Jag sitter här framför datorn, med en nyligen tömd kopp te och en nästan-men-inte-riktigt uppäten marabou choklad (100 g ifall du undrade, fast det tror jag inte du gjorde, i så fall fokuserar du för mycket på detaljer, kanske har du savant syndrom, du borde kolla upp det med en psykolog), regnet är förbi men himlen är fortfarande täckt med moln, mitt fönster är smutsigt.
Okej, så det kanske har gått en månad... Ehm, ja, nästan 2 månader (om 10 dar iallafall). Men det finns en god anledning som förklarar bristen på inlägg: Jag är en fucking latmask.
Hur i helvete ska jag få plats med alla de händelser som hänt på den senaste tiden? (det har varit händelserikt vill jag lova) Och varför svär jag så djävla mycket? Det återstår att se, om du pallar att läsa vidare.
...
Låt mig varna dig först, jag känner för att vara jobbigt ärlig här, vilket kan leda till opassande språk för ömma hjärtan, några fall av "too much information" och allmänt tonårsgnäll, som du säkert redan har fått nog av.
Om den här varningen inte skrämde bort dig så är allt jag kan säga: Enjoy the read, bitch.
Var fan börjar jag? ("Från början" säger någon lustigkurre, yeah right.) Jag tar det som det kommer, alltså det jag kommer att tänka på först.
Eller nej, jag sparar det bästa till sist (HA!).
Så mitt sommarlov började för en tid sen, fun times. Skolavslutningen var helt okej, rektorn talade i mindre än en minut (jag fick nästan en hjärtattack av glädje), följt av nån snubbe med sin elgitarr som prompt skulle spela halvtaskiga covers i ca 15 minuter, håhå jaja (bättre än värdelöst pladder iallafall).
Efter det fick vi jordgubbstårta och saft (hur vågar någon kalla Cybergymnasiet för stockholms tredje sämsta gymnasium när de bjuder på gratis jordgubbstårta?) och vi sade våra farväl. Att det var sista gången jag skulle träffa mina klasskamrater på över ett år (och att jag inte kommer gå i deras klass igen) berörde mig knappt. Om jag är en dålig vän eller om vi helt enkelt inte var så goda vänner trots allt är värt att kontemplera över (fast jag pallar inte).
Mitt sommarlov fick värsta kick-starten då jag samma dag träffade Vilgot (min bäste vän, duh) och vi hade skoj. Dagen efter blev det dock andra bullar då vi (familjen alltså) genast begav oss iväg till vårt landställe (en ö, kanske har den nämnts tidigare här på bloggen, ifall den inte har det så säg till... Om du ens vill höra om den). Där firade vi midsommar (min skolavslutning var först på den 17:e, ifall du inte visste det) med en annan familj (finns det ett ord för sådana familjer? Där både barnen och föräldrarna är goda vänner och firar alla högtider tillsammans alltså).
Midsommarfirandet var trevligt men jag blev snabbt uttråkad eftersom det inte finns ett sabla dugg att göra på Rävelsön (som ön heter alltså), det roligaste som hände var väl typ att vi brände en massa gamla madrasser och filtar, det blev ett fint (och miljöfarligt) bål.
Tack vare dåligt väder så åkte vi iallafall hem dagen efter midsommar, så jag kände inte att jag slösade för mycket tid av mitt korta lov där. På vägen hem lyssnade vi på Michael Jackson (mindre än en vecka innan han dog, skumt) och U2 (som jag insett är awesome och för tillfället har en torrent med alla deras verk igång, berätta inte för nån).
Dagarna gick och jag hade typ kul, plötsligt (okej inte så plötsligt) var det dags för min födelsedag. Jag vaknade upp och fann att jag nu var 17 år gammal, big deal hann jag tänka, innan dörren öppnades och in traskade källan till det dova sjungande som väckt mig.
En mycket glad och ivrig Zelda (hund) hoppade upp i min säng (vilket är rätt imponerande, den är en sån där säng med skåp under så det är minst en meter till golvet), samtidigt fick jag en bricka med te och ett ljus i knät (te smakar alltid godare när man dricker det i sängen) och en liten hög presenter bildades vid mina fötter.
