I love you, Kierkegaard

Kierkegaard är min nya favoritfilosof. Det är mycket överraskande eftersom jag inte trodde att jag var en person som har favoritfilosofer, men så kan det gå.

För att inte göra det här inlägget till ett enda långt kärleksbrev till Kierkegaard så tänker jag bara hänvisa till hans Wikipedia-artikel och sedan be er som undrar vad det är för fel på mig att läsa den (och om ni blir genuint intresserade, försök lära er mer om hans existentiella filosofi.)


Som ni kanske vet så är det numera udda för mig att uppdatera min blogg så här "ofta" (det har inte ens gått två veckor, holy shit.) Anledningen till det är att Milla precis startat en egen blogg och mina tävlingsinstinkter säger "Challenge Accepted." Det är inte mer komplicerat än så.


I helgen kom min sena julklapp från min mamma i brevlådan: Ett par sprillans nya hörlurar. Dessa hörlurar är inte som de hörlurar jag ägt tidigare, dvs gamer-headsets eller såna där billiga sony-snäckor som alltid går sönder efter 4 månader. Dessa hörlurar är tydligen kvalitetslurar som enligt en topplista jag hittade på google ska vara mycket välanpassade för all sorts musik.
Jag har använt dem för att lyssna på min otroligt oorganiserade spelmusiksamling jag lyckats trycka in i min mobil (omkring 700 låtar, varav ca 40% bara heter något i stil med "Track 01") och jag måste säga att jag inte visste att musik kunde låta så mycket bättre bara tack vare ett par hörlurar.

Jag hoppas att det här inte kommer leda till att jag blir en s.k audiophile som skryter om sitt "feta ljudsystem" och ser ner på alla som inte använder "respekterar musik."
Chansen för det är ju förstås rätt låg, med tanke på att min musiksmak är dålig (även enligt mig själv) och för att jag kanske bara intalar mig själv att det låter bättre än förut för att rättfärdiga en önskning värd 700 kr.


Igår for jag iväg och köpte nya kläder. Det är inte något som jag gör tillräckligt ofta med tanke på hur roligt jag faktiskt tycker att det är. Jag tror det kan bero att trots att jag är fylld med inspiration i affären och köper en massa plagg som jag nöjt tänker passar bra ihop, så struntar jag fullständigt i det tidigt på vardagsmornarna och slänger istället på mig första bästa t-shirt.

Jag tror det är därför som jag gillar högtider/events som kräver att jag klär och mig som därmed ger mitt trötta jag en ursäkt för att spendera 30 minuter kvällen innan på att exalterat välja något som blir fint (ni som känner mig vet nu varför jag tenderar att vara överklädd även när det bara hade räckt med en skjorta.)

För att avsluta sagan om Joakims bravader inom mode och klädstil så vill jag berätta om mitt stora beslut att köpa nya byxor. Det är nämligen så att jag för första gången i mitt liv köpte ett par blåa byxor (som inte var av jeans, jeans räknas inte.) Detta är mycket spännande eftersom jag inte vet om de kommer komplimentera mitt redan väletablerade blåa färgschema eller om de kommer leda till att jag ser ut som ett blåbär. Vissa risker får man ta, in the name of fashion.


Det har påpekats av mina vänner att jag faktiskt inte har haft min hatt på mig på typ jättelänge, så namnet på bloggen börjar förlora sin relevans. Jag vill dock inte riskera att ge min blogg identitetskris genom att byta namnet till något mer aktuellt (framtiden bortom min studentmössa?) utan det stannar som det är och istället får jag fundera på hur jag kan arbeta in min sedan länge förvärvade (men tragiskt nog försummade) stormhatt i min vardagliga utstyrsel. Är bara lite rädd för att den kan krocka rejält med de nya hörlurarna som just nu har monopol på min huvudyta.

Oh yeah, fick för övrigt mina biljetter till min studentskiva. Måste lura med mig 3 suckers om jag inte vill betala för tomma platser. Så om någon här känner sig intresserad av att spendera 120 kr för att göra mig sällskap den 8:e April så är det bara att skicka mig ett meddelande.

That's all there is for today. Ses senare.

Som ni vet så har jag aldrig fått koll på det här med titlar liksom

Något som är extremt typiskt för mig är att när jag av olika anledningar lyckats senarelägga en massa ärenden och en gemensam deadline närmar sig, tar jag mig i kragen, sätter mig resolut framför datorn och börjar arbeta.

