läsa en blogg där jag bara gnäller, så jag skippar det (tacka er lyckliga stjärna). Fast jag kan iallafall nämna att den dåliga dagen är skyldig för att jag i detta nu har träningsvärk hela vägen från skulderbladen till fotsulorna (vem hade trott att man kunde ha träningsvärk i fotsulorna?).
Det här ser ut att duga för ett sista inlägg under det gamla systemet, vi ses imorrn.
Big news för den här bloggen: Det nuvarande systemet fungerar inte för mig, jag ser bloggandet som en uppgift som tar minst en timme att utföra och mitt undermedvetna nedprioriterar det. Jag tror jag vet hur mitt undermedvetna kommit fram till den slutsatsen (skum mening) om man ser det så här:
Mitt mål är ett inlägg med ca en timmes skrivartid vid två tillfällen i veckan (helst måndag och torsdag), dessa två timmar måste tas ifrån min fritid på vardagarna (helgledigheten följer ett separat schema). Nu måste vi räkna ut hur mycket fritid jag har sammanlagt på vardagarna under en vecka, det gör vi genom att först räkna ihop det totala antalet timmar.
Ett dygn = 24h. antal vardagar per vecka = 5. 5x24h = 120h.
Av dessa 120 timmar måste vi först dra av sömntiden, jag brukar oftast sova mellan 00.30 till 6.30, ett barn kan räkna ut att det är 6h, på 5 dagar blir det (5x6h) 30h.
120h - 30h = 90h. Men vi är inte klara ännu, jag går i skolan också. För att räkna ut hur länge jag går i skolan får vi göra en generalisering, oftast sträcker sig mina skoldagar mellan 8.00 - 12.30 (4.5h) + 80 min färdtid dit och tillbaka, sammanlagt 5h 50 min, på fem dagar blir det; 5x5h + (5x50 min) = 25h + 4h 10 min = 29h 10 min. 90h - 29h 10 min = 61h - 10 min = 60h 50 min.
Det tar inte slut ännu, jag lägger i medel ner 35 min på läxor och 20 min på att fixa mellanmål varje dag vilket ger (35 min + 20 min)x5 = 5x 55 min = 275 min = 4 h 25 min att dra av från fritiden, 60h 50 min - 4h 25 min = 56h 25 min.
detta är alltså min totala ledighet över en veckas vardagar, det ser ganska så massivt ut, men nu ska jag visa hur mycket tid av det som bloggandet tar (men för att göra uträkningen lättare drar jag av de tjugofem minuterna). De två bloggskrivartimmarna skrivs ut som 2h.
Själva uträkningen blir då 2h/(56h 25 min - 25 min) = 2/56 (= 1/28) = 0,035714285714285714285714285714286 ~ 0,035 = 3.5%.
3.5% av min fritid går alltså till att skriva här, inte så farligt kanske, ändå anser mitt undermedvetna att jag "slösar" alltför mycket tid på skrivandet och jag får "äh, orka"-känslor när jag tänker på att blogga, trots att jag gillar det...
Ibland hatar jag att vara bra på matte.
Efter denna långa sidogång går jag tillbaka till ämnet: Jag tänker ändra på det sätt jag skriver inlägg, mina massiva walls of text kan säga adjöss och välkomna en vanligare sorts inlägg, ca 10 rader som jag kan lägga ner 15 minuter varje dag på att skriva, totalt blir det 1h 45 min skrivande varje vecka men nya inlägg var dag, jag orkar skriva mera och ni får mer att läsa, alla vinner.
Detta inlägg är däremot inte ett 10 raders inlägg, det blir mitt sista jätteinlägg och ska skrivas som ett sådant.
Det var väldigt kul på Multimedian igår. Först fick vi i uppgift att göra en film på Moderna museets filmprojekt, det var ganska grymt. Sedan hade vi en rolig övning då vi skulle dramatisera programmering i sin kärna, det vill säga ettor och nollor. Det gjordes genom att radda upp en massa stolar bredvid varandra och placera en person på varje, om personen satt ner på stolen betydde det "noll" och om personen stod framför stolen betydde det "ett". Vi kunde nu skapa en kodkedja om vi så ville (1010011011 till exempel), men det var ju inte så roligt, för att mer efterlikna programmering fick vi då varsin lapp (som vi inte visade), på den lappen kunde det stå: Stå upp oberoende på vad den som är före dig gör, sitt ner oberoende på vad den som är före dig gör, gör motsatsen av vad den före dig gör, gör som den före dig, gör som den före dig om det är en kille (om det är en tjej gör du motsatsen), gör som den före dig om det är en tjej (om det är en kille gör du motsatsen).