Efter att sången avslutats och gratulationer tilldelats slängde jag mig (metaforiskt, jag hade fortfarande brickan i knät) över presenterna och fick precis vad jag önskat mig: Ett Nintendo DSi (det där lilla i:et är så flashigt och modernt). Jag blev nästan lika glad över presenten som vetskapen om att jag nu kunde sälja mitt gamla DS till Vilgot och därmed kunde han äntligen spela alla de spel jag har vilket skulle resultera i att jag får någon att diskutera deras awesomeness med.
Då jag hade ett kalas med saft & bullar (vem fasen säger att man måste ha alkohol för att fira?) samma dag fick jag även lite fler presenter, men jag pallar inte skriva en lista på vad jag fick då det bara skulle göra er avundsjuka.
Oh right, stort tack till alla er som kom den dagen, jag är ganska säker på att ni alla läser min blogg vid det här laget.
Bara tre dagar efter min födelsedag skulle jag ge mig ut på ett äventyr i den mytomspunna och legendariska staden Sundsvall, så dagen innan begav jag mig ut i Stockholm med Vilgot för att samla resurser inför min färd (alltså köpa ett DS spel så jag fick något att pyssla med på tåget).
Mitt mål var att hitta Chrono Trigger till DS, som jag egentligen planerat att köpa i flera månader men bestämt mig för att vänta. Det visade sig vara ett dåligt drag eftersom det inte fanns någon djävla stans (på ett ställe var det tillochmed så att de sålt det sista exemplaret 5 minuter innan jag frågade, tala om otur).
Min otur vände dock tvärt då jag istället började kolla i affärer som Åhléns där de typ kan ha vilket spel som helst när som helst för vilket pris som helst. Jag fann inte bara Children of mana till DS för bara 199:- utan Castlevania till Advance för 99:- och Sam & Max Hit the road, Sam & Max Season 1, Escape From Monkey Island, Settlers III och Call of Cthulhu för priser varierande mellan 49:- och 149:-.
Snacka om fynd alltså.
Settlers III är värsta Nostalgitrippen (mitt första datorspel!) och ett väldigt bra och realistiskt strategispel för sin tid (unikt resurssystem!), Sam & Max och Monkey Island är båda helt awesome på det klassiska LucasArts viset (även om JoWood gjort Sam & Max Season 1 så är det i samma stuk) och Call of Cthulhu är bara något man måste ha spelat.
Jag börjar glida off-track (eller on-track, när det gäller min typiska berättande stil, whatever).
Jag borde berätta om vad som hände i Sundsvall, då frasen "What happens in Sundsvall, stays in Sundsvall" bara låter löjlig, så here goes.
Jag pallar inte vara detaljrik så jag berättar om allt i stora drag.
Resan dit gick typ bra, ett litet missöde med fel tåg i början men det ändrade inte på någonting, så whatever. Jag bemöttes av en glad Yoshia (tjejen som bjudit dit mig och som jag skulle bo hos) som ledde mig till en skara lika glada flickor som satt och spelade kort.
Time skip
Dagen efter var vi hos en av Yoshias vänner och badade... Eller nja, jag badade inte (jag är en badkruka, jag klarar inte av att bada i vatten som jag anser är kallt... Och för mig är mindre än 22 grader C kallt...) men jag solade och lyckades på något mirakulöst vis inte bli bränd utan faktiskt lite brun (en inre seger för mig). Sen hände det typ grejer men äh.
Time skip
Oh right, jag blev ihop med Yoshia, kanske man borde nämna. Livet leker, jag är lycklig.
Time skip
Efter en vecka som efter det andra time skip:et lätt kan räknas in som typ den lyckligaste veckan i mitt liv var det dags att åka hem och lämna källan till min lycka (hon kommer till stockholm om bara några dagar men jag blir nästan överväldigad av längtan).
Ah, jag glömde nästan, under min vistelse i Sundsvall fick jag ett sms som meddelade att jag hade fått ett mail från den organisation som ska skicka mig till Japan. Jag har nu fått en skola, den heter Myojo Gakuen och ligger i Mitaka i Tokyo. Den har dessvärre ingen skoluniform men den verkar vara rätt skön ändå ("värsta hippieskolan" enligt mina egna ord) och det betyder att jag iallafall får ha hatten i skolan också. Mitaka tycks också vara ett ganska skönt område, bara 10 stationer (eller 10 stationer kanske inte är "bara") från Shinjuku och i Mitaka finns också Ghibli museet!
