English, Because That's The Way I'm Thinking Right Now

We're all raised on fiction, one way or the other. Whether it's by listening to our grandfather's tales, reading books, exposing ourselves to propaganda or living in front of the TV.
Our young impressionable minds can't help but apply parts of the fiction to reality, it makes us paint ourselves a picture of the future we imagine, the future we hope for.

The problem with the fiction we grew up with is of course that it was made in the past. The youth books we read in the nineties were written by some author in his thirties remembering how it was to grow up in the seventies. From the beginning, our picture of the future was painted on a dusty old canvas, with used and dry paint. We spend the rest of our lives watching the flakes of colour fall off the canvas and find ourselves having to fill the holes in with new paint.

That our childhood vision of the future is incorrect is of course a very obvious fact. But at some point even the most evident questions must be asked out loud. That is how humans transmit information, after all. However, people are oftentimes afraid to ask the obvious, we fear ridicule and mockery. We all need someone to whom we could end even the most self-explanatory statement with "Right?" Without anyone to verify our logic, we would have no grip left on reality.

I digress.

My point is that even though we spend our adult lives replacing the fiction of youth with the facts of life, we wouldn't be able to get there without the initial fantasy. If we didn't have the crumbling picture from our childhood, we wouldn't know where to fill in the paint and there would be nowhere to start.

I love you, Kierkegaard

Kierkegaard är min nya favoritfilosof. Det är mycket överraskande eftersom jag inte trodde att jag var en person som har favoritfilosofer, men så kan det gå.

För att inte göra det här inlägget till ett enda långt kärleksbrev till Kierkegaard så tänker jag bara hänvisa till hans Wikipedia-artikel och sedan be er som undrar vad det är för fel på mig att läsa den (och om ni blir genuint intresserade, försök lära er mer om hans existentiella filosofi.)


Som ni kanske vet så är det numera udda för mig att uppdatera min blogg så här "ofta" (det har inte ens gått två veckor, holy shit.) Anledningen till det är att Milla precis startat en egen blogg och mina tävlingsinstinkter säger "Challenge Accepted." Det är inte mer komplicerat än så.


I helgen kom min sena julklapp från min mamma i brevlådan: Ett par sprillans nya hörlurar. Dessa hörlurar är inte som de hörlurar jag ägt tidigare, dvs gamer-headsets eller såna där billiga sony-snäckor som alltid går sönder efter 4 månader. Dessa hörlurar är tydligen kvalitetslurar som enligt en topplista jag hittade på google ska vara mycket välanpassade för all sorts musik.
Jag har använt dem för att lyssna på min otroligt oorganiserade spelmusiksamling jag lyckats trycka in i min mobil (omkring 700 låtar, varav ca 40% bara heter något i stil med "Track 01") och jag måste säga att jag inte visste att musik kunde låta så mycket bättre bara tack vare ett par hörlurar.

Jag hoppas att det här inte kommer leda till att jag blir en s.k audiophile som skryter om sitt "feta ljudsystem" och ser ner på alla som inte använder "respekterar musik."
Chansen för det är ju förstås rätt låg, med tanke på att min musiksmak är dålig (även enligt mig själv) och för att jag kanske bara intalar mig själv att det låter bättre än förut för att rättfärdiga en önskning värd 700 kr.


Igår for jag iväg och köpte nya kläder. Det är inte något som jag gör tillräckligt ofta med tanke på hur roligt jag faktiskt tycker att det är. Jag tror det kan bero att trots att jag är fylld med inspiration i affären och köper en massa plagg som jag nöjt tänker passar bra ihop, så struntar jag fullständigt i det tidigt på vardagsmornarna och slänger istället på mig första bästa t-shirt.

Jag tror det är därför som jag gillar högtider/events som kräver att jag klär och mig som därmed ger mitt trötta jag en ursäkt för att spendera 30 minuter kvällen innan på att exalterat välja något som blir fint (ni som känner mig vet nu varför jag tenderar att vara överklädd även när det bara hade räckt med en skjorta.)

För att avsluta sagan om Joakims bravader inom mode och klädstil så vill jag berätta om mitt stora beslut att köpa nya byxor. Det är nämligen så att jag för första gången i mitt liv köpte ett par blåa byxor (som inte var av jeans, jeans räknas inte.) Detta är mycket spännande eftersom jag inte vet om de kommer komplimentera mitt redan väletablerade blåa färgschema eller om de kommer leda till att jag ser ut som ett blåbär. Vissa risker får man ta, in the name of fashion.