Detta kunde skapa helt slumpmässiga kedjor av ettor och nollor, om bara en person flyttade sig kunde allt förändras totalt. Sedan fick en person som inte satt på stolarna i uppdrag att säga åt två personer att byta plats ända tills "koden" uppfyllde vissa kriterier (såsom: "sista siffran är en nolla", "det finns fler ettor än nollor" eller "de tre sista siffrorna måste vara nollor") det var svårare än du tror (och mycket roligt).
Sist av allt så startades ett grupprojekt, jag och fyra klasskamrater ska tillsammans skapa en hemsida där vi har information om personer som vi intervjuat, själva informationen skall presenteras på ett speciellt sätt och det ska innehålla bilder och ljud. Det är svårt att beskriva men jag lär kunna länka er dit och visa den för er när den är klar.
Idag ska jag förnya mitt pass samt skaffa ett Id-kort, så snart som min bror kommer hem åker vi iväg och lär stå och vänta några evigheter i en kö. Det blir ballt att få ett Id-kort men jag vill inte förnya passet, mitt soon-to-be gamla pass innehåller en bild på mig då jag var tolv år, jag såg helt annorlunda ut då men kan minnas nästan allt från den tiden, den bilden beyder mycket för mig. Att byta till ett nytt pass vore som att lägga den yngre delen av mitt liv ifrån mig och helt acceptera att jag snart är vuxen, tanken gör mig tårögd.
Jag hade en otroligt dålig dag i måndags och det var mest den som hindrade mig ifrån att skriva då (och i torsdags hade jag varit sjuk tisdag och onsdag, så jag var inte helt klar i skallen). Jag ämnade att skriva mer detaljerat om det här men insåg att ingen vill läsa en blogg där jag bara gnäller, så jag skippar det (tacka er lyckliga stjärna). Fast jag kan iallafall nämna att den dåliga dagen är skyldig för att jag i detta nu har träningsvärk hela vägen från skulderbladen till fotsulorna (vem hade trott att man kunde ha träningsvärk i fotsulorna?).
Det här ser ut att duga för ett sista inlägg under det gamla systemet, vi ses imorrn.
måndag 2 februari 2009
Jag har funnit mitt heroin
Alltså nej, tro inget, titeln är en liknelse (och på svenska). Vad jag menar är att jag har funnit något som kan göra mig lugn, glad och smått distanserad från den värld jag lever i. Jag syftar nämligen på ett konditori som ligger ca 4 minuter gånghastighet från Cybergymnasiet, där bakar de mumsiga kanelbullar och serverar varm choklad som faktiskt är varm (och inte skållhet). De har även mysiga sittplatser och ett exemplar av dagens nyheter inom räckhåll, man trivs som en igelkott i en lövhög (mycket väl). Ibland när mitt liv känns hårt och jobbigt så kan jag lätt gå dit och unna mig själv 20 minuters lycka (för den blygsamma kostnaden av 40 kr).
Nog om glädje, det är en onödig känsla i en monarki (tycks det), jag har viktigare saker att tala om.
Eller faktiskt inte, det här är nog första gången som jag inte känner att jag måste skriva om något som hänt nyligen, vilket ger tid och rum för mig att skriva ner några av mina tankar och dela med mig av dem till resten av världen (eller den del av världen som läser min blogg).