Det börjar liksom dra ihop sig och jag har satt igång med att köpa in allt jag behöver, idag for jag iväg till Kista galleria och köpte kläder för mer pengar än jag lagt ner på plagg på ett helt år. Jag tycker synd om de som har att köpa kläder som hobby, de måste vara luspanka hela tiden.
Jag börjar få slut på inspiration, även om det säkert finns massor med intressanta saker jag kan ta upp, fast jag kan inte komma på några nu (ifall ni vill höra mer om något så säg bara till).
Fast innan jag glömmer kan det vara roligt att påpeka att jag vann en sån där 2000 gram choklad på ett lyckohjul. Det är lite roligt eftersom jag har vunnit en sådan på precis samma vis för nästan exakt 10 år sedan. Det var på första försöket på mitt lyckonummer, 26.
Vilket gör mig till ett levande bevis på att ordspråket "tur i spel och otur i kärlek" är falskt, haha!
Eller nej, jag åker till Japan i ett år om tre veckor och kommer inte kunna träffa henne alls under den tiden, fuck.
torsdag 9 juli 2009
tisdag 19 maj 2009
Clearly
Jag har haft en stark skrivarglädje på senaste tiden, dessvärre så har det varit en vilja att skriva fiktionella historier. I det här fallet har jag gett utlopp för min inspiration via rollspel (inget av det jag har skrivit än så länge har något med titeln att göra, det kommer inte heller något av det som följer göra heller, titeln har ingenting med någonting att göra).
För er som verkligen vill se vad mitt babbel om rollspel innebär så kan ni hitta det jag skrivit här och här.
För övrigt så finns det inte mycket att rapportera för nuvarande, det mesta som jag berättade om mig själv i det förra inlägget gäller fortfarande.
Det enda som är värt att nämna är väl den kommande långhelgen (kristi himmelsfärd - den minst firade men mest uppskattade högtiden), det kommer hända en hel drös med roliga saker då.
Och det var allt jag hade att säga, trevlig kontrast mot det förra inlägget iallafall, jag är rädd för att en hel del människor blev skrämda av dess kvantitet, men whatever.
För er som verkligen vill se vad mitt babbel om rollspel innebär så kan ni hitta det jag skrivit här och här.
För övrigt så finns det inte mycket att rapportera för nuvarande, det mesta som jag berättade om mig själv i det förra inlägget gäller fortfarande.
Det enda som är värt att nämna är väl den kommande långhelgen (kristi himmelsfärd - den minst firade men mest uppskattade högtiden), det kommer hända en hel drös med roliga saker då.
Och det var allt jag hade att säga, trevlig kontrast mot det förra inlägget iallafall, jag är rädd för att en hel del människor blev skrämda av dess kvantitet, men whatever.
tisdag 12 maj 2009
Let's update this thing
Det är så mycket som jag har att tala om och därför har jag inte uppdaterat bloggen (ni vet hur jag fungerar), nu har det dock hänt så mycket att jag måste berätta, och har därmed bestämt mig för att skriva allt här.
Så för att börja snällt tar jag och förklarar vad som egentligen hände på den där poesisoarén för så länge sedan (and I used to believe that thing was big, wait til' I get to the next one). Jag kom dit i god tid och lyckades dra med mig två vänner (en kille och en tjej), det skulle dock dröja en timme innan min klass skulle framföra sina dikter så vi väntade.
Vad som gör det här intressant att skriva om är att det fanns en fri scen mitt i det största rummet, där en elev kunde ta micken och säga vad han ville. Det dröjde knappt några minuter innan jag höll i den och pratade på som en dålig stand-up komiker (den fanns där, jag var bara tvungen att göra det). Det slutade med att jag underhöll halva skolans elever och lärare i ca 40 minuter innan jag blev ombedd att ge ifrån mig micken, inte så illa med tanke på att de oftast inte skrattade och de flesta skulle ha backat ur av nervositet eller i pinsamhet.