På något helt annat.

I det här fallet ett blogginlägg, om ni inte fattat det.
Anyhow så tycks min bakvända taktik fungera på något vis, det finns en gräns för hur många undanflykter jag kan ta mig an och till slut så finner jag mig själv med att avsluta något som jag startade för, säg, en sex månader sedan.
Hoppas bara att jag börjar göra mina läxor innan betygen är satta...

Jag tror det är typ ett halvår sedan mitt förra blogginlägg, antar att jag kanske skrev... 5 förra året? Ändå känner jag mig som en bloggare, hela tiden har jag tankar och upplevelser som jag vill skriva ner och dela med mig och känna mig duktig över.

Det är ganska lätt att summera mina erfarenheter under de senaste 6 månaderna, som tur är för er som är intresserade.
En stor bit av min tid har tillägnats mitt första långvariga förhållande. Man skulle tro att långdistansaspekten gör att det inte tar upp så mycket av min tid men då har man aldrig hört talas om tretimmarskonversationer på Skype sisådär 3 gånger i veckan. Det är mer tid än jag lade ner på raidande i WoW.

Ah, kan vara värt att nämna att jag inte spelat WoW i ett år nu. Slutade strax efter att jag kom hem ifrån USA och började helt enkelt inte igen. Det är helt magiskt vad mycket tid jag befriade efter det.

Något som också börjat bita in i den lilla tid jag har över är en nyligen uppdagad osläckbar törst för Discworld-böcker. Jag har sökt igenom huset efter de volymer som jag utan förklaring inte har läst ännu och har nu plöjt igenom 6 stycken. Är lite rädd för att när de alla är genomlästa kommer jag impulsivt spendera pengar för att få tag på de sisådär 25 böcker i bokserien jag inte ännu läst.

Det här inlägget tycks inte alls ha den längd som jag förväntar mig efter 30 minuters skrivande, jag tycks ha förlorat min edge under min viloperiod. Det suger ju.

Oh well, får bara hoppas att jag skriver något mer inom en inte för lång framtid och repar mig igen. Det här var i vilket fall som helst bättre än inget. (fast ändå sämre än att skriva historialäxa).

Jaha

Jag bestämde mig helt hux flux för att lyssna på det här genast kunde jag känna hur inspirationen att skriva kom tillbaka till mig. Spelmusik är fantastisk på det vis den kan få en att direkt gå tillbaka till ett tidigare associerat känsloläge. I det här fallet är det känslan av vetskap, visshet, att ha ett trumfkort som man ska slänga i någons ansikte och därmed viljan att berätta det man vet.


Så ja, här har vi nu ett gott exempel på varför jag borde skriva oftare: Det har hänt så djävla mycket att jag har svårt att berätta om allt ordentligt.

Jaha, vad gör jag åt det? Struntar i allt och skriver bara det jag kan komma på bara sådär.

För sisådär 3 veckor och två dagar sen åkte jag till Finland i 5 dar. Det var en trevlig resa där jag bland annat bodde hos en speciell tjej, blev visad runt Helsingfors (av tidigare nämnda tjej) och fick chansen att träffa en internetkompis och besegra honom i Super Smash Bros. (ackompanjerad av tvenne gånger nämnda tjej).

För övrigt så försöker jag blanda in lite ovanliga ord här och var. Delvis för att återskapa det massiva ordförråd jag var så stolt över förr och delvis för att ge hon-som-jag-inte-nämner-vid-namn-utan-någon-specifik-anledning en utmaning ifall hon vill ta sig an att läsa det här inlägget.

Skimmar jag förbi Finlandsresan för fort? Det är möjligt att det finns mer att nämna men jag är kluven inom de antaganden att (1) det inte finns mer som är propert att nämna på en blogg, (2) de som läser redan vet allt och mer iallafall och (3) det som klarar sig igenom de tidigare kriterierna inte är tillräckligt intressant att skriva om.

Fast jag kan trots allt nämna att jag fick lära mig att Hund är Koira på finska. So there's that.


För att skippa historielektionen ett tag och istället hoppa in i mitt huvud för att se vad som pågår där så tänker jag berätta om en tro, eller en princip, som utformar en märkbar del av min livsfilosofi.

Jag avskyr att vara onödig, jag gillar inte att tänka att jag slösat tid eller gjort något som är poänglöst.