Det har påpekats av mina vänner att jag faktiskt inte har haft min hatt på mig på typ jättelänge, så namnet på bloggen börjar förlora sin relevans. Jag vill dock inte riskera att ge min blogg identitetskris genom att byta namnet till något mer aktuellt (framtiden bortom min studentmössa?) utan det stannar som det är och istället får jag fundera på hur jag kan arbeta in min sedan länge förvärvade (men tragiskt nog försummade) stormhatt i min vardagliga utstyrsel. Är bara lite rädd för att den kan krocka rejält med de nya hörlurarna som just nu har monopol på min huvudyta.

Oh yeah, fick för övrigt mina biljetter till min studentskiva. Måste lura med mig 3 suckers om jag inte vill betala för tomma platser. Så om någon här känner sig intresserad av att spendera 120 kr för att göra mig sällskap den 8:e April så är det bara att skicka mig ett meddelande.

That's all there is for today. Ses senare.

Som ni vet så har jag aldrig fått koll på det här med titlar liksom

Något som är extremt typiskt för mig är att när jag av olika anledningar lyckats senarelägga en massa ärenden och en gemensam deadline närmar sig, tar jag mig i kragen, sätter mig resolut framför datorn och börjar arbeta.

På något helt annat.

I det här fallet ett blogginlägg, om ni inte fattat det.
Anyhow så tycks min bakvända taktik fungera på något vis, det finns en gräns för hur många undanflykter jag kan ta mig an och till slut så finner jag mig själv med att avsluta något som jag startade för, säg, en sex månader sedan.
Hoppas bara att jag börjar göra mina läxor innan betygen är satta...

Jag tror det är typ ett halvår sedan mitt förra blogginlägg, antar att jag kanske skrev... 5 förra året? Ändå känner jag mig som en bloggare, hela tiden har jag tankar och upplevelser som jag vill skriva ner och dela med mig och känna mig duktig över.

Det är ganska lätt att summera mina erfarenheter under de senaste 6 månaderna, som tur är för er som är intresserade.
En stor bit av min tid har tillägnats mitt första långvariga förhållande. Man skulle tro att långdistansaspekten gör att det inte tar upp så mycket av min tid men då har man aldrig hört talas om tretimmarskonversationer på Skype sisådär 3 gånger i veckan. Det är mer tid än jag lade ner på raidande i WoW.

Ah, kan vara värt att nämna att jag inte spelat WoW i ett år nu. Slutade strax efter att jag kom hem ifrån USA och började helt enkelt inte igen. Det är helt magiskt vad mycket tid jag befriade efter det.

Något som också börjat bita in i den lilla tid jag har över är en nyligen uppdagad osläckbar törst för Discworld-böcker. Jag har sökt igenom huset efter de volymer som jag utan förklaring inte har läst ännu och har nu plöjt igenom 6 stycken. Är lite rädd för att när de alla är genomlästa kommer jag impulsivt spendera pengar för att få tag på de sisådär 25 böcker i bokserien jag inte ännu läst.

Det här inlägget tycks inte alls ha den längd som jag förväntar mig efter 30 minuters skrivande, jag tycks ha förlorat min edge under min viloperiod. Det suger ju.

Oh well, får bara hoppas att jag skriver något mer inom en inte för lång framtid och repar mig igen. Det här var i vilket fall som helst bättre än inget. (fast ändå sämre än att skriva historialäxa).

Jaha

Jag bestämde mig helt hux flux för att lyssna på det här genast kunde jag känna hur inspirationen att skriva kom tillbaka till mig. Spelmusik är fantastisk på det vis den kan få en att direkt gå tillbaka till ett tidigare associerat känsloläge. I det här fallet är det känslan av vetskap, visshet, att ha ett trumfkort som man ska slänga i någons ansikte och därmed viljan att berätta det man vet.


Så ja, här har vi nu ett gott exempel på varför jag borde skriva oftare: Det har hänt så djävla mycket att jag har svårt att berätta om allt ordentligt.

Jaha, vad gör jag åt det? Struntar i allt och skriver bara det jag kan komma på bara sådär.