Den dikt jag läste upp för föräldrar/klassen/vänner/lärare (valde att ta melankoli dikten) var uppskattad, så det var en ganska lyckad kväll allt som allt.
Fast forward till långhelgen som var för ett tag sedan, jag spenderade den gången varenda dag med vänner, det var kort sagt helt underbart (att vara social är fortfarande lite exotiskt och udda för mig, I love every moment of it). Jag sjöng singstar och lyckades mot allmän förmodan dela och sova i samma soffa som två andra kompisar (tjejer, om ni är så nyfikna (obligatory HI FIVE! dude)), annat skoj hände också men jag har dessvärre inte tid att gå in på detaljer (mitt minne skulle inte klara av det och ändå allt annat jag har att skriva om samtidigt).
Konventet närmade sig i stormsteg, grejer var köpta, tröjor var tryckta och människor var peppade, speciellt jag (på mitt egna lugna vis).
Det var mycket springande första dagen, men det gick bra och var kul, efter lite förseningar var det i full gång och såg bra ut, jag fann tid att göra det jag ville samtidigt som jag arbetade, det var inte förrän andra dagen som saker började gå utför.
Missförstå mig inte nu, konventet fortsatte vidare utan större problem, lite brist på sovplatser och spridda förseningar gjorde ingen större skada (de fann bara mer tid att tala med varandra på). Grejen var att det började bli hårt för oss funktionärer (kanske alldra minst för mig dock, det var mycket hårdare för de andra vad jag vet), vi var ganska underbemannade och därmed blev arbetet långt men vilan kort, vissa hade knappt tid att sova.
Jag tvekar med att skriva detta, men jag antar att jag ska vara så ärlig jag kan. Under den andra dagen började jag tappa greppet om situationen, ansvaret som arrangör blev tungt, speciellt med alla oförutsedda beslut som jag behövde ta. Efter ett tag började jag undvika att besvara frågor, hänvisade till andra och försökte hitta platser där jag kunde finna lite nöje för att lugna ner mig. Det ledde dock till att jag inte märkte exakt hur hårt de andra blev tvugna att jobba, de behövde mig och jag vände dem ryggen. När jag insåg mina misstag (inte lika mycket insåg som fick dem uppställda inför mig med ett verbalt slag i ansiktet av en annan person, jag förtjänar inte att smickra mig själv om det här) bröt jag ihop.
Nej, det är inte riktigt rätt, det fanns en annan anledning till att jag började distansera mig och tycka synd om mig själv under konventet, den är dock mycket personlig och jag förstår inte riktigt hur jag ska berätta om den utan att berätta för mycket.
Det är ingen idé att tveka, jag öser bara på.
Låt oss säga att det fanns en tjej jag gillade som var på konventet, och att jag hade sett fram emot det inte bara för konventet självt utan att hon skulle vara där under de "konventiga" omständigheterna. Under konventet blev jag dock varse om att mina förhoppningar var tomma och mitt hopp var förgäves. Jag kan inte berätta på vilket sätt i risk att låta er förstå vem det var, vissa av er kanske ändå förstått. Kanske var ni tillochmed där och visste redan innan att det skulle gå utför (om det är så, håll käften om det eller ge mig privata lektioner i "kärlekens allmänbildning").
Så med ett brustet hjärta och ett stressat sinne kanske det är mer förståeligt varför jag bröt ihop (och slutligen började gråta) under konventet, som tur var så skedde det i en avskild del och bara en annan person fanns där för att se och trösta mig i mitt (vad kallas det där då man är både ledsen och arg men i slutändan ledsen..?) upprörda tillstånd (tack för att du var där och lyssnade).
Efter att ha gråtit ut och återtagit mig mina plikter kände jag mig lite bättre, även om mitt hjärta fortfarande var i spillror, endast hastigt ihoplimmat. Dock så blev jag mer känslomässigt förvirrad då jag upptäckte att jag väckt känslor för en annan tjej som befann sig på konventet.
Okej, 0kej, jag vet att det är alldeles för tidigt för att jag skulle börja leta efter ett nytt mål, men jag är en kille på snart 17 år som aldrig har haft en flickvän och börjar bli deprimerad över att jag vaknar med att krama en kudde varje morgon, jag behöver nån för att fylla ett tomrum.