Enligt mig är komedi den absolut bästa film/serie/bok/spel genren, den kanske inte är djup eller banbrytande, men den är (oh i'll just say it) riktigt djävla rolig. Om vi tänker efter lite så inser vi snart att de mest framgångsrika verken i alla medier alla innehåller komedi som genre eller sub-genre, vi pallar inte läsa/se/spela skiten om det inte är nåt skoj i den. Se bara på The Matrix, skulle verkligen så många människor lägga den som no.1 favourite movie ifall den endast innehöll ball filosofi samt awesome action scener? Troligtvis inte (fast matrix lobby scene är kickass), visst skulle folk uppskatta den, men troligtvis skulle Mr. Averageguy inte orka hänga med i storyn så länge att han kan förstå de balla teorierna om det inte vore för de små humoristiska detaljerna (hö hö, han fick ett slag i halsen). Små roliga saker i den mest seriösa omgivningen kan göra den så mycket bättre, mer "trovärdig". Livet spelar sina små spratt på allas bekostnad (fast även till allas nöje), det är lika bra att man omfamnar det faktumet och sedan använder det till att göra något Äg till Ägigare (om jag fortsätter använda svenska språkets ord på det här viset kommer jag bli jagad och misshandlad av svenskalärare, men jag accepterar det om än bara för att uttrycka mina känslor på mest passande sätt).
Nu är förstås komedi som sub-genre inte det enda rätta sättet att använda sig av humor för att skapa nåt grymt, "rena" komedier sätter djupa spår i våra sinnen, och visst är de hysteriskt roliga. Jag vill rikta allas blickar mot The Hitchhiker's Guide to the Galaxy för att visa ett gott exempel på hur en bok med komedi som genre kan ta världen med storm. Det finns ingen jag känner, vare sig de har läst boken eller ej, som inte slänger en extra blick varje gång de ser talet 42.
I have made my point, there is no more for me to say.
innan jag avslutar detta inlägg (som är bekvämt kort för en gångs skull) så vill jag bara säga
Nog om glädje, det är en onödig känsla i en monarki (tycks det), jag har viktigare saker att tala om.
Eller faktiskt inte, det här är nog första gången som jag inte känner att jag måste skriva om något som hänt nyligen, vilket ger tid och rum för mig att skriva ner några av mina tankar och dela med mig av dem till resten av världen (eller den del av världen som läser min blogg).
Enligt mig är komedi den absolut bästa film/serie/bok/spel genren, den kanske inte är djup eller banbrytande, men den är (oh i'll just say it) riktigt djävla rolig. Om vi tänker efter lite så inser vi snart att de mest framgångsrika verken i alla medier alla innehåller komedi som genre eller sub-genre, vi pallar inte läsa/se/spela skiten om det inte är nåt skoj i den. Se bara på The Matrix, skulle verkligen så många människor lägga den som no.1 favourite movie ifall den endast innehöll ball filosofi samt awesome action scener? Troligtvis inte (fast matrix lobby scene är kickass), visst skulle folk uppskatta den, men troligtvis skulle Mr. Averageguy inte orka hänga med i storyn så länge att han kan förstå de balla teorierna om det inte vore för de små humoristiska detaljerna (hö hö, han fick ett slag i halsen). Små roliga saker i den mest seriösa omgivningen kan göra den så mycket bättre, mer "trovärdig". Livet spelar sina små spratt på allas bekostnad (fast även till allas nöje), det är lika bra att man omfamnar det faktumet och sedan använder det till att göra något Äg till Ägigare (om jag fortsätter använda svenska språkets ord på det här viset kommer jag bli jagad och misshandlad av svenskalärare, men jag accepterar det om än bara för att uttrycka mina känslor på mest passande sätt).
Nu är förstås komedi som sub-genre inte det enda rätta sättet att använda sig av humor för att skapa nåt grymt, "rena" komedier sätter djupa spår i våra sinnen, och visst är de hysteriskt roliga. Jag vill rikta allas blickar mot The Hitchhiker's Guide to the Galaxy för att visa ett gott exempel på hur en bok med komedi som genre kan ta världen med storm. Det finns ingen jag känner, vare sig de har läst boken eller ej, som inte slänger en extra blick varje gång de ser talet 42.
I have made my point, there is no more for me to say.
innan jag avslutar detta inlägg (som är bekvämt kort för en gångs skull) så vill jag bara säga
Don't Panic
onsdag 28 januari 2009
So we're cool, right?
Ja, det har gått en tid sedan mitt förra inlägg.
Nej, jag planerar inte att överge bloggandet.
