Kränkt

Inte för att jag känner mig kränkt just nu men en bieffekt av att plugga engelska är att man börjar uppskatta diverse ord i modersmålet, den passiva formen av "kränka" bland dem.

Att känna sig kränkt är tusen gånger djupare än engelskans motsvarande "offended". En person som särbehandlas för sitt ursprung känner sig kränkt. En anställd som nekas ökad lön trots en månad av hårt arbete känner sig kränkt. Svenskar som var emot att SVT klippte bort ca 5 rasistiska sekunder från Kalle Anka på Julafton kände sig kränkta. "Jag känner mig kränkt" är liksom vad folk säger i intervjuer när de vill bli tagna på allvar. Tidningarna i sin tur ser till att göra den delen av intervjun till ett citat och använda den som headline. Läsarna kommer i sin tur skaka på huvudet när dem läser det och tänka "Det är inte rätt, att folk ska kränkas på det här viset". And so on...

Jag var inte direkt på väg någon stans med det där, nu känns kränkt bara som ett lustigt ord. Kränkt, kränkt, kränkt... Hehehe.

Den här ödlan alltså.

Universitetet har blivit mycket roligare så här på våren. Engelska i all ära men nu när jag faktiskt får lära mig om didaktik och hur det är att vara lärare så blir ju lektionerna 10 gånger mer intressanta. Men om jag får klaga lite grann (Vem frågar jag? Det här är min blogg, I run this shit) så måste jag undra vad det är universitetet har emot att jag får struktur i livet. Varför är schemat annorlunda varje vecka? Varför hade jag en föreläsning som började klockan 8 igår? (jag var tvungen att gå upp klockan 6! #Kränkt).

Insåg precis att senast jag skrev här så hade jag en flickvän. Well not anymore. Fast för den delen så undrar jag om jag ens skrev att jag hade det, 2011-2013 har varit ganska tunt på inlägg. Jag har nog ändrat min syn på hur mycket jag ska skriva om mitt kärleksliv ganska många gånger. Å ena sidan finns det en massa pinsamma inlägg från en angsty tonåring om man kollar i typ 2009-arkivet. Å andra sidan så blir det en sån jobbig stämning för alla inblandade när någon jag känner ganska väl inte fått höra nyheterna och helt oskuldsfullt säger något. Så jag antar att min nuvarande inställning är att vara relativt öppen, får se hur lång tid det dröjer tills jag ångrar det.

Hmm, tror jag ska göra en udda grej. Här är en hög länkar till diverse intressanta saker:

Ozar Midrashim
The Great War
Hundramiljonersmannen
The Reward
Sesame Seeds
Hyperbole and a Half
Homestuck
Mom's Spaghetti

Yeah vet inte vad som var grejen med det där, men ändå, kul att göra en gång iallafall. Känner mig klar för idag i vilket fall. 

Ny design igen? Jahapp...

Om blogger hinner byta design mellan varje gång som jag skriver ett inlägg så säger det nog en del om min bloggningsfrekvens. Å andra sidan så har jag ju gett upp hoppet på att blogga regelbundet, det är bara schysst att ha möjligheten där närhelst man känner för det iallafall.

Livet hinner ändras ganska radikalt på de 6 månader som innehåller slutet på trean, sommaren därefter och början på universitetet (well duh). Ändå känner jag inte speciellt mycket för att återberätta vad jag varit med om. I alltför många fall har jag sett fram emot att berätta om saker för folk men sen blivit ganska nedlåten med resultaten. Okej, den förra meningen är något en annan person skulle tagga med #StoryOfMyLife på Twitter eller Tumblr, det vill säga att jag alltid överhypar saker för mig själv och sen blir lite ledsen när det inte blir som jag tänkt. Men jag är inte den andra personen (ännu?)