Hursomhelst så var det som det var, inget värt att nämna hann hända mellan mig och henne under konventet, jag må ändra känslor fort men det är inget som hjälper mig bygga på mitt mod för att säga som jag känner.
Jag hann inte stanna länge på konventet under söndagen då jag var tvungen att gå på ett obligatoriskt möte för soon-to-be utbytesstudenterna, mycket synd då jag hade velat vara med vid avslutningsceremonin. Jag fick iallafall lite information om hur det skulle vara att resa (även om informationen kunde ha givits på mycket kortare tid än de fem timmar det tog). Det tycks dock som om alla nu när det börjar dra ihop sig vill försöka skrämma mig så mycket som möjligt inför resan, allt som kan gå fel eller alla problem jag kan stöta på måste nu förklaras och berättas för mig. Jag antar att det är viktigt att jag är fullt medveten om vad jag ger mig in på så att jag inte ger upp mitt i, men jag tänker inte ge upp, aldrig. Japan har varit en dröm i en så lång tid och resan kommer definitivt förändra mitt liv. Jag skulle aldrig förlåta mig själv ifall jag gav upp bara för lite tvekan.
För tillfället känner jag även verkligen för att fly från det normala livet i ett år, även om jag lämnar mycket trevligt bakom mig så måste jag bara distansera mig från alla emotionella problem (kärlek är det största av dem, men det finns andra), förhoppningsvis kommer jag tillbaka från Japan som en förändrad kille, kanske tillochmed en riktig man. Då skulle jag nog klara av tillvaron här bättre.
Det är nog allt jag hade att säga, jag vet att ni säkert vill ha alla detaljer men jag kan inte anförtro er (resten av världen) dem, då ni säkert skulle se på mig annorlunda efteråt.
Förstå dock att jag uppskattar ert hängivna läsande, lämna gärna ett meddelande när ni läst så jag kan tacka er senare. Klockan var nyss 13.37, tack och hej.
Så för att börja snällt tar jag och förklarar vad som egentligen hände på den där poesisoarén för så länge sedan (and I used to believe that thing was big, wait til' I get to the next one). Jag kom dit i god tid och lyckades dra med mig två vänner (en kille och en tjej), det skulle dock dröja en timme innan min klass skulle framföra sina dikter så vi väntade.
Vad som gör det här intressant att skriva om är att det fanns en fri scen mitt i det största rummet, där en elev kunde ta micken och säga vad han ville. Det dröjde knappt några minuter innan jag höll i den och pratade på som en dålig stand-up komiker (den fanns där, jag var bara tvungen att göra det). Det slutade med att jag underhöll halva skolans elever och lärare i ca 40 minuter innan jag blev ombedd att ge ifrån mig micken, inte så illa med tanke på att de oftast inte skrattade och de flesta skulle ha backat ur av nervositet eller i pinsamhet.
Den dikt jag läste upp för föräldrar/klassen/vänner/lärare (valde att ta melankoli dikten) var uppskattad, så det var en ganska lyckad kväll allt som allt.
Fast forward till långhelgen som var för ett tag sedan, jag spenderade den gången varenda dag med vänner, det var kort sagt helt underbart (att vara social är fortfarande lite exotiskt och udda för mig, I love every moment of it). Jag sjöng singstar och lyckades mot allmän förmodan dela och sova i samma soffa som två andra kompisar (tjejer, om ni är så nyfikna (obligatory HI FIVE! dude)), annat skoj hände också men jag har dessvärre inte tid att gå in på detaljer (mitt minne skulle inte klara av det och ändå allt annat jag har att skriva om samtidigt).
Konventet närmade sig i stormsteg, grejer var köpta, tröjor var tryckta och människor var peppade, speciellt jag (på mitt egna lugna vis).
Det var mycket springande första dagen, men det gick bra och var kul, efter lite förseningar var det i full gång och såg bra ut, jag fann tid att göra det jag ville samtidigt som jag arbetade, det var inte förrän andra dagen som saker började gå utför.