Jag bara presterar dåligt när jag inte har en deadline (en självinsikt jag fick nyligen).
Som vanligt har det hänt mycket under tiden jag inte skrivit, så jag ska inte dra ut på tiden, men jag känner att jag borde säga nåt om titeln, så som jag brukar göra (typ, kanske). Det är en typisk fras man hör i olika filmer och den har nåt att göra med min brist på inlägg, tycker jag iallafall, hursomhelst så är jag nöjd med den (och därmed basta).
Kronologisk ordning är som vi alla vet bara en myt så här kommer alla nämnvärda händelser som.. eh, hänt på sistone.
Idag var en bra dag. Visst hade jag problem med att stiga upp, kanske lyckades jag inte få i mig nån frukost, men mitt initiativ att göra hempressad apelsinjuice (den som stavar det "jos" får en smocka) belönade mig med en dryck fylld av hopp (fast inget "fruktkött", sånt bara sabbar konsistensen). Första lektionen var multimedia, ett nytt ämne som det nya period 3 schemat har skänkt oss (har även börjat med idrott, naturkunskap och mediekunskap). Läraren var dock 40 minuter sen, det trevliga var att en annan lärare släppte in oss i lektionssalen (som var en datasal), så man hade ganska trevligt medan man väntade. Lektionen i sig var också skoj, då vi för tillfället arbetar med flash och får underhålla oss med att rita blobbar som blobbar (blobbar är både ett substantiv i plural och ett verb, intressant).
Min dag fortsatte vara en bra dag tills jag fick veta att nästa lektion var engelska (hatar lärarn, minns ni?), men den bra dagen räddades av att hon kom sent, och då hade jag redan hunnit leka hänga gubbe med klasskamraterna (dörren var olåst och en klasskompis har en whiteboard penna, vet ej varför). För er som är intresserade så var ordet jag hängde på "Princip" och jag hann rita både ansikte och fingrar innan man kom på det. Engelskalektionen var ganska lindrig, det var bara lite (halvtaskiga) försök att få min klass att tala mer så jag (som redan talade tillräckligt, om inte mer än resten) kunde sova under 98% av lektionen.
Till sist så var det naturkunskap, det ämne jag varit mest oroad över, inte kunde väl min bra dag överleva något sådant. Jag hade fel, mycket mycket fel... (In the good kind of way). Min naturkunskaps (Nk) lärare, Robert, är världens roligaste lärare. Han är svår att förklara, men det är bara en mycket speciell person som hittar på ett så underbart koncept som "veckans död", veckans död går ut på att Robert en gång i veckan berättar om ett sätt för alla vi i hela världen skulle kunna förintas bara sådär. Idag fick vi höra om hur solen skulle kunna ta kol på oss ifall den helt slumpmässigt skulle få för sig att börja expandera och bli en supernova (vi skulle dock brinna upp innan det hände). Det enda syftet med Veckans död är enligt Robert "att mot slutet av terminen ska er självkänsla ha krossats så hårt att ni mediaelever förlorar all respekt för liv och därmed klarar av att kliva över lik för att få det bästa scoopet". Har jag sagt att han äger?
När vi slutat förklarade Madde att hon hade missat sitt tåg och nästa skulle gå om en timme, det blev mitt uppdrag att underhålla henne (enligt de oskrivna reglerna, nån borde göra en pocketversion av dem så jag kan hålla reda på sånt), det var inget tråkigt uppdrag så jag klagar inte, speciellt eftersom det ledde till en annan trevlig händelse. Madde var hungrig och beslöt sig för att köpa godis (nyttig kost är en myt), inne i affären stötte jag på Emil, en god gammal vän från högstadiet. Under det korta mötet hann jag iallafall presenteras för hans nya vänner och flickvän och jag fick höra att han väntar på ett blogginlägg här (vilket var droppen som fick bägaren att tippa över. Bloggskrivarmässigt alltså, jag blev inte arg på något vis), det var trevligt att träffa honom. På tunnelbanan till T-centralen träffade jag även på Molly (en konventare), det är lite roligt hur man stöter på flertalet bekanta vissa tillfällen och senare inga alls.