Om jag skulle försöka beskriva mitt liv i nuet skulle jag nog använda ord och (delvis döda) metaforer som "rätt" och "on track". Saker och ting går för det mesta i den riktning jag vill och inga större hinder har ställt sig i vägen. Ändå så är det lätt att deppa ihop emellanåt och tycka att allt suger. Den bästa beskrivning jag kan finna är känslan av att åka på rapid tåget från Tamagawagakuenmae till Shimokitazawa, speciellt mellan de två sista stationerna. Den biten tog cirka 10 minuter och allt var grått och man var trött, även om man visste att vid slutet av ens färd skulle man komma till det gröna och fina landskapet kring Inokashirakoen.

För er som inte bott i Tokyo en längre tid så har jag en annan metafor (eller är det en liknelse? Jag lär mig skillnaden under föreläsningar och är mer osäker än någonsin på min kunskap i ämnet) där jag skulle beskriva situationen som när man hittat en pusselbit som passar in perfekt i rutan men motivet ser inte riktigt rätt ut i jämförelse med de andra bitarna runt omkring.

Bullshit metaforsnack åsido så känner jag att universitetet har markant dragit ner på tiden jag kan spendera med kompisar och därmed tiden som jag kan spendera på att snacka om vad som helst. Kanske det förklarar varför jag känner mig tvungen att vända mig till bloggen för att få utlopp av allt skräp som hinner samlas mellan mina öron. Den tydliga tomheten på chattbara kontakter i mina msn- och skypefönster stödjer den teorin.

Att skaffa kompisar på universitetet är för övrigt skitsvårt, känner mig väldigt vilseledd inom det området. Jag trodde att distanseringen från forna vänner skulle vägas upp med nya kontakter, men sånt har jag inte sett ett dugg av. Andra vänner tycks ju rapportera liknande upplevelser på det planet, så det är inte bara jag som är doing it wrong (svengelskan ser snyggare ut om man använder "är" före, men vore nog mer grammatiskt korrekt om jag hade använt "is" istället. Men ibland måste man göra undantag för konstens skull. Sen så känner jag mig även extra trotsig mot grammatiska regler efter att ha haft en massa strul med Proper Academic English. Så fuck the grammar police säger jag.) Sen finns ju förstås undantaget Erika på den fronten, hon tycks ju ha lyckats skaffa ett helt nytt kompisgäng på KTH. Vafan Erika?

Sådär. Nu känner jag mig sådär tom igen. Som när man har fått "snacka ur sig" allt som surrar i ens skalle för tillfället. Eller så känner jag mig bara hungrig. I vilket fall så får det räcka nu. Tack & Hej.

Söndag

Tydligen är det så länge sen jag bloggade senast att blogger helt ändrat design. Det är förvirrande och jag är lockad att joina en Facebook grupp som är emot det.

Sommaren har varit ganska händelserik hittills, jag har bott i stuga i Leksand, tagit studenten, rest till Paris och sen fyllt 20. I den ordningen.
Jag har tillochmed gjort mer än så. Jag har besökt Helsingfors, LANat två gånger, fått besök från Helsingfors och tittat igenom alla tre säsonger av Community. Inte i den ordningen.

Bloggers nya design tycks ha problem med den förra meningen eftersom allt blev understruket med en röd linje men utan ledtrådar på vad som kan vara fel. Well Whatever.


Jag har tänkt mycket på framtid och förändring på sistone. Det är inte så konstigt eftersom jag befinner mig i det (sommarsoliga) vakuumet mellan gymnasium och universitet, samt har fått smaka på hälften av en 40-årskris.

Om 4 dagar kommer jag inte bara stiga på ett plan till Malta för att träffa 5 vänner jag endast känner via internet. Jag kommer också få välja mellan att börja på lärarlinjen på Stockholms Universitet eller Speldesignslinjen på Södertörns Högskola. Förhoppningsvis kommer jag kunna svara på det valet genom att låna en dator på Malta eller så men iallafall så måste jag välja om jag ska acceptera min självklara framtid som engelskalärare på en gång eller sidetracka i minst ett år för att jaga min naiva dröm.

Det är inte ett så lätt val som i filmens värld eftersom läraryrket inte är något dåligt ondskefullt och speldrömmen börjar förlora sin charm, så båda alternativen jämnas ut. Vad jag än väljer så lär mina universitetsår bli väldigt intressanta, så egentligen är det inte ett superavgörande val antar jag?