Missförstå mig inte nu, konventet fortsatte vidare utan större problem, lite brist på sovplatser och spridda förseningar gjorde ingen större skada (de fann bara mer tid att tala med varandra på). Grejen var att det började bli hårt för oss funktionärer (kanske alldra minst för mig dock, det var mycket hårdare för de andra vad jag vet), vi var ganska underbemannade och därmed blev arbetet långt men vilan kort, vissa hade knappt tid att sova.
Jag tvekar med att skriva detta, men jag antar att jag ska vara så ärlig jag kan. Under den andra dagen började jag tappa greppet om situationen, ansvaret som arrangör blev tungt, speciellt med alla oförutsedda beslut som jag behövde ta. Efter ett tag började jag undvika att besvara frågor, hänvisade till andra och försökte hitta platser där jag kunde finna lite nöje för att lugna ner mig. Det ledde dock till att jag inte märkte exakt hur hårt de andra blev tvugna att jobba, de behövde mig och jag vände dem ryggen. När jag insåg mina misstag (inte lika mycket insåg som fick dem uppställda inför mig med ett verbalt slag i ansiktet av en annan person, jag förtjänar inte att smickra mig själv om det här) bröt jag ihop.
Nej, det är inte riktigt rätt, det fanns en annan anledning till att jag började distansera mig och tycka synd om mig själv under konventet, den är dock mycket personlig och jag förstår inte riktigt hur jag ska berätta om den utan att berätta för mycket.
Det är ingen idé att tveka, jag öser bara på.
Låt oss säga att det fanns en tjej jag gillade som var på konventet, och att jag hade sett fram emot det inte bara för konventet självt utan att hon skulle vara där under de "konventiga" omständigheterna. Under konventet blev jag dock varse om att mina förhoppningar var tomma och mitt hopp var förgäves. Jag kan inte berätta på vilket sätt i risk att låta er förstå vem det var, vissa av er kanske ändå förstått. Kanske var ni tillochmed där och visste redan innan att det skulle gå utför (om det är så, håll käften om det eller ge mig privata lektioner i "kärlekens allmänbildning").
Så med ett brustet hjärta och ett stressat sinne kanske det är mer förståeligt varför jag bröt ihop (och slutligen började gråta) under konventet, som tur var så skedde det i en avskild del och bara en annan person fanns där för att se och trösta mig i mitt (vad kallas det där då man är både ledsen och arg men i slutändan ledsen..?) upprörda tillstånd (tack för att du var där och lyssnade).
Efter att ha gråtit ut och återtagit mig mina plikter kände jag mig lite bättre, även om mitt hjärta fortfarande var i spillror, endast hastigt ihoplimmat. Dock så blev jag mer känslomässigt förvirrad då jag upptäckte att jag väckt känslor för en annan tjej som befann sig på konventet.
Okej, 0kej, jag vet att det är alldeles för tidigt för att jag skulle börja leta efter ett nytt mål, men jag är en kille på snart 17 år som aldrig har haft en flickvän och börjar bli deprimerad över att jag vaknar med att krama en kudde varje morgon, jag behöver nån för att fylla ett tomrum.
Hursomhelst så var det som det var, inget värt att nämna hann hända mellan mig och henne under konventet, jag må ändra känslor fort men det är inget som hjälper mig bygga på mitt mod för att säga som jag känner.
Jag hann inte stanna länge på konventet under söndagen då jag var tvungen att gå på ett obligatoriskt möte för soon-to-be utbytesstudenterna, mycket synd då jag hade velat vara med vid avslutningsceremonin. Jag fick iallafall lite information om hur det skulle vara att resa (även om informationen kunde ha givits på mycket kortare tid än de fem timmar det tog). Det tycks dock som om alla nu när det börjar dra ihop sig vill försöka skrämma mig så mycket som möjligt inför resan, allt som kan gå fel eller alla problem jag kan stöta på måste nu förklaras och berättas för mig. Jag antar att det är viktigt att jag är fullt medveten om vad jag ger mig in på så att jag inte ger upp mitt i, men jag tänker inte ge upp, aldrig. Japan har varit en dröm i en så lång tid och resan kommer definitivt förändra mitt liv. Jag skulle aldrig förlåta mig själv ifall jag gav upp bara för lite tvekan.