Jag var på Uppcon (09) förra helgen, nordens största konvent. Roligt var det, även om jag inte kunde komma in på cosplayuppvisningen (den bästa delen av konventet), det blev till att spela roliga japanska kortspel istället (nej, jag tänker inte skriva en detaljerad loggbok om uppcon, det är inte så roligt och jag pallar ändå inte).
Under de senaste fyra dagarna har jag haft ett "Dead like me"-maraton och tittat igenom alla 29 avsnitt, den TV-serien var underbart bra och det är en skam att den avbröts. De goda nyheterna är att redan den 17:e Februari kommer Dead like me filmen (Dead like me: Life after death), I'm so gonna watch that.
När vi ändå talar om filmer på bio vill jag påminna om Coraline. Jag tänker upplysa hela världen om den och sedan se på den med alla som vill (samtidigt, jag har bara ett presentkort och vill inte spendera pengar på samma film igen).
Mitt rum är nymöblerat, med en mysig ny datorstol samt tillräckligt mycket plats för att mer än en person kan vistas här, faktiskt tillräckligt mycket plats för att ha ett lan med några gamla kompisar... (ni vet vilka ni är, kontakta mig över msn).
Jag borde börja göra bloggen mindre dagboks-aktig och mer blogg-aktig, jag får börja arbeta på det iochmed nästa inlägg (som jag nu lovar mig själv ska vara nästa måndag, deadlines are my thing).
Nästa uppgift i engelska är att skriva en "essay" (det heter uppsats på svenska, argh på min engelskalärarinna och hennes svengelska) om ensamhet, jag kanske kommer berätta lite om vad jag tänker skriva då, ensamhet är trots allt ett intressant ämne.
Jag måste bara få det här ur mig: Engelskalärarn sa faktiskt "Vi kommer ha som uppgift att ni ska skriva en essay om loneliness de följande veckorna". Det lät som rakblad i mina öron (en udda metafor men ni förstår poängen).
Det var nog allt för idag, nästa inlägg lär bli mer intressant.
"Jag borde nog sluta upp med citaten, de börjar kännas ostiga"
- Joakim Hedström
Nej, jag planerar inte att överge bloggandet.
Jag bara presterar dåligt när jag inte har en deadline (en självinsikt jag fick nyligen).
Som vanligt har det hänt mycket under tiden jag inte skrivit, så jag ska inte dra ut på tiden, men jag känner att jag borde säga nåt om titeln, så som jag brukar göra (typ, kanske). Det är en typisk fras man hör i olika filmer och den har nåt att göra med min brist på inlägg, tycker jag iallafall, hursomhelst så är jag nöjd med den (och därmed basta).
Kronologisk ordning är som vi alla vet bara en myt så här kommer alla nämnvärda händelser som.. eh, hänt på sistone.
Idag var en bra dag. Visst hade jag problem med att stiga upp, kanske lyckades jag inte få i mig nån frukost, men mitt initiativ att göra hempressad apelsinjuice (den som stavar det "jos" får en smocka) belönade mig med en dryck fylld av hopp (fast inget "fruktkött", sånt bara sabbar konsistensen). Första lektionen var multimedia, ett nytt ämne som det nya period 3 schemat har skänkt oss (har även börjat med idrott, naturkunskap och mediekunskap). Läraren var dock 40 minuter sen, det trevliga var att en annan lärare släppte in oss i lektionssalen (som var en datasal), så man hade ganska trevligt medan man väntade. Lektionen i sig var också skoj, då vi för tillfället arbetar med flash och får underhålla oss med att rita blobbar som blobbar (blobbar är både ett substantiv i plural och ett verb, intressant).
Min dag fortsatte vara en bra dag tills jag fick veta att nästa lektion var engelska (hatar lärarn, minns ni?), men den bra dagen räddades av att hon kom sent, och då hade jag redan hunnit leka hänga gubbe med klasskamraterna (dörren var olåst och en klasskompis har en whiteboard penna, vet ej varför). För er som är intresserade så var ordet jag hängde på "Princip" och jag hann rita både ansikte och fingrar innan man kom på det. Engelskalektionen var ganska lindrig, det var bara lite (halvtaskiga) försök att få min klass att tala mer så jag (som redan talade tillräckligt, om inte mer än resten) kunde sova under 98% av lektionen.