Men istället för att vara pedantisk och manisk över att vara 100% optimal hela tiden så har jag tagit åt mig att se allt från den ljusa sidan, hitta något användbart bland det som kallats värdelöst.
Som exempel kan jag säga att jag ofta försöker ställa mig på den ände av tunnelbanan som är närmast utgången där jag ska gå av (detta beteende är helt unikt och ingen annan i världen gör så). Men ibland så fungerar inte det, ponera att jag kommer precis när tåget ska gå och är tvungen att springa in i närmsta vagnen som är i motsatt ände av den önskade.
Istället för att falla på knä och gråta över de 33.4 sekunder jag förlorar på att gå tvärs över hela perrongen så vänder jag mig mot solen, ser det från den ljusa sidan, och inser att jag måste ha fått lite (understatement) väl behövd träning (också understatement) när jag sprang fram till tågdörrarna, vidare så slipper jag även trängas med alla de som sitter i "rätt" ände av tåget, jag kan ta det lugnt i min folktomma sub-optimala vagn.

Jag tror det är tack vare ett sånt här "finna värde i allt"-tänkande som gör att jag gillar Experience-konceptet i spel. Även om jag råkar hamna i en helt onödig strid när jag bara ska gå någonstans så är min tid spenderad på att slakta fienderna på kreativa vis inte slösad, för jag får ju experience, vilket i slutändan gör mig starkare.

Det finns förstås många vis där spel helt kan förstöra allt som gör experience bra, till exempel göra så att man inte får ett enda poäng av att döda monster som är för låg nivå. Då blir striden verkligen ett slös på tid. En annan, fruktansvärd, korruption av Experience, är att ha ett skoningslöst "börja om från senaste sparningen"-system när man dör. Istället för att behålla allt man samlat och bara flyttas tillbaka några steg eller få en chans att försöka igen på samma boss så invalideras allt man gjort fram till dess och spelet ber dig abrupt att göra om det igen. Återigen blir all tid man spenderat från senaste sparningen bortkastad (och kanske spelkontrollen också, ifall man har humörproblem).

Så ibland vill jag bli en speldesigner bara för att kunna rätta de "fel" jag upplever i vissa spel. Kunna spela ett spel, surt muttra "jag skulle kunna göra det bättre än de här klantarna" och sen faktiskt göra det.


Hmm, har min skrivhastighet sjunkit? Känns som om jag skrivit i en timme (har lyssnat igenom 10 låtar på spellistan) men har inte alls nått de TL;DR-längder jag är ökänd ifrån.
Håhå jaja, tyvärr så har min skrivarglädje tynat bort nu, dags att säga farväl för nu och oh my god precis när jag skrev det började "Ace Attorney 3 Epilogue" att spelas upp. I mitt nuvarande stadium tycker jag att det är världens bästa ending låt och alla borde älska den. (Fast för att förstå den helt måste man ha spelat igenom Ace Attorney 3 först, och för att förstå det spelet helt måste man ha spelat de två tidigare spelen...)

Kan inte hjälpas i vilket fall som helst. Slut för inatt.

Oh, Right. Bloggande

Klockan är sisådär 22.50, tiden närmar sig det magiska tillfället som kallas 23.00, vilket är den tid jag siktar på att lägga mig varje dag så jag får mina 8 timmars sömn.

Jag misslyckas varje kväll.

Hade inte helt tänkt ut vad jag skulle skriva här den här gången heller, men jag är en mästare på att bullshitta, så det löser sig nog.

Tog ut hundarna på en extra lång promenad idag faktiskt men fick inte mycket tänkande gjort. Jag har börjat tänka i cirklar på något vis, skyller på det hårda skolarbetet som jag inte tar seriöst (min SO lärare kommer strypa mig vid slutet av kursen).

På andra fronter, såsom idépartiet, så kan jag berätta att det är fullt fräs med "saker som jag borde göra men aldrig gör för att jag hellre vill titta på roliga bilder på internet". Senaste idén har varit att kanske göra en videoguide till Starcraft 2 på svenska på ett så simpelt vis som möjligt för att tillochmed de värsta nybörjarna förstår (fick idén efter att ha försökt lära min far spela spelet).

Min lilla dröm om att bli speldesigner tog sig ett slag förra veckan, såg en video om viktiga färdigheter att ha om man vill designa spel. Ett av de viktigaste dragen var tydligen vida kunskaper i matte.
Jag som trodde jag skulle vara evigt fri efter Matte B...