För tillfället känner jag även verkligen för att fly från det normala livet i ett år, även om jag lämnar mycket trevligt bakom mig så måste jag bara distansera mig från alla emotionella problem (kärlek är det största av dem, men det finns andra), förhoppningsvis kommer jag tillbaka från Japan som en förändrad kille, kanske tillochmed en riktig man. Då skulle jag nog klara av tillvaron här bättre.
Det är nog allt jag hade att säga, jag vet att ni säkert vill ha alla detaljer men jag kan inte anförtro er (resten av världen) dem, då ni säkert skulle se på mig annorlunda efteråt.
Förstå dock att jag uppskattar ert hängivna läsande, lämna gärna ett meddelande när ni läst så jag kan tacka er senare. Klockan var nyss 13.37, tack och hej.
måndag 27 april 2009
Creative and Unique Title
Ingen titelpoesi idag dessvärre, jag försökte men kunde inte komma på en passande titel (är de någonsin?) så jag skriver bara mitt inlägg och låtsas som ingenting.
Ifall du som läser är uppmärksam eller en stalker så ser du att detta inlägg är skrivet på förmiddagen, det beror på att jag sitter i detta nu (men troligtvis inte då du läser detta) framför en av skolans datorer. Hur kan jag ha tiden att skriva på bloggen under lektionstid frågar du? Det finns en sak som kallas "4 timmars håltimme" och jag tror det uttrycket passar för den situation jag befinner mig i (och det är inte så spännande som det låter, vilket betyder lite). Jag har för tillfället fortfarande 2 ½ timme att döda innan en trevlig (hemsk) idrottslektion börjar, woo the freaking hoo.
Jag funderade på att skriva ett sms som vädjar efter underhållning i denna trista stund, men jag beslöt mig för att inte göra det då jag först och främst inte visste vem jag skulle skicka det till. Någon kanske sov, hade prov, var upptagen eller helt enkelt inte orkade med sådant på morgonen, sådana risker var inte värda att ta. Sen är det ju så att "jag är uttråkad"-sms inte är min stil och jag vet inte om jag har lust att ändra på min stil just nu.
Ifall någon undrar så tar jag även chansen att förklara varför jag inte har skrivit så ofta den här gången. Jag var sjuk förra veckan och det hade en ganska dämpande effekt på min lust att skriva.
Jag borde egentligen skriva lite om Poesisoarén (som jag gick på trots att jag var sjuk, jag mådde ganska bra den kvällen, men blev sämre efteråt) men jag känner inte riktigt för att lägga ner alltför mycket energi på bloggandet på en förmiddag, kanske skriver jag mer till kvällen.
På återseende.
Ifall du som läser är uppmärksam eller en stalker så ser du att detta inlägg är skrivet på förmiddagen, det beror på att jag sitter i detta nu (men troligtvis inte då du läser detta) framför en av skolans datorer. Hur kan jag ha tiden att skriva på bloggen under lektionstid frågar du? Det finns en sak som kallas "4 timmars håltimme" och jag tror det uttrycket passar för den situation jag befinner mig i (och det är inte så spännande som det låter, vilket betyder lite). Jag har för tillfället fortfarande 2 ½ timme att döda innan en trevlig (hemsk) idrottslektion börjar, woo the freaking hoo.
Jag funderade på att skriva ett sms som vädjar efter underhållning i denna trista stund, men jag beslöt mig för att inte göra det då jag först och främst inte visste vem jag skulle skicka det till. Någon kanske sov, hade prov, var upptagen eller helt enkelt inte orkade med sådant på morgonen, sådana risker var inte värda att ta. Sen är det ju så att "jag är uttråkad"-sms inte är min stil och jag vet inte om jag har lust att ändra på min stil just nu.
Ifall någon undrar så tar jag även chansen att förklara varför jag inte har skrivit så ofta den här gången. Jag var sjuk förra veckan och det hade en ganska dämpande effekt på min lust att skriva.
Jag borde egentligen skriva lite om Poesisoarén (som jag gick på trots att jag var sjuk, jag mådde ganska bra den kvällen, men blev sämre efteråt) men jag känner inte riktigt för att lägga ner alltför mycket energi på bloggandet på en förmiddag, kanske skriver jag mer till kvällen.
På återseende.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)