Till sist så var det naturkunskap, det ämne jag varit mest oroad över, inte kunde väl min bra dag överleva något sådant. Jag hade fel, mycket mycket fel... (In the good kind of way). Min naturkunskaps (Nk) lärare, Robert, är världens roligaste lärare. Han är svår att förklara, men det är bara en mycket speciell person som hittar på ett så underbart koncept som "veckans död", veckans död går ut på att Robert en gång i veckan berättar om ett sätt för alla vi i hela världen skulle kunna förintas bara sådär. Idag fick vi höra om hur solen skulle kunna ta kol på oss ifall den helt slumpmässigt skulle få för sig att börja expandera och bli en supernova (vi skulle dock brinna upp innan det hände). Det enda syftet med Veckans död är enligt Robert "att mot slutet av terminen ska er självkänsla ha krossats så hårt att ni mediaelever förlorar all respekt för liv och därmed klarar av att kliva över lik för att få det bästa scoopet". Har jag sagt att han äger?
När vi slutat förklarade Madde att hon hade missat sitt tåg och nästa skulle gå om en timme, det blev mitt uppdrag att underhålla henne (enligt de oskrivna reglerna, nån borde göra en pocketversion av dem så jag kan hålla reda på sånt), det var inget tråkigt uppdrag så jag klagar inte, speciellt eftersom det ledde till en annan trevlig händelse. Madde var hungrig och beslöt sig för att köpa godis (nyttig kost är en myt), inne i affären stötte jag på Emil, en god gammal vän från högstadiet. Under det korta mötet hann jag iallafall presenteras för hans nya vänner och flickvän och jag fick höra att han väntar på ett blogginlägg här (vilket var droppen som fick bägaren att tippa över. Bloggskrivarmässigt alltså, jag blev inte arg på något vis), det var trevligt att träffa honom. På tunnelbanan till T-centralen träffade jag även på Molly (en konventare), det är lite roligt hur man stöter på flertalet bekanta vissa tillfällen och senare inga alls.
Jag var på Uppcon (09) förra helgen, nordens största konvent. Roligt var det, även om jag inte kunde komma in på cosplayuppvisningen (den bästa delen av konventet), det blev till att spela roliga japanska kortspel istället (nej, jag tänker inte skriva en detaljerad loggbok om uppcon, det är inte så roligt och jag pallar ändå inte).
Under de senaste fyra dagarna har jag haft ett "Dead like me"-maraton och tittat igenom alla 29 avsnitt, den TV-serien var underbart bra och det är en skam att den avbröts. De goda nyheterna är att redan den 17:e Februari kommer Dead like me filmen (Dead like me: Life after death), I'm so gonna watch that.
När vi ändå talar om filmer på bio vill jag påminna om Coraline. Jag tänker upplysa hela världen om den och sedan se på den med alla som vill (samtidigt, jag har bara ett presentkort och vill inte spendera pengar på samma film igen).
Mitt rum är nymöblerat, med en mysig ny datorstol samt tillräckligt mycket plats för att mer än en person kan vistas här, faktiskt tillräckligt mycket plats för att ha ett lan med några gamla kompisar... (ni vet vilka ni är, kontakta mig över msn).
Jag borde börja göra bloggen mindre dagboks-aktig och mer blogg-aktig, jag får börja arbeta på det iochmed nästa inlägg (som jag nu lovar mig själv ska vara nästa måndag, deadlines are my thing).
Nästa uppgift i engelska är att skriva en "essay" (det heter uppsats på svenska, argh på min engelskalärarinna och hennes svengelska) om ensamhet, jag kanske kommer berätta lite om vad jag tänker skriva då, ensamhet är trots allt ett intressant ämne.
Jag måste bara få det här ur mig: Engelskalärarn sa faktiskt "Vi kommer ha som uppgift att ni ska skriva en essay om loneliness de följande veckorna". Det lät som rakblad i mina öron (en udda metafor men ni förstår poängen).
Det var nog allt för idag, nästa inlägg lär bli mer intressant.
"Jag borde nog sluta upp med citaten, de börjar kännas ostiga"
- Joakim Hedström
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)