Efter en snabb blick bakåt på det jag skrivit kan jag ju säga att det inte är så illa efter bara knappa 9 minuter. Lika bra att fortsätta på den här vågen och se vart den tar mig.

Har fått en uppgift i svenskan att läsa en bok. Vi hade vad som såg ut som ett ganska trist urval och efter en kort lek av "pest eller kolera" så bestämde jag mig för Ett Ufo Gör Entré av Jonas Gardell. Visade sig vara en helt okej bok som tydligen handlar om att vara tonåring under slutet av 70-talet/början på 80-talet.
En ganska intressant läsning då det gäller ungefär exakt samma generation som min mamma, speciellt eftersom huvudpersonen är någon som dricker och röker för att vara populär och att döma av de små glimtar jag fått av min mammas ungdom så var hon pretty much en sådan person också (fast hon gillar inte att tala om det, berätta inte att jag sade det till er).
Så det är väl lite ett sätt att få perspektiv på de få saker min mamma berättat om.

Relaterat till det. Ibland slår det mig hur lite jag vet om saker och ting i det stora hela. Jag tror jag tidigare nämnt hur lite jag egentligen vet om mina föräldrar och släktingar.
Trots allt så brukar ju de flesta beskrivningar vara vad de jobbat som och sen några små historier, jag lär aldrig känna dem i detalj.

Den här "obliviousiteten" (det fanns ingen svensk översättning på obliviousness i den ordbok jag kollade i) gäller inte bara familj utan även vänner. Jag tror det bara finns en vän som jag kan säga på rak arm att jag "känner fullständigt". Hos alla andra vänner jag har finns det hål här och var i deras backstory som jag inte fått höra om (om jag ens fått höra deras backstory alls). Ibland händer de bara att de säger något som är fullt naturligt för dem men som jag inte hade någon aning om.

Nu är jag faktiskt ovanligt oparanoid och antar inte att de döljer saker för mig men har helt enkelt glömt att nämna det, vissa saker kan vara så självklara så att man inte tänker på att berätta det.

Jag gillade det uttrycket för övrigt, "oparanoid", jag tror det säger mycket om mig. Det är lättare att vara paranoid än inte. Ibland så förvånar jag folk när jag berättar varför jag är orolig över även de simplaste saker (oftast med frasen "men om det spårar ur..."). De kan spendera ett antal sekunder på att ge mig en ny kreativ version av "WTF-blicken" och sedan säga åt mig att skärpa mig och ofta att jag tänker på sånt.

Skärp dig själv, tänk om du snubblar på tunnelbanespåret, då blir jag ju ledsen.


Det har varit en extrem brist på dubbla styckindelningar i det här inlägget, hoppas jag inte får era ögon att blöda med den här layouten.

För övrigt så kommer tiden då jag ska påbörja mitt projektarbete allt närmare, det ska ha något att göra med media och jag är öppen för förslag. Like, just so you know.
Om projektarbete så har jag många gamla idéer från så länge sen som 8:an som gör ont att tänka på i nutid (hur kunde jag vara så dum?), jag hade udda världsbilder på den tiden.

Egentligen så upplever jag en sån där "Hur kunde jag vara så dum"-flashback i regel en gång om dan. Ibland kan det vara så hemskt att jag stannar upp i det jag gör, ryser till och suckar våldsamt (det låter ungefär som "HAAAAAAAaaaaahg!"). Om jag gör det bland folk kan det skapa ytterligare pinsamhet.

Sommaren kommer allt närmare, fler och fler dagar som jag kunnat spendera i T-shirt (jag vet att det nyss blev kallare men det är bara en minor setback). Lär snart ge mig ut och shoppa efter fina sommarkläder med en större entusiasm än många av mina tjejkompisar (btw så hade jag säkert inte sagt tjejkompisar i en riktig konversation utan istället sagt "mina girlfriends" på ett extra fjolligt och campigt sätt, bara för att.)

Om värmen nu är någon sorts indikation för vad som väntar under sommarmånaderna så kanske det här är året som jag sväljer illusionen av könsroller och prövar på att crossdressa, en kjol skulle säkert vara mycket bättre ventilerad än ett par säckiga jeans och mina shorts tenderar att klämma åt midjan (kan vara för att de är i en storlek jag passade i när jag var 12... Jag kanske har omedveten anorexi trots allt)

Okej det här får duga för ikväll. Är 30 minuter över läggdags och har inga intentioner på att lägga mig. Good times.