Jag har haft lite återfall in i mina tankebanor om hur dumt jag tycker världsdyrkan av alkohol är. Jag antar att det startade iochmed att jag hamnade bredvid en gubbe som fruktlöst försökte smygdricka trots att burkens pysande väsning notifierade alla i hela vagnen om hans sociala normbrott (och riktiga brott kanske? Jag har inte full koll på de lagarna.) Det som var tragiskt var dock hur ledsen han såg ut mellan klunkarna, han var helt hjälplös.

Ändå vet jag att tankar som "så hade det inte varit om alkohol förbjöds" är större normbrott än hans failade skåpsup. Ingen gillar den som sabbar den i överlag trevliga stämningen med att peka ut sanningen. Och jag håller med, ibland vill jag bara kunna stänga av min viktigpetter-sida och faktiskt ta reda på hur det är att vara full på riktigt, så min åsikt faktiskt valideras av erfarenhet.

Men nej, det är jag för feg för.

Det finns faktiskt inte någon bra översättning för feg på engelska. Det närmaste jag kommer är cowardly men det känns mer förolämpande och väldigt överdrivet, svårt att bara använda i en mening.
På svenska finns det dock en hel massa synonymer för feg. En enkel sökning i ett lexikon jag hittade på google (var annars, I bokhyllan?) gav mig: Harig Mesig Räddhågad Ynklig Ynkrygg.
Förvånansvärt många ord för ett språk som ska ha präglats av orädda vikingar. Eller så är det precis därför, kan vara värt att tänka på.


På tal om att vara feg så känner jag då och då hur svag jag faktiskt är som person. Ibland kommer min paranoia tillbaka, trots att jag trodde att jag utplånat den i Japan. Genom hela livet så skapar jag nya versioner av mig själv, personligheter som gått framåt i livet och lärt sig av nya erfarenheter.
Men jag behåller de gamla versionerna någonstans, lite som att jag gör separata sparningar för varje level i ett rollspel (något som återspeglar min tendens att aldrig göra mig av med saker.)
Och det är lätt att falla tillbaka i en gammal personlighet. Det kan vara att träffa en gammal vän, att bli så chockad att man hoppar bakåt några steg i sin utveckling eller att en ny livsstil man erhåller visar sig vara så lik en tidigare att man bara går tillbaka till den.


Jag antar att allt det grundar sig i min lilla 20-årskris. Jag vill kunna känna mig vuxen men jag känner mig fortfarande som bäst hemma i den skolmiljö jag vant mig vid sen jag var 12. Vissa kallar sina universitet för "skolan" men jag vet att det inte kommer vara detsamma.

Vuxenlivet är inte ett sinnesstadie man växer in i, det är ett stup man sakta knuffas fram till.

English, Because That's The Way I'm Thinking Right Now

We're all raised on fiction, one way or the other. Whether it's by listening to our grandfather's tales, reading books, exposing ourselves to propaganda or living in front of the TV.
Our young impressionable minds can't help but apply parts of the fiction to reality, it makes us paint ourselves a picture of the future we imagine, the future we hope for.

The problem with the fiction we grew up with is of course that it was made in the past. The youth books we read in the nineties were written by some author in his thirties remembering how it was to grow up in the seventies. From the beginning, our picture of the future was painted on a dusty old canvas, with used and dry paint. We spend the rest of our lives watching the flakes of colour fall off the canvas and find ourselves having to fill the holes in with new paint.

That our childhood vision of the future is incorrect is of course a very obvious fact. But at some point even the most evident questions must be asked out loud. That is how humans transmit information, after all. However, people are oftentimes afraid to ask the obvious, we fear ridicule and mockery. We all need someone to whom we could end even the most self-explanatory statement with "Right?" Without anyone to verify our logic, we would have no grip left on reality.

I digress.

My point is that even though we spend our adult lives replacing the fiction of youth with the facts of life, we wouldn't be able to get there without the initial fantasy. If we didn't have the crumbling picture from our childhood, we wouldn't know where to fill in the paint and there would be nowhere to start.