För sisådär 3 veckor och två dagar sen åkte jag till Finland i 5 dar. Det var en trevlig resa där jag bland annat bodde hos en speciell tjej, blev visad runt Helsingfors (av tidigare nämnda tjej) och fick chansen att träffa en internetkompis och besegra honom i Super Smash Bros. (ackompanjerad av tvenne gånger nämnda tjej).

För övrigt så försöker jag blanda in lite ovanliga ord här och var. Delvis för att återskapa det massiva ordförråd jag var så stolt över förr och delvis för att ge hon-som-jag-inte-nämner-vid-namn-utan-någon-specifik-anledning en utmaning ifall hon vill ta sig an att läsa det här inlägget.

Skimmar jag förbi Finlandsresan för fort? Det är möjligt att det finns mer att nämna men jag är kluven inom de antaganden att (1) det inte finns mer som är propert att nämna på en blogg, (2) de som läser redan vet allt och mer iallafall och (3) det som klarar sig igenom de tidigare kriterierna inte är tillräckligt intressant att skriva om.

Fast jag kan trots allt nämna att jag fick lära mig att Hund är Koira på finska. So there's that.


För att skippa historielektionen ett tag och istället hoppa in i mitt huvud för att se vad som pågår där så tänker jag berätta om en tro, eller en princip, som utformar en märkbar del av min livsfilosofi.

Jag avskyr att vara onödig, jag gillar inte att tänka att jag slösat tid eller gjort något som är poänglöst.

Men istället för att vara pedantisk och manisk över att vara 100% optimal hela tiden så har jag tagit åt mig att se allt från den ljusa sidan, hitta något användbart bland det som kallats värdelöst.
Som exempel kan jag säga att jag ofta försöker ställa mig på den ände av tunnelbanan som är närmast utgången där jag ska gå av (detta beteende är helt unikt och ingen annan i världen gör så). Men ibland så fungerar inte det, ponera att jag kommer precis när tåget ska gå och är tvungen att springa in i närmsta vagnen som är i motsatt ände av den önskade.
Istället för att falla på knä och gråta över de 33.4 sekunder jag förlorar på att gå tvärs över hela perrongen så vänder jag mig mot solen, ser det från den ljusa sidan, och inser att jag måste ha fått lite (understatement) väl behövd träning (också understatement) när jag sprang fram till tågdörrarna, vidare så slipper jag även trängas med alla de som sitter i "rätt" ände av tåget, jag kan ta det lugnt i min folktomma sub-optimala vagn.

Jag tror det är tack vare ett sånt här "finna värde i allt"-tänkande som gör att jag gillar Experience-konceptet i spel. Även om jag råkar hamna i en helt onödig strid när jag bara ska gå någonstans så är min tid spenderad på att slakta fienderna på kreativa vis inte slösad, för jag får ju experience, vilket i slutändan gör mig starkare.

Det finns förstås många vis där spel helt kan förstöra allt som gör experience bra, till exempel göra så att man inte får ett enda poäng av att döda monster som är för låg nivå. Då blir striden verkligen ett slös på tid. En annan, fruktansvärd, korruption av Experience, är att ha ett skoningslöst "börja om från senaste sparningen"-system när man dör. Istället för att behålla allt man samlat och bara flyttas tillbaka några steg eller få en chans att försöka igen på samma boss så invalideras allt man gjort fram till dess och spelet ber dig abrupt att göra om det igen. Återigen blir all tid man spenderat från senaste sparningen bortkastad (och kanske spelkontrollen också, ifall man har humörproblem).

Så ibland vill jag bli en speldesigner bara för att kunna rätta de "fel" jag upplever i vissa spel. Kunna spela ett spel, surt muttra "jag skulle kunna göra det bättre än de här klantarna" och sen faktiskt göra det.


Hmm, har min skrivhastighet sjunkit? Känns som om jag skrivit i en timme (har lyssnat igenom 10 låtar på spellistan) men har inte alls nått de TL;DR-längder jag är ökänd ifrån.
Håhå jaja, tyvärr så har min skrivarglädje tynat bort nu, dags att säga farväl för nu och oh my god precis när jag skrev det började "Ace Attorney 3 Epilogue" att spelas upp. I mitt nuvarande stadium tycker jag att det är världens bästa ending låt och alla borde älska den. (Fast för att förstå den helt måste man ha spelat igenom Ace Attorney 3 först, och för att förstå det spelet helt måste man ha spelat de två tidigare spelen...)

Kan inte hjälpas i vilket fall som helst. Slut för inatt.